Det är långrast men flickan har ingen lust att vara med de andra. Hon vet inte om hon vill hoppa twist med femmorna eller snacka killar med tjejerna i högstadiet. Hon är trött på båda delarna och dessutom känns det som om hon inte får välja utan måste vara med tjejerna i högstadiet för mamma har skällt på henne igen för att hon stjäl lillans kompisar eftersom hon lekte med Janet. Men om man bara har killar i klassen då? Och äger lillan alla tjejer i femman för att de är hennes klasskompisar?
Flickan går till skolträdgården, där är det för det mesta tomt på folk. När hon går runt bland växterna inser hon att hon redan glömt vad de flesta heter på latin. Canna kommer hon förstås ihåg, likaså Euphorbia pulcherrima. När hon reste till mormor förra julen upptäckte hon att mormor hade den som krukväxt, att den heter julstjärna på svenska och är en julblomma. Hyacinter som är så vackra och doftar så gott, de är en mycket finare julblomma än julstjärnan, hade hon sagt till mormor. Men mormor hade i alla fall haft en julgran som doftade. Här hänger de pappersfigurer och glitter i palmblad och det var väl roligt och spännande första julen men det känns inte som jul, det doftar inte av pepparkakor, julgran, hyacinter, apelsiner med nejlikor och skinka – allt det som gör att det känns att det är jul.
Här har de Euphorbia pulcherrima som häck och även om den har röda blommor är det ingen som skulle komma på tanken att ta in den som julblomma. Deras julstjärnehäck är nästan lika hög som hon själv är. Flickan börjar kolla hur många namn hon kommer ihåg. Femton av de femtiofem hon kunde för ett par månader sen. Så fullständigt meningslöst att behöva lära sig utantill. Hade det inte varit för att magistern hade talat om att han skulle ge dem provet ända tills de kunde tillräckligt många hade flickan inte pluggat något särskilt. Hon avskydde att rabbla in saker utantill. Nu skulle de lära sig alla afrikanska länder och magistern hade sagt samma sak igen. Om det var något land man behövde veta var det låg kunde man ju titta i en kartbok. Men det ska de kunna utantill. Fast sånt om Afrika som man inte lätt kan slå upp i en bok det får de inte lära sig någonting om alls. Tänk så mycket kvinnan berättat för henne om hur det är att leva i Afrika, det kunde de få lära sig om istället. Inte magin eller så, den vet de flesta vita ingenting om, resonerar flickan med sig själv, men hyddskatten som kvinnan berättat om häromdagen, det vore väl mycket bättre än en massa namn.
Egentligen är flickan inte sur för att mamma skällt om Janet och inte heller för att de ska lära sig alla Afrikas länder utan för att det är fullmåne igen och hon vill dansa i byn. Hon hade funderat ut en plan som kanske skulle ha gått att genomföra men eftersom mamma är arg för att hon lekt med Janet så går det inte. Planen hade varit att be att få sova över hos Janet nu när fullmånen var på en lördag. Eftersom Janet bodde i närheten av deras förra hus så hade flickan kunnat dansa om hon smet ut när alla hade somnat. Att det ska vara så krångligt, tänker hon. Det enda jag vill är att få dansa tillsammans med andra när det är fullmåne. Hade hon varit afrikansk hade det varit den mest naturliga sak i världen men eftersom hon är vit blir det nästan omöjligt. Åh, om jag bara kunde få vara som Jena, tänker flickan. Fast ändå inte, egentligen. Att bo hela livet i en hydda, hämta ved och vatten och äta kassawa, njaä. Visst får Jena dansa men hon skulle inte kunna bli lärare eller pilot när hon blir stor. Varför kan man inte vara vit och ändå få göra afrikanska saker, tänker flickan. Eller svart och få göra europeiska saker för den delen. Varför kan inte Jena få bli pilot eller lärare om hon skulle vilja det? Varför är afrikaner fattiga och vita rika? Pappa säger att om afrikanerna får tillgång till europeisk kunskap och teknik och börjar göra som europeer kan de också bli rika. Kvinnan verkar inte tro på det och det hon berättade om plantaget vid kusten får flickan att undra om det inte är kvinnan som är klokast. Och inte verkar afrikanerna bli rika här vid gruvan heller, tänker flickan. De bor jättemånga i pyttesmå hus som gruvbolaget byggt i ett eget område en bit från samhället, inte vanliga hus tillsammans med de vita som kommit dit för att arbeta. Eller nästan ingen i alla fall. När de bodde inne i samhället hade de haft en afrikansk granne som var tjänsteman. Gruvbolaget hade bestämt vissa inkomstgränser för de olika bostadsområdena. Det visste flickan för tant Harriet var jättearg för att de som arbetade för NIB tjänade så mycket att de hade rätt att bo i det finaste området men gruvbolaget hade bestämt att för att bo där var man tvungen att vara anställd vid gruvbolaget. När tant Harriet bråkat tillräckligt om det blev de erbjudna att flytta till området utanför samhället. Pappa hade tyckt att tant Harriet bråkade för mycket, men flickan tyckte att det var bra att hon gjort det för annars hade flickan inte träffat kvinnan och inte fått en afrikansk vän. En afrikansk vän som snart ska få dansa medan hon själv måste ligga i sängen, tänker flickan när hon modstulet går tillbaka för det ringer in från rasten.

Eftersom fullmånen var på en lördag visste flickan att hon inte ens skulle kunna gå ut till månen, för på lördagar var alltid mamma och pappa uppe längre. Den här lördagen hade de dessutom fest så det skulle bli senare än vanligt. Flickan låg i sin säng och hörde dem prata och skratta. Så satte de på afrikansk popmusik, en av flickans favoritlåtar – ”Though Africas’ shaped lika a question mark, Africas’ got the answer” – och började dansa. Alla får dansa utom jag, tänker flickan och tycker synd om sig själv. Hon försöker resa till Månstråles by men blir störd av föräldrarnas fest. Så småningom somnar hon medan hon tänker på att det bara är några dagar kvar tills kvinnan kommer till kojan nästa gång.

Äntligen hör hon röster när hon närmar sig hyddan. Både kvinnan och Jena är där. Jena ser glad ut men kvinnan har en bekymrad rynka mellan ögonen.
– Du ska till den heliga platsen på berget, ropar Jena glatt när hon får syn på flickan.
Det låter både spännande och skrämmande tänker flickan när hon sätter sig ner. Men hur ska det gå till? Ska de resa dit i de andra världarna eller vad?
– Andarna sa det så hela byn hörde. Det blev en väldig uppståndelse. Ingen vit har fått komma till den heliga platsen förut och det fanns de i byn som inte alls tyckte om det, fast andra tyckte att det var ett tecken på att nya tider är på väg och att det är bra, bubblar Jena på.
Det verkar alltså som om hon ska till berget på riktigt. Eller, resandet är ju också på riktigt men inte samma sak ändå, tänker flickan.
– Jena, nu har du berättat den spännande nyheten, låt oss nu fundera ut hur det ska gå till, säger kvinnan.
Både kvinnan och Jena tittar på flickan. Det känns som om de tänker att jag ska veta hur, tänker flickan, men jag har ingen aning.
– Kan ni berätta lite mer? Var ligger den heliga platsen på berget? Vad sa andarna? Menar de verkligen att jag ska dit, inte som en resa?
– Ja, det menade de, svarar kvinnan. Jena, du har berättat nyheten så du kan berätta hur det gick till.
– Ja, vi dansade och så kom andarna och så sa en av dem att du skulle till den heliga platsen, säger Jena.
– Jena, berätta ordentligt, säger kvinnan. Du berättar som en tre-åring. Vi kommer inte lösa detta dilemma snabbare för att du är kortfattad. Sätt dig i berättarställning och berätta. Det är lika bra du övar, för du kommer få berätta om denna händelse många gånger.
Jena tittar på kvinnan, så sätter hon sig till rätta.
– Det är en fullmåne, mitt i torrtiden. Det har varit ett bra solvarv, det finns fortfarande gott om mat och ingen var hungrig. Hela byn var med utom några kvinnor eftersom Kom-med-regnet höll på att föda barn. Daniel trummade pappatrumman, Kiwane trummade mammatrumman och Dolo trummade barntrumman. De började med att trumma en födelserytm för att hjälpa Kom-med-regnet och alla dansade och klappade rytmen. Alla var glada för att det snart skulle finnas en ny bebis i byn och en del pratade om att barnets morfar nyligen hade dött och undrade om han skulle återvända i denna bebis eftersom det var den första bebis som han var släkt med som fötts sen han dog.
Sen började de trumma en gammal tacksägelserytm för att alla hade mat. Mary var försångare och vi sjöng och alla var glada. Andarna hade verkligen hjälpt oss och vi sjöng och dansade länge. Sen började de trumma en alldeles ny rytm de hade hittat på. Men det var bara rytmen som var klar, det fanns ingen sång till den ännu. Vi dansade länge-länge, det var en stark rytm och de spelade medryckande. Så stannar Mary upp och börjar sjunga. Det är en lång sång om det heliga berget och om gruvbrytningen som förstör berget och om att Allmodern vill att hennes barn ska skydda den heliga platsen. Ännu är gruvbrytningen lång bort från den heliga platsen men de vita vill göra gruvan större och låta den växa åt den heliga platsens håll.
När folket hörde Marys sång blev de förskräckta. Många började prata istället för att lyssna på sången och det blev ett väldigt palaver men Mary fortsatte sjunga sången om och om igen. En del började sjunga med och efter ett tag övergick Mary till att sjunga växelsång. Melodin var inte medryckande utan sorgsen och klagande och till slut lugnade palavern ner sig och allt fler började sjunga med. Det blev som en stor sorg-sorg som lät över hela byn, människorna grät i sina hjärtan.
Efter det var det svårt att få någon riktig fart på dansen. Folk pratade oroligt med varandra i klungor runt cirkeln trots att trummarna verkligen gjorde sitt bästa och spelade och sjöng flera av byns favoriter.
Så kom en kvinna från födelsehyddan och berättade att Kom-med-regn hade fött en vacker flicka. Det livade upp alla och dansen tog fart igen för nu skulle de dansa den nyfödda flickans dans så att hon stannade kvar hos dem och inte blev ett barn som bara kom för att vända åter.
När vi hade dansat för den nya bebisen var alla på bättre humör och dansen fortsatte och fortsatte så som den brukade. Fram på sennatten kom två andar indansande och det var de som sa att du ska till den heliga platsen. De sa också att vi måste samla många byar och ha nästa fullmånedans på den heliga platsen för att förhindra att gruvan byggs ut i den riktningen, avslutar Jena.
– Sådärja, säger kvinnan, så ska en berättelse berättas. Nu har du fått en del svar säger hon så, vänd till flickan.
Flickan nickar men förstår fortfarande inte hur det ska gå till.
– Var är den heliga platsen, är det långt borta? Och att jag ska dit har det med gruvan att göra?
– Inte så långt bort. Härifrån tar det väl ungefär fyra timmar att gå dit, och jag vet inte om det också har med gruvan att göra eller inte men eftersom vi ska ha en stor dans där nästa fullmåne för att förhindra gruvan att komma dit så tror jag inte att anledningen till att du ska dit har med gruvan att göra. Jag vet vad du behöver göra där men om det blir något mer på grund av gruvan vet jag inte. Det kommer jag antagligen inte veta förrän vi är där.
– Fyra timmar dit och fyra timmar hem igen, det är att vandra nästan en hel dag. Jag har aldrig vandrat så långt, jag tror att ungefär två timmar dit och två timmar hem är det längsta jag gått. Jag tror inte jag kan gå i vandringstakt så länge, så det kommer ta mer än fyra timmar så det kanske bara blir tre timmar vi kan vara där om vi inte ska vandra i mörker. Hinner vi det vi ska göra på tre timmar? Och kanske behöver vi äta något också, jag vet inte om jag klarar tolv timmar utan mat.
– Nej, vi hinner inte på en dag. Dels blir det inte tre timmar kvar eftersom vi kommer behöva rasta under vandringen, jag vet att du inte kan hålla min och Jenas takt. Vi är vana att gå, det är inte du. Dessutom ska en del av det vi ska göra göras under natten. Så jag tror att vi har problem?
– Mamma och pappa kommer inte låta mig följa med dig och vara borta en hel natt till en plats som de inte vet var den är, svarar flickan.
– Nej, jag trodde inte det. Det hade varit konstigt om de skickat iväg sitt barn med en främling. Hade du varit afrikan hade det varit lätt för då hade föräldrarna känt till mig och om andarna hade sagt att deras barn behövde göra något så skulle de låtit barnet följa med. Men de skulle aldrig skicka iväg sitt barn med en vilt främmande person. Jag tycker inte om det här för vi kommer behöva luras på något sätt, kanske till och med ljuga men vi kan inte bara strunta i vad andarna har sagt. Det är omöjligt, så vi måste finna ett sätt att genomföra detta.
– Jag fattar inte hur jag ska bära mig åt för att vara borta ett helt dygn. Finns det någon väg dit?
– Inte ända fram, man får vandra i nästan en timme där vägen slutar. Varför undrar du det?
– En flicka i sjuan har körkort och kan köra, hon kanske kunde köra oss dit.
– Det går inte, det skulle bli prat och dessutom så måste det fortfarande vara kväll. Skulle dina föräldrar låta dig åka iväg ett dygn med henne?
– De skulle inte låta mig åka med henne alls. De tycker inte att fjortonåringar kan vara säkra bilförare, så idén var dum från början.
– Jo, men det var en idé, vi måste låta alla idéer vi får komma fram så kanske vi kan plocka något här och något där och göra om något annat för att till slut ha fått en möjlig plan.
De sitter tysta en stund.
– Menar du att det är meningen att jag ska följa med, frågar Jena.
– Jag måste ha någon som hjälper mig. Det skulle underlätta för mig om det var en medicinkvinna men det är ännu viktigare att det är någon flickan litar på så därför får det bli du. Om vi kan komma på ett sätt att få dit henne, förstås.
– Men om Jeremy låtsades att Jena var en släkting till honom som av någon anledning kom till hans arbete och jag lärde känna Jena, säger flickan.
– Ja, vad bra, säger Jena. Då får jag se ditt hus och vi kan träffas vart som helst och inte bara här vid kojan!
– Vi måste hitta ett sätt. Hur har du tänkt dig fortsättningen?
– Jo, när vi lärt känna varandra så ber jag att få följa med Jeremy och Jena till deras by säger flickan ivrigt.
– Hm, skulle verkligen dina föräldrar tillåta det, frågar kvinnan.
– Kanske inte, men kanske i alla fall.
– Men den idén skulle ta lång tid att genomföra. Dessutom skulle Jeremy bli inblandad och även om han skulle göra det eftersom det är på andarnas uppdrag så skulle han inte tycka om det. Och det är inte rätt att blanda in någon som inte vill i en så här osäker sak.

När flickan kommer hem fortsätter hon att fundera. Så får hon syn på Jeremy som håller på att vattna gräsmattan och går ut och frågar om han vet något om den heliga platsen på berget.
– Oroa dig inte. Du kommer att komma dit. Vill andarna att du ska dit så kommer de att se till att det blir möjligt, säger Jeremy.
Flickan tittar häpet på honom.
– Hur visste du att andarna vill att jag ska dit?
– Det vet alla. En sån sensation som sker på en måndans sprider sig snabbt så det är klart att jag vet!
Flickan lägger fram sin plan men Jeremy vill inte bli inblandad. Naturligtvis om det är nödvändigt, säger han, men tycker inte planen är särskilt bra. Han är övertygad om att andarna kommer hitta på något mycket bättre.

Vid kvällsmaten berättar pappa att han måste åka till kusten fredag åttadar och att han tänkt att de kunde ta ledigt från skolan så hela familjen kunde åka. Flickan inser att detta är precis det som behövde hända. Nu gäller det bara för henne att hitta ett sätt att slippa åka med.

Flickan är rätt frånvarande i skolan nästa dag. Till och med under franskalektionen flyter hon bort i funderingar. Annars brukar hon vara uppmärksam under franskalektionerna, mest för att hon tycker om läraren. Hon kommer ihåg hur hon hört honom säga till pappa att hon var brådmogen, och ler för sig själv. Brådmogen känns okej, de flesta brukar säga att hon är lillgammal och det avskyr hon. Idag tappar den vanligtvis snälla franskläraren tålamodet med henne och ger henne en extra läxa. Utantill, men inte glosor utan en dikt och dikter lär sig gärna flickan utantill. ”Il pleure dans mon coeur, comme il pleut sur la ville. Quelle est cette langueur, qui pénètre mon coeur” ... så tjusigt och sorgligt tänker hon. Fast om hon ska läsa den heter det ”ma coeur” eftersom hon är flicka. När hon frågar magistern om hon ska läsa den rätt när han förhör henne ser han bara undrande ut. När hon förklarar att hon, eftersom hon är flicka, borde säga ”ma coeur” håller han inte med utan säger till henne att lära sig dikten som den är skriven.