Kapitel 9

Ser man det förflutna i totalperspektiv
kommer väl människans långa förhistoria att te sig viktigare
än det mesta som fästs i lertavlor och på pergamentrullar
sedan människan började nedteckna det hon i begränsad miljö
och i en trångt tillmätt tid trodde var väsentligt
.
Rolf Edberg; Spillran av ett moln

Återigen går flickan stigen in i djungeln. Vid kojan sitter kvinnan och väntar på henne.
– Sätt dig ner. Sitt ordentligt, med benen rakt utsträckta mot marken. Idag ska vi kalla på anmödrarna och de vill nog se dig uppföra dig ordentligt, säger kvinnan.
– Varför måste jag sitta med benen rakt ut, frågar flickan.
– Du är snart kvinna och livets port måste skyddas. Ur livets port föds allt liv, det är din kropps starkaste kraftplats, vilket också gör den mycket sårbar. Kraft och skörhet går hand i hand, ju mer kraft ju större sårbarhet.
Flickan funderar på det kvinnan sagt. Livets port, där kommer barnen ut, men varför den är sårbar och varför kraft och skörhet är sammanlänkade förstår hon inte alls. Det som är kraftfullt och starkt är ju just starkt. Pappa är stark och han bestämmer medan mamma är svag och hon lyder. Pappas styrka gör att han kan bestämma, att det blir som han vill. Han verkar inte särskilt sårbar, filosoferar flickan. Jag vill bli som pappa, tänker hon, inte som mamma. Jag vill inte behöva lyda hela mitt liv, jag vill själv bestämma. Men jag är en flicka så då kanske jag måste bli som mamma – hemska tanke! Så får hon en idé.
– Du som har medicin, säger hon till kvinnan, kan du inte göra mig till en pojke. Jag vill inte bli som mamma och ha en man som bestämmer allting när jag blir vuxen.
– Nej du, svarar kvinnan, någon sådan medicin har jag inte. Men anmödrarna kommer ge dig kunskap så du inte behöver leva som din mamma fastän du blir kvinna när du blir vuxen. Du ska dricka detta té så du slappnar av lite och så ska vi kalla på anmödrarna.
Flickan dricker téet som smakar väldigt beskt och äckligt. Under tiden instruerar kvinnan henne.
– Andas lugna djupa andetag och försök låta bli att tänka en massa. Skapa en bild av att du öppnar dig för anmödrarna, gör dig så öppen du kan. Vi ska kalla på anmödrarna genom deras egen rytm. Jag kommer trumma rytmen, med trumman ställd mot marken så vibrationerna fortplantar sig rakt in i jorden. Du ska klappa rytmen och i ditt hjärta be anmödrarna komma till dig. Sluter du ögonen kanske det blir lättare för dig.
Kvinnan tar fram en liten trumma och börjar trumma. Flickan sluter ögonen och börjar klappa. Klapp, klapp, klapp, klapp, paus kla-klapp. Om och om igen. Efter en stund börjar flickan känna sig sömnig. Hon har inte längre någon lust att öppna ögonen för att se vad som händer. Ögonlocken blir allt tyngre. Så blir hon medveten om att hennes sinnesförnimmelser blir skärpta. Eftersmaken av téet känns tydligt i munnen, den svaga röken från elden känns skarp och klar och marken hon sitter på är snarare påträngande än något hon bara sitter på. Allting känns väldigt intensivt, nästan obehagligt. Så känner hon att något kryper upp i hennes knä – ormen! Hon som inte har någon skyddande medicin på sig. Hjärtat börjar dunka våldsamt och hon sitter blickstilla, bara händerna rör sig när hon klappar. Måtte inte ormen bli rädd eller irriterad och bita henne. Jag vill inte vara här, tänker flickan. Jag vill leka ‘vita och röda rosen’ med de andra barnen. Bara leka. Inte sitta här med en giftorm i knäet. Men eftersom hon inte vågar röra sig kan hon inget annat än att sitta kvar. Långt bortifrån hör hon kvinnans röst.
– Ormen kommer inte skada dig, ingen kommer skada dig, andas lugnt och fortsätt klappa. Ormen är förbunden med anmödrarna och det är ett gott tecken att hon kom till dig. Stäng dig inte utan fortsätt vara öppen så kommer nog anmödrarna rätt snart.
Flickan hade inte insett att hon faktiskt stängt sig förrän hon hör kvinnan säga till henne att vara öppen. Flickan tar några djupa andetag. Hjärtat bankar fortfarande men hon försöker låta bli att tänka på ormen i knäet. Istället försöker hon andas lugnt och öppna sig igen. Efter en stund har hjärtat lugnat ner sig och hon känner att hon är öppen igen. Så hör hon en ton i luften. Varifrån den kommer kan hon inte avgöra, det känns som den omger henne, som den uppstår överallt runt henne. Kvinnan slutar trumma och då slutar flickan klappa, det enda som hörs är tonen. Så stillnar också den och det blir tyst.
– Du kallade oss, säger en röst.
Flickan väntar att kvinnan ska svara men det enda som svarar är tystnaden.
– Du kallade oss, säger rösten igen.
Då hör flickan att rösten pratar svenska. Men vänta nu, hur har detta gått till? Och det måste betyda att det är hon och inte kvinnan som ska svara. Men det är ju kvinnan som kallat anmödrarna, inte hon. Tankarna virvlar i flickans huvud. Vad ska hon säga, hon måste svara något.
– Du kallade oss, säger rösten återigen.
– Hur kan du prata svenska, frågar flickan och undrar om hon ska våga öppna ögonen och titta.
– Jag pratar inget språk och alla språk. För enkelhetens skull uppfattas det jag förmedlar på det språk som är modersmål för den jag kommit till, svarar rösten.
– Men det var kvinnan som kallade, inte jag, säger flickan.
– Kvinnan bara hjälpte dig, svarar rösten. Kvinnan vet redan, hon har både kunskap och erfarenhet. Du däremot vet ingenting.
Först blir flickan lite stött. Visserligen är det mycket hon inte kan, men det är också mycket hon visst kan. Hon kan prata både svenska och engelska, hon klarade av att identifiera och på latin namnge 55 av de 60 växter som läraren lagt fram växtdelar av förra veckan.
Så stannar hon upp sitt tankeflöde. Det är naturligtvis inte sådan kunskap rösten menar utan den här speciella afrikanska kunskapen om örter, trummor, Allmodern och sånt.
– Kunskapen är inte afrikansk, säger rösten, som om den hört vad flickan tänkt. Kunskapen finns överallt, den är uråldrig och har alltid funnits. Många människor har burit delar av den. Den har förts vidare genom oss. En del människor har haft kunskapen med sig när de fötts andra har förvärvat delar av den. Grunden har alltid varit densamma men den har anpassats till olika tider och olika kulturer. Kunskapen har även funnits i den del av världen där du är född men din nuvarande kultur har glömt allt och förnekar kunskapen totalt. Och du har rätt, det var inte du som kallade på oss. Men det var heller inte kvinnan, utan det var vi som kallade på dig. Vi har sett att du har möjlighet att bli bärare av kunskapen och att du kanske, så småningom kommer kunna förmedla den till andra som finns i din kultur. Därför ska vi undervisa dig om du själv vill.
Flickan som är nyfiken av sig tänker att det är klart att hon vill.
– Tänk igenom det noga, säger rösten. Det kommer inte bara vara roligt och spännande. Vi kommer lägga dimslöjor över en del och det kommer inte bli lättare för dig att, i ditt normaltillstånd, veta vad som är verkligt och vad som är en illusion. Dessutom verkar du redan ha glömt skräcken du kände när ormen kröp upp i ditt knä. Du kommer få många sådana upplevelser fast betydligt svårare och mer skräckinjagande. Vi kommer försöka skydda dig så gott vi kan. Men du ska veta att mot dig själv kan vi inte skydda dig alls.
Så hörs tonen igen och kvinnan börjar åter att trumma. En annan rytm, en rytm som låter som ett mycket långsamt hjärtslag. Flickan känner att ormen ringlar ur hennes knä. Så hör hon kvinnan säga till henne att ta några djupa andetag och sedan öppna ögonen. Flickan gör som kvinnan säger. När hon öppnar ögonen är världen gnistrande klar och färgerna nästan överväldigande. Hon sitter alldeles stilla medan trumrytmen blir allt långsammare och tystare. Till slut upphör den helt. Först då tittar flickan på kvinnan.
– Vad sa anmodern, frågade kvinnan.
Flickan tittar förvånat på henne.
– Hörde inte du vad hon sa? Du satt ju alldeles bredvid.
– Jag hörde, men jag förstår inte ditt språk.
– Jamen hon sa ju att hon talar alla språk men att den hon talar med uppfattar det som sitt modersmål, säger flickan.
– Just det, och det var dig hon talade till så jag kunde bara uppfatta att hon talade, inte vad hon sa, svarar kvinnan. Berätta nu, börja från början.

Flickan försöker erinra sig vad rösten sagt först. Så börjar hon berätta och kommer på att hon glömt och måste foga in. Kvinnan lyssnar tålmodigt medan flickan svamlar omkring och försöker få styrsel på hur det egentligen var. När flickan berättat färdigt säger kvinnan till henne att berätta en gång till. Så flickan berättar igen, denna gång sammanhängande och förståeligt.
– När man talar med anmödrar eller andeväsen är det viktigt att man lyssnar och lägger på minnet, så exakt som möjligt, vad som sägs, säger kvinnan. Du ska inte tänka själv under tiden, för då rör du ihop dina tankar med vad som sägs. Tänka ska du göra efteråt och först när du är klar över att du kommer ihåg vad som sades. Det är bra att berätta för någon annan vad som hände, det hjälper dig att komma ihåg. Om man inte berättar det högt är det lätt gjort att man gör om upplevelsen i efterhand.