När hon närmar sig kojan ser hon att kvinnan återigen sitter och rör i en kalebass. Vad än det är hon rör ihop så har det en stark och frän lukt. Flickan hälsar och slår sig ner bredvid kvinnan. Så här nära luktar det väldigt starkt. Kvinnan tar en sten från elden och lägger ner den i smeten i kalebassen. Det fräser till och stanken slår upp än starkare mot flickan. Kvinnan rör om ett tag till.
– Så där ja, säger hon, nu är den färdig.
– Vad är det, frågar flickan, och hoppas innerligt att det inte är något hon förväntas stoppa i munnen.
– Räck fram dina armar, säger kvinnan, utan att svara på flickans fråga.
Flicka gör som kvinnan säger och blir insmord med den stinkande massan ända upp över armbågarna.
– Nu sitter du still tills det torkat säger kvinnan. När det har torkat ska du gå och hämta en orm. Inte en trädorm utan en marklevande orm.
West African House Snake, tänker flickan. Det är som om kvinnan hört henne och svarar på hennes tanke.
– En giftorm ska det vara. När du hittat den ska du ta med den hit till mig.
Flickan sitter smått förstummad. Hon ska ge sig ut i bushen och leta rätt på en giftorm, fånga den och ta med den tillbaka till kojan. Hur ska det gå till? Även om det finns gott om orm så är de skygga och kryper inte fram till människor precis. Och även om hon, mot förmodan, skulle hitta en så har hon ingen lust att dö av ormbett. Flickan tittar på sina armar och undrar hur det känns att dö av ormbett. Hon ryser till och får tårar i ögonen. Hur har hon hamnat i detta? Kallade kvinnan på henne för att ha henne till farlig magi? Är det alltså sant att de dödar barn och använder i amuletter? Hon vill fortfarande inte tro det och kvinnan känns inte farlig. Hon låter blicken vandra från sina armar till kvinnans ansikte. Kvinnan ler mot henne.
– Det som jag smort in dina armar med kommer att skydda dig. Dessutom kommer det att locka fram ormen. Du ska fortsätta stigen längre in i bushen. När du gått ett bra stycke kommer du att se en plats som är fri från buskar. Där sätter du dig, håller dina armar så de är nära marken, och bara väntar. Så småningom kommer en orm att komma till dig. Du låter den ringla ända fram till dig. När den är bredvid dig så sätter du ner dina händer, med handflatorna uppåt som en skål, så kommer ormen att ringla upp i händerna. Du måste resa dig försiktigt, utan att göra några hastiga rörelser, och så komma tillbaka hit med ormen.
Utan ett ord reser sig flickan och ger sig iväg längs med stigen.

Det känns som om hon gått i en evighet. Fortfarande ryser hon inför uppgiften hon ska utföra. Hon kan lika gärna fortsätta att bara gå och gå, för så länge hon går behöver hon inte hålla på med någon orm. Hon tycker att smeten på armarna luktar mindre. Tänk om den slutar verka efter ett tag så den inte skyddar henne! Förresten är hon alls inte säker på att den skyddar överhuvudtaget. Från att ha snabbat på sina steg saktar hon in. Hon går ytterst långsamt. Hon vill inte. Hon är rädd. Hon vill vända tillbaka, gå hem, inte vara här. Flickan stannar. Så hör hon en välbekant röst. Först kan hon inte placera rösten, sen känner hon igen den. Det är björnens röst, björnen som brukade komma till henne när hon var liten!
– Fortsätt flicka lilla, det är inte så farligt som du tror, hör hon björnens röst säga.
Flickan ser sig omkring men det finns ingen där. Bara hon och djungeln.
– Var är du och var har du varit? Det är länge, länge sen jag mötte dig, säger hon.
– Nu kan du inte se mig. Jag har varit med dig hela tiden men du stängde ner en så stor del av ditt seende att du inte längre märkte att jag fanns. Det har inte gjort det lättare för dig eftersom du fortfarande har sett mer hos andra människor än vad de flesta ser. Samtidigt som du sett när människor sagt en sak men egentligen menat något helt annat så har du inte haft någon som kunnat hjälpa dig att hantera det. Om du gör som kvinnan säger kommer du få hjälp att både förstå och hantera. Det kommer helt enkelt att bli lite lättare och lite roligare för dig, säger björnens röst.
– Kommer jag att få vila i din famn igen, om jag gör det, undrar flickan.
– Kanske, svarar björnens röst. Jag vet inte exakt vad det kommer föra med sig.
Flickan funderar en stund.
– Så jag kommer inte bli ihjälbiten av ormen då?
– Nej, det vet jag att du inte kommer bli, svarar björnens röst. Inget kommer att vara helt lätt för dig, oberoende av hur du gör. På en del sätt blir det lättare och på andra sätt svårare men jag vet att det blir roligare och att du blir rikare.
– Jag är varken rik eller fattig. Jag är ett barn och jag har mina fickpengar och annat som jag får i present ibland. Barn är väl rika eller fattiga beroende på om deras föräldrar är det, säger flickan.
– Jag menade rik på upplevelser, inte rik på pengar. Så, har du bestämt hur du ska göra?
– Kan du följa med mig, frågar flickan.
– Nej, detta måste du klara själv och minns vad jag sagt, du kan klara det, säger björnens röst.
– Okej, jag går. Tack för hjälpen, säger flickan och börjar gå framåt stigen igen.
Hon hinner inte gå särskilt långt innan hon kommer till platsen som kvinnan berättat om. Där sätter hon sig ner, hopkrupen med armarna runt benen. På så sätt är armarna nära marken och insmörjningen skyddar åtminstone framsidan på henne. Det känns mycket lugnare nu, när hon hört björnen. Hur har hon så totalt kunnat glömma bort honom, tänker hon, samtidigt som hon inser att hon ändå saknat honom.
Så ser hon ormen. Det är en blek, nästan vit orm. Den är alldeles bredvid henne och låter sin tunga spela över hennes arm. Flickan sitter alldeles stilla och betraktar den en stund. Försiktigt lösgör hon händerna, sätter ihop dem till en skål och håller fram dem på marken mot ormen. Ormen ringlar in i handskålen. Det killar när den rör sig så flickan får anstränga sig att hålla händerna stilla. Ormen ringlar ihop sig, för stor för att riktigt få plats i flickans händer. Hon reser sig långsamt och börjar gå tillbaka mot kojan.

När hon är framme vid kojan räcker hon fram händerna mor kvinnan. Kvinnan tar ormen. Flickan blir förskräckt för kvinnan är inte insmord med något skydd. Kvinnan ser flickans förskräckta min och skrattar.
– Jag behöver inget skydd. Ingen orm skulle bita mig för vi har slutit förbund med varandra. De är mina vänner och jag är deras.
Kvinnan låter ormen ringla runt på henne. Efter en stund lägger sig ormen om hennes nacke och bara ligger där helt stilla. Det enda som rör sig är tungan som då och då spelar fram.
– Du ska ta med dig ormen in i kojan och lyssna noga på vad hon berättar för dig, säger kvinnan. Du ska stanna där inne tills jag säger åt dig att komma ut igen.
Hon tar varsamt ner ormen och lägger den en bit in i kojan. Flickan kryper in, lite rädd att hon ska klämma ormen. Det är ganska mörkt därinne eftersom det enda ljus som finns kommer in genom ingångshålet.
Försiktigt sätter hon sig ner. Hon snarare anar än känner att ormen lägger sig till rätta bredvid henne.

– Du undrar vem Allmodern är, säger ormen. Du har aldrig hört talas om henne. Jag hör henne till och jag ska berätta för dig. Om du inte förstår, eller om det är något du undrar över så ska du fråga. Om Allmodern finns så mycket att veta och allt hänger ihop så det är svårt att ge en begriplig bild. Förstår du vad jag säger, frågar ormen.
– Ja, svarar flickan. Jag ska lyssna men jag ska också avbryta och fråga. Fast det är fult att avbryta andra när de pratar, säger hon.
– Inte här, svarar ormen. Du är här för att lära, inte för att vara vuxenartig. Så, Allmodern, hon är början, hon var det enda som fanns. Du vet hur hon födde jorden. Allmodern är allas moder, det hör du ju på namnet. Hon är alltså både din och min moder. Allt liv föds ur henne. Även om vi alla har en mamma som föder oss är Allmodern alltid delaktig i varje födelse. Hon har också fött den du kallar Gud. Alla män är födda ur en kvinnas kropp, även den du kallar Gud. Men den du kallar Gud kunde förstås inte födas ur en jordisk kvinnas kropp. För att han skulle födas behövdes det en annan sorts livmoder. Allmodern såg att skapelsen behövde honom, så då födde hon honom.
– Jamen, säger flickan, Gud fanns före allt, det står så i Bibeln.
– Jo, jag har förstått det, svarar ormen. Men Bibeln är en bok. Är allt som står i böcker absolut sant?
Flickan tänker på Kalle Blomkvist och den vita stenen. Det är förstås inte sant, det är en berättelse. Men Bibeln är ju skriven av Gud, då måste den väl vara sann, för Gud ljuger inte. Fast hon som skrev om Kalle Blomkvist ljög ju inte direkt heller. Hon skrev en berättelse. Så det var kanske det Gud också gjorde, han skrev en berättelse!
– Vet Gud att det är Allmodern som fött honom, frågar hon.
– Inte nu längre, svarar ormen. För många, många, många tidsåldrar sedan visste han. Men så ville han ha makt och för att skapa makt skrev han sin berättelse och gjorde den till sanning. Den är förstås inte sann, det vet de människor som lever här, eftersom de är jordens äldsta folk. Härifrån kommer alla människor från början. Dina äldsta anmödrar levde här. Men så började en del människor lämna Afrikas röda jord och istället leva på andra platser. Och då glömde de bort. Och därför kunde Bibeln skrivas som om den var det enda sanna.
Flickan glömmer allt om Gud och Allmodern inför det andra som ormen uppenbarat för henne. Hon är egentligen afrikan! Men så tänker hon på sitt vita skinn. Och på att det finns folkslag som är gulaktiga och folkslag som är rödaktiga. Ormen måste ha fått det hela om bakfoten, tänker hon.
– Hur vet du att alla en gång kom från Afrika, frågar hon.
– Min släkt är gammal. Långt innan en enda människa fanns var vi ormar redan ett uråldrigt släkte. Vi är dessutom nära förbundna med Allmodern. Så det är därför jag, och inget annat djur, har fått i uppdrag att berätta för dig.

Nu kallar kvinnan, det är dags att lämna kojan. Flickan tackar ormen och kryper ur kojan. Därute börjar kvinnan tvätta bort skyddet från armarna. Allt det mosiga går bort men kvar på armarna och händerna finns en blåaktig ton. Kvinnan klickar med tungan när hon ser att det inte går bort. Nu har hon lärt sig något nytt. På afrikaners svarta skinn syns det inte att massan färgar av sig. Om man inte gör massan som medicin kanske man kan använda den till att färga läder med, tänker kvinnan.

Flickan tänker att hon får väl ta och måla armarna med vattenfärg när hon kommer hem. Visserligen kommer hon få skäll för det, men det är bättre än frågor om varför hennes armar ser så konstiga ut.

Den natten drömmer flickan att ormen kryper in i hennes kropp. Den slingrar sig genom hennes lemmar, spelar med tungan mot muskler och nervtrådar för att till slut lägga sig till rätta, omslutande hennes hjärta.