Chinua Achebe; Allt går sönder
Kvinnan och Jena är vid kojan och kvinnan blir märkbart lättad när flickan berättar att familjen ska åka bort nästa helg. Men när flickan berättar vad Jeremy sagt fnyser hon bara.
–Bara för att andarna vill något så ska man inte inbilla sig att de ordnar allt. Människor måste själva ordna och försöka annars får man ingen hjälp. Fast denna gången fick vi det, tack alla andar, säger kvinnan. Men nu behöver du en anledning till att stanna hemma. Kommer det vara svårt, tror du?
– Sen vi flyttade till Afrika har de aldrig lämnat oss ensamma mer än på kvällen men när vi bodde i Sverige hände det att de åkte bort och var borta nästan ett dygn och jag tog hade om syskonen. Så jag vet inte. Men jag vet att jag måste ha en bra anledning, inte bara att jag hellre vill stanna hemma för det skulle de inte bry sig om. Det bästa vore om det var något viktigt i skolan, då tror jag att det skulle gå lätt.
Eftersom de ändå inget mer kan göra åt vistelsen på berget föreslår kvinnan att flickan ska resa till anmödrarna. Hon förbereder rese-téet och så sätter de sig till rätta. Kvinnan trummar och flickan klappar anmödrarytmen.
Flickorna som blivit kvinnor har återvänt från invigningsceremonin. Niris, som har saknat Liv, blev så glad när de kom tillbaka. Men Liv var inte samma Liv längre. Inte ville hon leka gömme i skogen och inte ville hon leka med griskultingarna. Istället var Liv med kvinnorna. Niris önskar att hennes månblod också hade kommit så hon blivit invigd tillsammans med Liv.
Men ikväll har hon glömt allt detta. Nu är den stora såningsfesten och Hulda, historiebrätterskan, kommer att berätta om hur Allmodern lärde kvinnorna att odla. Ända sedan hon var liten har detta varit Niris favoritberättelse.
Efter måltiden samlas alla runt Hulda och tystnaden lägrar sig över festplatsen.
Hulda sätter sig tillrätta och börjar:
– Det jag nu ska berätta har berättats för mig av min mor, som fick det berättat av sin mor, som i sin tur fick det berättas av sin mor i släktled efter släktled långt, långt tillbaka i tiden.
Det var en gång för länge, länge sedan, på den tiden när människor levde genom att samla och äta det Allmodern gav sina barn. Kvinnor och män samlade tillsammans, jagade tillsammans och rådslog tillsammans.
De dansade i tacksägelse till Modern som födde dem. Kvinnornas liv fylldes och många barn föddes. Människorna blev allt fler. Till slut blev de så många att det började bli svårt att föda dem alla. De fick flytta ofta och vandra långt för att hitta föda.
Så därför kom det sig att två kvinnor givit sig av från byn för att leta efter ny boplats. De hade sina grävkäppar, sina samlarpåsar och den ena kvinnan hade pilbåge medan den andra hade kastspjut. De gick hela dagen och när kvällen kom var den ljum, en härlig vårkväll med månen i nedan. De samlade ihop lite torra löv och lade sig för att sova – så som jägare i okända marker sover, med ett öga öppet.
I vargtimmen hör de båda ett okänt prassel och innan de ens är vakna har de spjut och båge riktade mot ljudet. Där står en ung kvinna.
– Jag har välsignat er med många nya barn, säger hon. Det har gjort att ni har svårt att föda er. Jag har också märkt att ni tar väl hand om varje nytt liv och om allt liv som finns runt om er. Det har varit en svår balansgång för er. Ni har flyttat ofta och rört er över stora områden för att inte plundra Moder Jord utan upprätthålla den levande balansen. För detta erat mod har jag en gåva till er. I denna påse finns frön.
Nu ska ni lyssna noga till vad jag har att berätta om dessa frön och hur ni ska förfara med dem. När ni återvänt till boplatsen ska ni alla samlas, kvinnor, män och barn. Så ska ni se ut ett lämpligt område med övervägande ängsmark och få träd. Det ska vara en plats som inte är för torr på sommaren och som inte blir sank på våren och hösten. Sen ska ni låta eldens lågor flamma över det området tills allt blir aska och sot. Detta ska ni göra nästa gång nymånen visar sin tunna skära.
Dagen före fullmåne ska sedan alla kvinnor samlas vid fältet. Ni ska ha dessa frön samt fyra fågelägg med er. Vart och ett av fågeläggen bärs av en kvinna som är havande eller i fruktbar ålder. Äggen är väktare så såret ni tillfogade Modern med eldens flammor inte kan växa sig större. Det är också en gåva till Modern och en lindring för hennes sår.
Det första ägget grävs ner i nattens riktning och kvinnan som gör det uttalar orden om nattens inverkan. Sen rör ni er till gryningens riktning där nästa kvinna gräver ner ett ägg och uttalar orden om gryningens inverkan. Ni fortsätter till riktningen för solens höjdpunkt och ytterligare ett ägg grävs ner och den kvinnan uttalar orden om dagens inverkan. Till sist rör ni er till skymningens riktning och orden om skymningens inverkan uttalas. Så går ni runt ytterligare ett varv och vid varje ägg stannar en av boplatsens äldsta kvinnor. Därefter går alla kvinnor i fruktbar ålder in i fältet med sina grävkäppar. De ska röra sig i en cirkel runt fältet på samma sätt som månen och solen rör sig över himlavalvet. När de rör sig ska de skrapa och hacka upp jorden med sina grävkäppar. På detta sätt offrar Modern av sig själv för att ni, hennes barn, ska leva väl. När Moderns hud är sönderskrapad tar ni fröna jag givet er och fördelar dem jämnt över såret. Som tack för Moderns godhet låter sedan alla digivande kvinnor sin mjölk fukta Moderns sår.
Innan ni lämnar platsen tackar var och en av kvinnorna vid äggen Modern och ber henne läka sitt sår med ny växt, avslutar kvinnan och ger dem påsen med frön.
Kvinnorna tackar för fröna och återvänder till byn.
Man förfar med fröna så som den unga kvinnan anmodat dem. Under sommaren läkte Modern sitt sår, marken täcktes åter av grönska och mycket av det som växte var korn. Så kvinnorna kunde samla mycket korn den hösten, alla kunde få äta sig mätta och livet fortgå.
Hulda avslutar berättelsen och en av de andra kvinnorna börjar sjunga –
“Stora Moder föder liv, igen igen.
Igen, igen”.
Allt fler faller in i sången och snart kommer också trummor och spelpinnar in.
Liv lutar sig mot Niris och viskar i hennes öra
– Kvinnan sa annat också, men det är kvinnornas hemlighet så det kommer du få veta först när du invigs.
Niris rycks tillbaka till verkligheten. Den verklighet där Liv är kvinna och hon Niris är barn. Så rycker hon på axlarna och tänker att nästa år blir hon också kvinna. Och hon har ju Varg – han har i alla fall inte blivit kvinna!
Fullmånen står högt på himlen och dess kalla, klara sken blandas med de röda lågornas flammor. Trummorna lockar kroppen till rörelse och Niris ger sig hän i dansen.
– Den här gången var jag Niris och jag har dansat fullmånedans!
– Nu tar du det i rätt ordning så du berättar hela resan. Kom ihåg vad jag sagt, säger kvinnan.
Så flickan berättar och under berättandet märker hon att det har blivit lättare att komma ihåg och vara tydlig när hon berättar, mot hur det var i början. När hon berättat färdigt säger Jena:
– Så ni har också haft svedjebruk och eran jord är inte förstörd! Din pappa måste ha fått det hela om bakfoten.
– När vi lärde oss att svedja och odla gick det till på ungefär samma sätt, säger kvinnan. Du verkar ha varit i ungefär samma ålder när detta hände som du är nu, nästan kvinna. Och ni dansade till fullmånen, så jag förstår att du är nöjd med att resan gick till en fullmånetid eftersom du verkar nästan besatt av att få dansa.
– Fast det var inte som en bydans. Rytmerna var inte alls lika spännande som era rytmer utan mycket enklare. Och det kom inga andar, fast det var roligt ändå. Men jag tycker att dessa kvinnohemligheter är tröttsamma. Du vill inget berätta och i resan kommer Liv med antydningar, bara så jag ska veta att jag inte vet. Jag avskyr sånt och tycker att man ska kunna få veta saker man undrar över.
– Du är väldigt vetgirig men människor måste få ha hemligheter också. Och allt är man inte mogen att få veta. Du blev inte särskilt glad åt bilderna av mannen med den kluvna tungan, eller hur?
– Det är skillnad, tycker jag. Att veta om något svårt som ligger i framtiden är inte samma sak som att få svar på det man vill veta.
– Kanske inte men det är inte alltid säkert att man vill veta det man tror man vill veta, svarar kvinnan.
Nu är hon sådär kryptisk igen, tänker flickan. Såå tröttsamt, men jag kanske kan resa tillbaka till när Niris blir undervisad i att vara kvinna. Då skulle inte kvinnan kunna hindra mig, tänker flickan triumferande.
– Tänk att vita också har hungrat. Det är svårt att tänka sig nu när ni är så rika, säger Jena.
– Fast alla vita är inte så rika. När jag var liten var vi inte så här rika. Fast hungrig har jag bara varit när jag blivit straffad.
– Vad då straffad?
– Om jag varit olydig får jag lägga mig utan mat och då är jag hungrig. Fast det är inte samma sak som att det inte finns tillräckligt med mat förstås. Och det händer inte så ofta. Sist det hände var för ungefär ett år sen när de kom på att jag tjuvrökt. Då fick jag stryk så jag hade ont i både håret och rumpan i flera dagar och så fick jag lägga mig utan kvällsmat. Sen dess har jag nästan inte rökt alls, bara på fester. Fast nu när jag tänker efter så har jag inte varit intresserad av att röka sen jag började med afrikansk magi, eller jag menar vanlig magi, eller vad jag nu ska kalla det för, avslutar flickan lite förvirrat.
– Menar du att du har fått stryk? Att dina föräldrar slår dig, säger Jena och tittar storögt på flickan.
– Har du aldrig varit olydig och blivit straffad, frågar flickan.
– Vi slår inte våra barn, inte på det sättet i alla fall, det är bara muslimer som gör och de finns inte här i inlandet, säger kvinnan. Barn får lära sig av att följa de vuxnas exempel och om barn gör något fel är det för att de vuxna inte har varit bra exempel eller för att barnet inte fått allt förstånd ännu. Ingendera är anledning till att slå barnet. Visst händer det att någon vuxen tappar tålamodet och ger ett barn en dask men det är inte bra gjort av den vuxne.
– Jag har aldrig fått stryk fast ibland har det varit vuxna som skällt på mig, särskilt om jag varit slarvig med någon syssla. För det mesta, om jag gör något jag inte ska eller slarvar så brukar vuxna fråga om jag fortfarande är ett småbarn och det är pinsamt. Ingen vill väl bli kallad ett småbarn när man nästan är vuxen, säger Jena.
– Det är dags att vi ger oss av. På söndag kommer jag hit. Förhoppningsvis har du lyckats utverka att du får stanna hemma helgen därpå, säger kvinnan till flickan. Men gör inget förhastat utan vänta, jag tror att du kommer få ett tecken och först då ska du prata med dina föräldrar.
Vid kvällsmaten pratar alla om resan. Flickan vill säga att hon behöver stanna hemma men hon kommer ihåg vad kvinnan sagt och lyckas hålla tungan i styr. Under fredagen väntar hon ivrigt på ett tecken. Vad menar kvinnan med ett tecken, tänker hon. Är det ett tecken att mamma lagat afrikansk gryta med sötpotatis för det brukar hon inte laga? Eller kommer andarna att viska i hennes öra? Eller ska hon hitta något speciellt eller möta någon? Hon letar efter tecken överallt men anar att hon kommer veta att det är ett tecken när hon får det.
På fredagskvällen har hon svårt att somna. Tänk om hon inte får något tecken? Tänk om hon blir tvungen att följa med? Allraminstingen snusar i sin spjälsäng. I vanliga fall brukar flickan tycka att det är ett lugnt och tryggt ljud men ikväll känns det störande. Flickan vänder och vrider sig i sängen i takt med att hon vänder och vrider på sina farhågor. Till slut bestämmer hon sig för att försöka resa till Månstråles by istället för att fundera. När hon lugnar sin andning och fokuserar på byn somnar hon.
Tecknet kom under lördagens naturkunskapslektion.
– Nästa lördag kommer jag ge er provet på Afrikas länder, säger magistern.
Hjärtat tar ett skutt i bröstet på flickan. Nu kommer det inte vara så svårt att få stanna kvar hemma.
Så lätt som hon trott att det skulle vara var det inte. Pappa, som alltid brukar tycka att skolan är jätteviktig, tyckte att eftersom magistern ändå skulle ge provet tills alla klarade det kunde hon lika gärna göra provet nästa gång.
Nu gäller det att inte bli för ivrig, tänker flickan. Tyst och vänta, säger hon till sig själv. Det gäller att komma på exakt rätt sak att säga för om det verkar som om jag tjatar blir det garanterat ett nej. Hon inser att hon lärt sig något. För ett år sedan hade hon antingen gett upp direkt eller fortsatt tills nejet blev definitivt. Nu klarade hon av att tänka över saken. Hon sa inget mer under lunchen men vid kvällsmaten tog hon försiktigt sats.
– Jag vill gärna fortsätta ha bra betyg i naturkunskap. Om jag inte gör provet första gången så kanske magistern blandar ihop mig med dem som inte klarade provet första gången och jag får sämre betyg. Har jag väl sänkt från fyra till tre så blir det väldigt svårt att få upp det till en fyra igen när jag börjat högstadiet.
Nu lägger sig mamma i.
– Det är väl inte så viktigt med betygen. Du går ju bara i sexan.
Flickan håller andan. Föräldrarna brukar alltid hålla med varandra men flickan vet också att pappa är lite irriterad över att mamma inte tycker att utbildning är viktigt.
– Det är bra att du börjar bry dig om hur det går i skolan. Jag tror säkert att magistern kommer komma ihåg att du inte gjorde provet första gången men du har rätt i att det inte ser bra ut. Du får stanna hemma men då får du se till att klara provet också. Stannar du hemma utan att klara det drar jag in din veckopeng resten av terminen.