Det har gått två veckor sen kvinnan och Jena gav sig iväg till den stora marknaden men inget kallade från djungeln. Sen hon hade rest till Månstråles förlossning när hon bara tänkt att dricka örtté vågade flickan inte gå till den tomma kojan. När ytterligare ett par dagar har gått börjar flickan undra om kvinnan har kallat utan att flickan känt det. Hon blir osäker på hur det egentligen var när hon blev kallad. Hon håller till vid djungelbrynet och väntar. Ett par gånger börjar hon gå på stigen men vänder tillbaka. Så, äntligen, när ytterligare ett par dagar gått, känner hon att det kallar. Nu förstod hon inte hur hon hade kunnat tveka för kallelsen var väldigt tydlig.
När hon kommer fram är Jena inte där. Kvinnan sitter vid elden med plåtburken hon förvarade örter i bredvid sig.
– Vad gjorde du, frågar kvinnan.
– Jag kom hit för jag längtade efter dig och Jena. När jag var här så gjorde jag upp en eld. Så kom jag på att jag kunde göra té och bara sitta här och dricka sånt té som du brukar göra.
– Jaha, så du tog örter ur min burk, utan att ha en aning om vad du stoppade i téet. Du är inte klok, de kunde gått riktigt illa, men andarna skyddade dig. De vet att du är min elev och de vet att eftersom du är vit så har du inte så mycket förstånd när det gäller medicin. Fast även i din kultur så går man väl inte in till folk och plockar åt sig det man vill ha, eller hur?
– Nej, så klart inte. Då stjäl man ju! Jag tänkte inte på det som dina örter utan mer som att det var något vi använde här. Inte direkt mina heller men som våra.
– Att jag kan lämna saker här utan att någon tar dem är för att människor är lite rädda för den kraft som medicinkvinnor har. Ingen afrikan skulle våga röra mina saker.
– Men hur kan de veta att det är du som lämnat dem här och att du är medicinkvinna?
– Det känner de på sig och för säkerhets skull hade jag dessutom lämnat mitt tecken här. Men det såg du inte ens utan du sopade bort det.
– Att jag sopat förstår jag att du kunde se men hur kunde du veta att jag använt örterna? Jag var noga med att ställa tillbaka burken precis där jag tog den.
– Du ställde tillbaka den nästan precis där du tog den men du hade vänt den bak-och-fram. Även om du inte vänt den fel hade jag sett att burken inte stod exakt där jag lämnade den, nästan precis är bara nästan precis. När jag arbetar med andarna och örterna för att hjälpa andra kan jag inte göra det nästan precis, utan jag måste göra det exakt som det ska göras. Nästan precis eller exakt kan vara skillnaden mellan liv och död ibland. Du kommer inte arbeta med örter men du måste inse att skillnaden mellan nästan precis och exakt är himmelsvid. Du måste vara mer uppmärksam på din omgivning om du inte ska utsätta både dig själv och andra för fara.
– Varför ska jag inte arbeta med örter? Och varför är det så viktigt att jag kan skilja på exakt och nästan precis? Du har sagt att jag måste lära mig för att vi tappat kunskapen i Europa men man måste inte kunna exakt för att berätta om andarna och Allmodern.
– En sak i taget. Jag vet inte om du kommer arbeta med andarna men jag tror det. När jag började undervisa dig var det ingen självklarhet men ju mer jag ser av dig ju mer tror jag att det kommer bli så. Du är tillräckligt skör och öppen för att göra det, den saken är helt klar.
– Varför är det bra att vara skör när man arbetar med andarna? Jag vill vara stark, jag tycker inte jag är särskilt skör, bara feg ibland.
– Du är stark också, på ditt sätt men växter har du ingen begåvning för. Hade du haft det hade du vetat vilka örter du skulle använda efter alla de gånger jag bryggt sällskapsté. Istället tog du lite på måfå. Och du band inte ihop knytena som de var bundna och du lade inte tillbaka dem på rätt plats i burken heller.
– Vad då binda på olika sätt, varför gör du det. Till skillnad från mig så känner du väl vilka växter det är i de olika knytena?
– En del växter är väldigt lika både till utseende, smak och lukt med deras helande egenskaper är ändå olika. De finns växter i min burk som det räcker med ett par nypor av för att de ska vara dödliga. Som jag sa, andarna beskyddade dig. Jag kan naturligtvis alltid ta reda på vilken växt som finns i de olika knytena men med vissa skulle det ta ganska lång tid för att jag skulle vara helt säker. Därför knyter jag på olika sätt så jag snabbt kan ta fram och använda exakt det jag behöver.
– Men är du säker på att du knutit ihop rätt nu när jag rört till det?
– Jodå, de knyten du tagit ur var inga som är lätta att blanda ihop, så nu är det ordning på mina växter igen. Vart reste du?
– Till Månstråles by. Jag fattade ingenting, här satt jag i skuggan och drack té och tänkte på dig och Jena på den stora marknaden och så var jag i Månstråles by.
– Vad hände?
– Du vill ju inget veta om Månstråle, har du sagt, och det som hände på resan har med henne att göra. Och dig med, tillägger flickan.
– Den här gången vill jag veta.
– Jag kom in i en hydda där det var fullt med kvinnor. Två stycken stod och höll Månstråle uppe. Det tog ett tag innan jag fattade att hon höll på att föda barn, först trodde jag att det var en ritual...
Flickan tystnar. Kvinnan har ju sagt att hon inte vill veta vad flickan såg efter den gången när hon tittade i Månstråle när kvinnan tagit med henne till skolan och Månstråle var bebis, är bebis rättar flickan sig själv. Månstråle är bebis, alla gånger flickan sett henne som äldre än bebis har varit i resor in i framtiden.

• Kvinnorna sa åt henne att inte knipa ihop utan släppa ut bebisen. Sen kom du in och kände på henne och sa att hon behövde öppningsté men Månstråle ville inte ha. Du sa att hon var tvungen för bebisen höll på att bli för trött. Och sen satt jag här vid kojan igen. Jag hade varit borta länge, ännu längre än vad jag trodde, förstod jag när jag kom hem.
  – Jaha, Månstråle behöver öppningsté. Synd att du inte kunde skicka över den dos du druckit till henne, ler kvinnan.
  – Hade jag druckit öppningsté, var det en del av det som jag använde? Men jag födde inget barn och ingenting öppnade sig i mig.
  – Öppningsté gör man bland annat av en växt som får kroppen att slappna av och en annan som får tankarna att slappna av. Dessa växter kan användas till mycket men det är nästan bara vid förlossningar som man använder dem tillsammans. Och Månstråle, ville hon inte ha när jag erbjöd henne heller?
  – Hon ville inte ha, hon sa att hon hade kvinnokraft nog att själv föda sitt barn.
  – Skönt att höra, om hon protesterade så var det ingen fara med henne. Då kommer det nog att gå bra. Tänk att jag ska vara där när hon föder sitt första barn, säger kvinnan glädjestrålande.
  – Men varför stod hon upp? Jag blev förvånad över det för jag trodde man låg ner när man föder barn. Jag frågade mamma och hon förstod inte varför jag trodde att man stod upp. Det var jobbigt nog, även om man låg ner, sa hon.
  Nu ser kvinnan intresserad ut.
  – Jaha, så i din kultur ligger kvinnorna ner när de föder. Men hur går det till?
  – Vad då hur det går till, frågar flickan.
  – Om kvinnan ligger ner blir det ingen tyngd som drar barnet ut. Och jag kan inte tänka mig att vita bebisar är så annorlunda att de kan krypa ut själva.
  – Hur menar du. Jag förstår inte alls men jag vet ju inget om förlossningar.
  – Om du står upp och håller en sten i handen och sen öppnar handen, vad händer då?
  – Stenen trillar ner.
  – Om du ligger ner och har en sten i handen och öppnar handen, vad händer då?
  – Ingenting, stenen ligger där fast nu syns den.
  – Just det. Ingenting händer, så hur tar sig bebisen ut när den inte dras ut av sin egen tyngd?
  – Jamen om bebisar åkte ut av sin egen tyngd hur kan de då ligga kvar så länge i magen?
  – Livets gång måste först öppnas. Ända tills det är dags att föda är livets gång tillsluten. När det är dags för barnet att komma ut öppnar mamman livets gång och släpper ut barnet. Antagligen var det som Månstråle inte hade gjort. Sen måste mamman hjälpa till och trycka ner barnet, då måste hon vara stark och kunna ta i. Jag antar att vita kvinnor får ta i ännu mer när de inte har hjälp av barnets tyngd, helt enkelt.
  Båda sitter tysta en stund.
  – Men när Moln födde så låg hon väl inte ner, eller gjorde hon det, frågar kvinnan.
  – När de försökte ta sig till byn då gick hon emellan Mairo och Vind, hängde litegrann som Månstråle. Sen, när de var tvungna att stanna, hjälpte de henne att sätta sig ner men när det var dags att föda satt hon på huk.
  – På huk är vanligt här också. En del står helt och hållet medan en del sitter på huk. Så för väldigt länge sen låg inte kvinnorna i din kultur ner när de födde barn. Undrar varför de börjat med det och på vilket sätt de anser att det är bättre.
  Båda tystnar igen.
  – Vi kan i alla fall inte komma på det nu. När du är vuxen och själv fött barn kanske du kommer tillbaka hit och kan berätta för mig.
  – Eller så kommer du och hälsar på mig så jag kan berätta, säger flickan.
  – Så långt kommer jag aldrig att resa. Jag nöjer mig med att resa till grannländerna här ikring.
  – Har du gjort det?
  – Javisst har jag. För mig är det lätt att resa eftersom jag kan arbeta var jag än befinner mig.
  – Men är det inte svårt om du inte kan prata med människor som söker upp dig?
  – Varför skulle jag inte kunna prata med dem?
  – Det finns ju så många språk. Bara här har ni tjugofyra språk har jag hört och om du reser till grannländerna så blir det ännu fler.
  – Ja men det betyder bara att man lär sig många språk Jag talar bassa och mande, en hel del fulani, gola, och limba och dessutom litegrann av några språk till. Skulle det vara så att någon som sökte min hjälp inte kan något av de språk jag kan så finns det säkert någon som kan något av de språk jag kan och något av de språk den som vill ha min hjälp kan och så tolkar den personen. Språk är egentligen inget problem i Afrika men nu när många länder skaffar sig uhuru och kolonialmakterna lämnar Afrika ska olika länder besluta om vilket språk som ska bli landets officiella språk och då blir det problem eftersom alla vill ha sitt modersmål som officiellt språk. Men nu ska vi göra något annat än att prata. Du skulle behöva lära dig hur man skapar en cirkel.
  – Nejmen det kan jag inte. Ormen kunde men jag är minsann varken uråldrig eller alldeles hel, det har du själv sagt.
  – Ormen visade dig cirkelns enorma kraft. Sådana cirklar kan inga människor skapa men vi kan lära oss att skapa starka cirklar. Idag är en bra dag för dig att börja och dessutom är inte Jena här. Jena ska inte lära sig att skapa cirklar så det är något du måste arbeta med när vi är ensamma, säger kvinnan.
  – Okej, bara du inte förväntar dig en ormcirkel, eller ens en stark cirkel men kanske jag kan lära mig att göra en vanlig cirkel om du tycker det är nödvändigt.
  – Eftersom jag börjat tro att du inte bara kommer lära ut om den afrikanska livsbilden utan faktiskt arbeta med andarna så kommer du ha stor nytta av att kunna skapa en cirkel. Den är grunden i alla ritualer och du vet redan att det är i cirkeln man kan samla kraft.
  – I Sverige gör vi inga ritualer så det verkar konstigt att jag skulle göra ritualer i framtiden i Sverige, säger flickan
  – Visst gör ni ritualer. Nattvarden är en ritual och mitt i regntiden har jag hört att svenskar som bor här bygger ett kors av palmblad som de smyckar med blommor och dansar runt och sjunger. Är inte det en ritual? Och när någon fyller år sätter ni ljus i en kaka och så ska den som fyller år blåsa ut alla ljusen på ett andetag för då blir det ett bra år för den personen. Ritualer är inte afrikanska. Alla människor gör ritualer fast kanske olika starkt och olika medvetet. De afrikanska ritualerna är ofta både starka och medvetna så på det sättet är det skillnad. Men det kan hända att du ska arbeta med starka, medvetna ritualer. Att du ska föra tillbaka kunskapen om de starka medvetna ritualerna till vita människor och då behöver du kunna skapa kraftcirklar.
  – Vet du, det här känns så konstigt, jag kan inte tänka mig att jag ska göra något sådant när jag blir vuxen eller ens att det är möjligt.
  – Nehej, så vad kan du tänka dig att göra då?
  – Journalist, att åka runt i världen där det händer saker och skriva om det. Eller pilot på stora flygplan, då får man resa och se mycket. Annars skulle jag vilja vara lärare för då skulle jag kunna arbeta i Afrika. Jag vill nog inte bo i Sverige när jag blir vuxen. Det är jättevackert på sommaren och sjöarna är blå, inte bruna som floderna är här. Och man kan bada överallt för det finns varken bilharzia eller krokodiler och man kan gå barfota överallt. Det finns god mat, riktig mjölk och grädde och choklad och sötlimpor. Men om jag arbetade i Afrika kunde jag åka till Sverige på sommaren och det skulle vara lagom.
  – Du vill bli lärare i Afrika, säger du, men jag tror att du blir lärare i Sverige istället. Dessutom skulle du, om du var lärare i Afrika vara tvungen att lära afrikanska barn att tänka vitt.
  – Det är mycket som är bra med vitt tänkande och mycket som är bra med afrikanskt tänkande. Måste man tänka antingen eller, kan man inte tänka både och?
  – Jag tycker att man ska tänka både och, det har jag sagt förr. Att dela in allt i rätt eller fel är inte livsbejakande. Men om du skulle vara lärare i afrikanska skolor skulle du inte få tänka både och, utan bara vitt. ”Man ska inte använda amuletter, det är pri-mi-tivt och passar inte för ut-bil-da-de människor. Ni går i skolan för att bli ci-vi-li-se-ra-de och lära er saker”. Precis som om afrikaner var vilda djur och helt okunniga innan de vita kom hit. Jag tror bestämt du är lite nervös för att försöka skapa en cirkel för du kollrar bort mig på en massa sidospår hela tiden.
  – Mm, innan har det nästan bara hänt, allting. Nu måste jag göra något som jag inte har en aning om ifall jag kan göra. Det kanske inte blir ens den svagaste cirkel när jag försöker.
  – Så du är rädd för att misslyckas, att inte kunna?
  – Mm.
  – Varför skulle det vara så farligt? Då försöker man igen och till slut kan man, säger kvinnan.
  – Du har ju själv sagt att jag är värdelös på växter, till exempel.
  – Ja, du har ingen begåvning för det men det är klart att om du var tvungen skulle du kunna lära dig det mest grundläggande om växter och medicin. Men eftersom du inte har begåvning för det skulle det vara mycket arbete för att till slut få en liten kunskap. Jag tycker man ska pröva olika saker men att det är klokt att fördjupa sig i det man har fallenhet för. Oftast tycker man dessutom att sånt man har fallenhet för är roligt.
  – Jamen om jag inte har fallenhet för cirklar, då?
  – Det kan du inte veta förrän du prövat några gånger. Har du inte fallenhet för det så får det bli på något annat sätt. Det finns inte bara en möjlighet utan många och ibland får man leta ett tag. Nu tycker jag att vi sätter igång.
  – Okej, så vad ska jag göra?
  – Hur var det när ormen visade dig, vad såg du?
  – Ovanför var det som ett tomrum och nedåt kunde jag inte se.
  – Just det. Så när du skapar en cirkel börjar du med att skapa ett tomrum. Du kan inte skapa det så som ormen gjorde, så att allt ser upplöst ut. Jorden och träden och himlen kommer du fortfarande att se men du skapar så mycket tomrum du kan.
  – Men varför ska jag skapa ett tomrum om det ändå inte blir tomt. Vad finns det för kraft i ett otomt tomrum?
  – Du ska skapa tomrummet för att sedan fylla det med kraft. Det finns egentligen ingen kraft i tomrummet, det har du alldeles rätt i, utan tomrummet är det man måste börja med för att skapa en kraftcirkel.
  – Okej, men hur ska jag göra.
  – Det vet inte jag. Alla måste hitta sitt sätt att skapa tomrummet på. Du får helt enkelt försöka. Du kan pröva att lyssna på dina själar, många av dem har säkert levt i varelser som skapat cirklar. Kanske kan ormen hjälpa dig något, svarar kvinnan.
  – Så du menar att du inte kan hjälpa mig utan att jag ska göra det själv. Det kan jag inte. Det kommer aldrig att bli någon cirkel om jag ska komma på det själv.
  – Hur var det nu jag sa förut, frågar kvinnan.
  – Att man försöker tills det går. Men om jag försöker för dåligt kanske du inte vill försöka lära mig och hittar en ny elev för du förstår att jag inte är bra.
  Såhär skulle jag ju inte säga, det hade jag bestämt mig för, dumma tunga, varför säger jag så korkade saker. Nu fattar hon i alla fall att jag är oduglig. Jag får inte vara så feg, jag måste försöka och göra det bra så jag duger, så jag får fortsätta att träffa henne, tänker flickan.
  – Okej, jag ska försöka, jag klarar det säkert, säger flickan och tittar på kvinnan.
  – Rädsla för att misslyckas är mycket mänsklig, men du blandar ihop att inte klara av en viss sak med att människor inte vill vara med dig. Det är oftast inte sant. Människor som verkligen tycker om en person slutar inte tycka om personen för att den inte klarar en viss sak. Det är bara människor som använder andra människor som inte vill ha med en person att göra om de inte klarar av en viss sak. Jag vet att du kan skapa en cirkel och det skulle du också veta om du inte var så rädd utan lyssnade på dina själar.
  – Kan du inte ge mig lite resedryck så jag kan resa och ta reda på hur jag ska göra?
  – Nej, det kan jag inte. Man ska inte resa för att själv slippa ta ansvar och det är det du vill nu. Resandet ska brukas men inte missbrukas. Du kan lyssna utan att resa och det är du som ska skapa cirkeln, inte dina hjälpare. För en del människor är det bra att stå upp, känna att de har jorden under fötterna och skicka ner sina rötter i jorden. För andra är det bättre att sitta ner. En del vill ha ögonen öppna för att se de rörelser som sker runt om dem, andra tycker om att se med sina inre ögon för de blir distraherade av yttre synintryck. Du får prova dig fram till vad som passar dig.

Flickan börjar sittande med slutna ögon för hon vet att hon tillhör de människor som lätt blir distraherade. Hon skapar en vit böljande ring som hon låter vara öppen framför sig. Så börjar hon skjuta ut det som finns i cirkeln genom öppningen men känner att det skulle gå bättre om hon ställer sig upp. Stående skickar hon ner rötter i jorden så hon känner att hon blir stadig.
– Sträck på dig, säger kvinnan. Öppna bröstkorgen. Det enda som kanske ska vara orakt är benen, du kan pröva att göra knäna mjuka om du vill.
Flickan sträcker på sig och låter knäna bli mjuka. När hon gör de känner hon att hon blir stadigare och hennes rötter blir tydligare. Hon fortsätter att försöka skjuta ut det som finns i cirkeln genom öppningen och ser att det blir lite tommare. Så hör hon ormen som säger åt henne att bara fortsätta för det går bra, men kanske att hon skulle be det som finns inne i cirkeln att röra sig ut ur den. Kanske hon skulle förklara för det som finns inne i cirkeln varför hon vill att det ska flytta på sig. Hon gör som ormen säger men inget händer. Då säger ormen att det har antagligen större effekt om hon uttalar det högt istället för med sin inre röst. Nu protesterar det i flickan. Inte kan hon väl stå och prata högt, rakt ut i luften.
– Kan du inte, så kan du inte, men jag tror att det skulle hjälpa, hör hon ormen säga. Jag kommer inte tycka du är löjlig och jag är övertygad om att kvinnan inte kommer tycka det heller, fortsätter ormen.
Flickan tar ett djupt andetag så börjar hon prata. Hon känner sig löjlig men gör det ändå för hon vill verkligen klara av att skapa en cirkel. Efter att ha pratat en stund märker hon att det känns alldeles naturligt och att det har effekt. Cirkeln blir allt tommare, till slut är den så tom som hon känner att hon klarar av. Då sluter hon den och öppnar ögonen.
– Nu ska du fylla cirkeln med kraft, säger kvinnan. Eftersom det fungerade bra för dig att be och prata högt tycker jag att du försöker på samma sätt när du fyller den.
– Vad ska jag fylla den med, vilka eller vem ska jag be till?
– Du ska fylla den med det du vill ha i din kraftcirkel för att den ska hjälpa dig med den kraft du behöver. Var noga med vad du fyller cirkeln med.
Vad vill jag ha i cirkeln, vad ger mig kraft, frågar flickan sig själv. Anmödrarna är kraftfulla, förstås. Och vinden och elden. Undrar om jag kan fylla cirkeln med kvinnans kraft eller stjäl jag den då, inte för att jag skulle kunna göra det, hon skulle nog se till att behålla sin kraft. Solen har mycket kraft och Vattnets moder verkade kraftfull. Men kvinnan sa att jag skulle fylla cirkeln med den kraft jag behöver och då måste jag väl först veta vad det är för kraft jag behöver. Jag vill vara stark och inte svag så jag kanske ska fylla cirkeln med pappakraft, funderar hon vidare. Fast även om pappa är stark så tror jag inte jag vill ha hans styrka i min kraftcirkel för jag vill nog ha det på ett annat sätt än att befalla och alla lyder, så det är inte den sortens kraft jag vill ha. Ja, nu vet jag! Jag vill ha kraft för att bli mindre feg, såklart.
Då hör hon ormen säga att det var ett klokt val, nu kan hon bjuda in det som behövs i cirkeln för att bli mindre feg.
Och vad är det, funderar flickan. Hur blir jag feg, när då? Ju mer hon tänker ju krångligare blir det. Till slut känner hon sig alldeles utmattad av allt tänkande. Detta hade hon inte räknat med. Att hon kanske inte skulle kunna skapa cirkeln hade hon varit rädd för, men att det skulle vara så svårt att fylla den med det hon behövde, eller att veta vad hon behövde hade hon alls inte tänkt sig. Återigen hör hon ormen som säger till henne att hon kan inte svälja allt i en munsbit utan måste ta lite i taget. Du kan be att jordens, luftens, eldens och vattnets moder kommer in i din cirkel, det räcker långt, avslutar ormen sin utläggning.
– Jag ber jordens moder, luftens moder, eldens moder och vattnets moder att komma in i min cirkel, säger flickan samtidigt som hon skapar bilder av mödrarna med sina inre ögon. Hon står alldeles stilla och ser att det som var tomt i hennes cirkel fylls och så, efter en stund börjar det som cirkeln fyllts med ta form. Gradvis framträder fyra kvinnogestalter som rör sig tillsammans i en gemensam slingrande dans. De är så vackra att titta på att flickan blir alldeles glad i hela sig, utmattningen försvinner utan att hon märker det. Hela tiden rör sig kvinnorna, ut, in, emellan, tillsammans i olika former och formationer med en självklarhet som flickan aldrig tidigare sett. Hon står som fastnaglad och bara njuter.
– Det är nog dags att du tackar dem och löser upp cirkeln, säger kvinnan.
Flickan öppnar ögonen, känner sig lite förvirrad. Vad har hänt. Ja just det, kvinnorna som dansar är krafternas mödrar och de har kommit för att hjälpa henne att bli mindre feg. Så sluter hon ögonen igen. Hon tackar mödrarna för att de kom och för att de vill hjälpa henne. Så öppnar hon cirkeln, den vita ringen löses upp och allt blir som vanligt. Först då öppnar hon ögonen.
– Så nu har du gjort din första kraftcirkel. Jag tycker att vi avslutar här idag med att du reser till Niris. Sen kan du går hem och funderar på vad som hände när du gjorde cirkeln. Jag kommer vara här imorgon och då kan vi gå igenom det hela, just nu är upplevelsen alldeles för ny.
– Jag vill jättegärna göra en resa men jag vill gärna prata också, det känns inte för nytt och jag har många frågor.
– Vi hinner inte göra båda delarna, säger kvinnan. Vill du absolut prata så gör vi det, annars reser du.
Flickan tänker efter litegrann men vet redan att hon kommer välja att resa eftersom det är så spännande och på sätt och vis vilsamt eftersom hon egentligen inte behöver göra någonting, allt bara händer.

Vattnet de kommit till är stort, men inte lika stort som det de lämnat. Här kan Niris se land på andra sidan, det kunde hon inte vid deras gamla boplats. Och så smakade det gott, inte salt som havet därhemma, tänker Niris.

Snart är alla i färd med att bygga en badhydda. Stenyxor fäller långa tunna aspar. Niris får hjälpa till att skala av barken. Om hon är försiktig kan hon få en remsa från hela aspen. Oftast klarar hon inte av att vara så försiktig och dessutom vill det alltid komma ett hål eller ett kvisthål i vägen och då går ofelbart barkremsan av. Under barken känns träet både lent och fuktigt.
Vind har valt ut platsen för badhyddan. Hon tar ut riktningarna och så tar hon sin grävkäpp och gräver ett hål i varje väderstreck. I vart och ett av hålen stoppar Edda ner ett kraftföremål från badhyddan därhemma.
– Badhyddan därhemma, jag får inte tänka så, säger Vind till sig själv. Nu är detta hemma, inte den gamla boplatsen.
Det kommer bli en bra boplats, alla tecken tyder på det. Och vi kommer finna ett bra och skyddat vinterviste i skogen uppe på berget. Nu ska jag koncentrera mig på det jag har för handen och se till att vår badhydda blir laddad som den ska.
Hon går bort och börjar sortera bland sina kraftknyten. Där finns föremålen de fått under vandringen. Varje gång de varit osäkra på vilken riktning de skulle ta har de fått ett tecken. Det första tecknet var vingpenor från en korps vänstra vinge. Dem hittade de bara några dagar efter de lämnat kända marker.

Det var ganska sent på eftermiddagen, de hade kommit fram till en glänta och bestämt sig för att övernatta där. När de satt runt elden på kvällen började de prata om ifall de skulle följa kustlinjen i endera riktningen eller om de skulle fortsätta rakt bort från havet. Det fanns olika åsikter i gruppen och goda skäl att välja vilket som av alternativen. De beslöt att vänta till morgonen med att bestämma hur de skulle göra.
Nästa morgon hade de tre vingpenorna legat vid elden. I riktning från havet, mot inlandet.

Det andra tecknet var en sten som skimrar som den varma solen. Den låg i en stor bäck. När de kom till bäcken visste de inte hur de skulle göra – skulle de följa den eller skulle de ta sig över och fortsätta i samma riktning de gick i?
Om de tog sig över bäcken skulle de röra sig lite mer i sydvästlig riktning istället för som tidigare, nästan rakt mot väster.
Medan de vuxna pratade gav sig barnen naturligtvis ner till bäcken. Trots att vattnet fortfarande var kallt kunde de inte låta bli att plaska.
Snart kommer Varg springande. Han håller fram den solglänsande stenen till Vind. Hon ber honom visa var han fann den. Han tar henne i handen och leder henne en bit längst med bäcken.
– Där, pekar han. Precis där mellan de två stora stenarna.
Det finns inga fler solglänsande stenar i bäcken. Vind ber Varg att ge henne stenen. När hon visar stenen för de andra och berättat hur Varg funnit den beslutar de sig för att följa bäcken.

Vid en flod hittade de en hel hög med musselskal, och det var ju tur, tänker Vind. Hade de inte gjort det hade de antagligen följt floden istället för att ta risken och besväret med att korsa den. Då hade vi inte hittat denna vackra boplats...

Mest dramatiskt hade det varit när de hittade vildsvinsbeten. De hade kommit till ett ställe där den lilla stigen de följde delade sig. Båda stigarna gick i ungefär samma riktning ändå fick de en känsla av att det var viktigt att välja rätt stig. Ingen fann något tecken och ingen kände på sig vilken de skulle välja. Medan de stod där och dividerade hade Niris och Liv börjat följa den ena stigen så de beslöt att då kunde de lika gärna följa flickorna som att hämta tillbaka dem eftersom de ändå inte visste vilken stig de skulle ta.
De hade bara gått en kort stund innan de hörde vildsvinsungar innifrån ett buskage. Här fanns inget skydd och en vildsvinsugga som upplever att hennes ungar är hotade är inte att leka med. Snabbt hade de satt upp barnen i olika träd. När barnen var i säkerhet hade alla tagit fram sina vapen och eftersom det fortfarande var lugnt hade de också hivat upp så mycket som möjligt av sin packning i träden. Sen hade de i flock närmat sig buskaget. Därifrån hördes inte ett knyst längre. Skulle de chansa – förmodligen hade svinen dragit sig undan eftersom de är skygga och helst undviker människor. Men om vildsvinen attackerade kunde det gå illa, någon kunde bli skadad och få svårt att fortsätta vandra. Å andra sidan var det länge sen de fått kött i magen.
De började med att kasta sten in i buskaget. Inget hände, alldeles tyst, inte det minsta prassel. Då ger de sig in i buskaget. När de kommer ut på andra sidan ser de spår, både efter att suggan legat och diat sina kultingar och att de bökat i jorden runt om.
De bestämmer sig för att Mairo och Björn får följa spåren, att några går tillbaka till barnen och packningen medan några av dem stannar där de är.
Mairo och Björn smyger sig iväg och de som står kvar står tysta och stilla. Det känns som om de stått i evigheter när de hör Mairos kulning. Eftersom hon kular istället för att ropa förstår de att hon och Björn är ganska långt borta. Vind kular tillbaka och de börjar röra sig i riktning mot Mairos kulning. När de kommer närmare hör de en kulting som skriker för full hals. Väl framme ser de suggan ligga död och att Mairo håller fast en kulting som gör allt för att komma loss.
Sen återstår bara det mödosamma styckningsarbetet som inte underlättas av att kultingen skriker i högan sky.
Efter en stund tar Vind kultingen och Mairo hjälper till med styckningen. Vind ser att det är en hona. Alltså kommer den inte att slaktas, istället måste de försöka få den så tam som möjligt. De har bara ett par unggrisar med sig eftersom det inte fanns särskilt många i byn när de gav sig av och dessutom är det inte helt lätt att passa svinen när man vandrar.
Svinet är Moderns alldeles speciella djur. Så det var nog Modern som vägledde Niris och Liv att slå in på stigen som ledde hit, tänker Vind och beslutar sig för att ta med sig den ena beten.

Stigen de följde förde dem ut ur skogsmarkerna och till en vidsträckt slätt. Här hade det varit lätt att vandra, de hade fortsatt rakt mot väster och efter ett par dagar hade de sett ett berg. Det välvde sig i en lång, något tillplattad båge och såg inte särskilt högt ut. Nu behövde de inte längre fundera över riktning, det var bara att vandra mot berget. Efter ytterligare ett par dagars vandring, när de var ganska nära berget kom de till en sjö. Var det här de skulle stanna? När det fanns en sjö här så kanske det inte fanns någon närmare berget? Å andra sidan så fanns det inga träd här, de skulle vara väldigt oskyddade och få gå långt för att hämta både ved och virke. De beslutar att slå nattläger, även om det var tidigt på eftermiddagen, och sova på saken även om det lutar åt att de kommer bestämma sig för att vandra vidare.
Nästa morgon verkar beslutet ha fattats av sig själv för alla börjar bryta läger samtidigt som de pratar om ifall de ska gå runt sjön åt norr eller åt söder. Så kommer Niris och visar Vind ett grönspräckligt fågelägg hon hittat. Det måste ha ramlat ur boet alldeles nyss för det är fortfarande varm. Fågelägget fick visa dem vägen...

Vind släpper sina minnesbilder och plockar istället rätt på vingpenorna, musselskalet, vildsvinsbeten, det grönspräckliga fågelägget och den solskimrande stenen. Hon funderar lite. Vid den gamla boplatsen låg vattnet i öster, här ligger det i väster. Att vildsvinsbeten ska ligga i mitten av badhyddan är hon på det klara med. Svin är oerhört fruktsamma djur, de föder nya kullar två – tre gånger om året. Inte underligt att svinet står så nära Modern när de besitter en så stark livs- och fruktbarhetskraft!
Vind tar med sig föremålen bort till platsen där badhyddan ska byggas. Hon lägger beten i mitten. Sen placerar hon fågelägget i hålet i norr, vingpenorna i öster, den solglänsande stenen i söder och musselskalet i väster. När allt är utplacerat sätter hon sig i mitten av cirkeln, bredvid svinbeten. Hon försänker sig i en lätt trans och låter sedan sin energi röra sig mot mitten där beten ligger och där Edda lagt föremål från den gamla badhyddan. Hon får igång energispiralen och styr energin mot fågelägget. Hon låter sig sammansmältas med ägget, känner hur det pulserar och styr sen energin mot öster, mot fjädrarna och sammansmälter med dem, gör en spiralrörelse och fortsätter sen mot stenen och hålet i söder, får igång den spiralen och rör sig sen mot musslans skal i väster. Slutligen förbinder hon energiflödet till en hel cirkel genom att åter igen ta kontakt med den norra spiralen. Hon låter energierna mötas och bilda en mindre inre cirkel som hon drar mot mitten där beten ligger och där gropen ska grävas. Sen jordar hon kraften och låter sig själv komma tillbaka. Hon sitter en stund tills hon känner att hon är helt och fullt i sin kropp igen. Så nickar hon för sig själv och ler. Jo, det är en stark plats de kommit till... kanske för att Modern är så påtagligt närvarande där i berget i norr. Och inte kommer de ha problem med att hitta stenar att glödga till stenbadsritualerna så stenig som stranden är. När hon tänker det står det plötsligt klart för henne att till denna första stenbadsritual ska de ha med åtminstone en sten från berget.
Hon reser sig, går bort till kokelden och berättar vad hon just tänkt. De andra nickar instämmande och Edda lämnar över vad hon har för händerna. Hon vet att det är hon, som jordemor, som ska hämta stenen från berget.
Vind föreslår att Edda tar med Mairo. Dels är det bra att vara två när de rör sig i okända marker, dels får Mairo tillfälle att se vad som växer på berget och kanske också samla en del läkeörter. Edda nickar instämmande och tillsammans går de bort till den grupp som arbetar med asparna. Barnen är i full fart med att avbarka dem. Vind kommer ihåg när hon själv var barn och skalade bark. Hur fort och lätt det gick om man bara skalade och vilket pillgöra det var och vilken tid de tog när man försökte få av barken i så långa remsor som möjligt. Nu var det inte så bråttom så avbarkningen fick ta den tid det tog och barnen fick göra det på det sätt de själva ville. Vind ger Niris en kram och ansluter sig till Edda och Mairo som står färdig med sin bårpåse och sin pilbåge.
Vind ser längtansfullt efter dem när de ger sig av. Det skulle vara skönt att få lämna den stora stojande gruppen och få vandra iväg till lite tystnad och lugnt kvinnosamspråk. Men hon har andra plikter nu. Hon går tillbaka till sina hål, tar grävkäppen och markerar en famnstor cirkel i mitten och låter beten och det Edda lagt dit ligga kvar inne i den cirkeln. Så följer hon sina markeringar och gräver ur naveln som hon placerar en bit utanför det som ska komma att bli badhyddans ingång.

Vind ser att Maja och Björn håller på och försiktigt böjer asparna, så hon förstår att de börjar bli färdigskalade. Då är det lika bra att få ned dem i sina hål och böja dem i den kupolform de ska ha som ram för badhyddan. Hon hämtar snören av nässelfiber och ber samtidigt en bön till Modern att det måtte finnas nässlor även på denna boplats. Nässlan känns oumbärlig – närande och god i mat och dryck och inga fibrer är så starka som nässlans.

Så hjälps de åt att bära fram de fyra första stängerna till Vinds förberedda cirkel. Vind sätter ner det första av Moderns revben och ber Maja hålla det. Så strör hon örter på marken.
– Stora Moder i norr, jag Vind har placerat ditt första revben och jag ber Omma skydda denna plats. För livets helhet.
Sen sätter hon ner det östra revbenet och ber Björn hålla det, strör återigen örter på marken och ber Modern om beskydd. Hon gör sammanledes med de båda övriga revbenen. Slutligen fullbordar hon cirkeln och ställer sig i norr.
– Moder Omma, den yttre cirkeln är skapad till din ära och till livets gagn. För livets helhet.
Sen ska de försiktigt böja stavarna mot varandra och forma en kupol. Vind tar nässelsnörena och går in mot mitten medan de andra pressar utifrån. När de till slut fått en vacker böj knyter Vind fast stavarna i varandra. Medan hon knyter går alla utom Maja iväg och hämtar ytterligare fyra aspstavar.
– Vad menade du med Moder Omma, frågar Maja
– Ja, hon heter det, hon som är närvarande i berget här, svarar Vind.
Maja ger henne en frågande blick.
– Jag kände det, kände hennes närvaro starkt och tydligt när vi närmade oss den här platsen. Så när jag gjorde den första förberedande ritualen för badhyddan kom hon på ett mycket påtagligt sätt. Och så talade hon om att hon benämns Omma. Det känns väldigt skönt att ha Modern här, så konkret, klart och tydligt. Jag tror att detta blir ett mycket bra boställe, säger Vind medan hon går runt den påbörjade stommen och markerar en punkt mellan vart och ett av revbenen. Sen tar hon grävkäppen och luckrar upp var och en av markeringarna.
De andra kommer med fyra nya aspar. Dessa är spetsade i ena änden. Vind strör örter över den uppluckrade jorden i nordväst, tar sen en av asparna och trycker ner den i den uppluckrade jorden. Hon använder sin egen tyngd för att få ner den. När den sitter stadigt vänder hon sig mot nordväst.
– Moder Måne, du som, när det behagar dig, lyser upp mörkret. Jag, Vind placerar detta revben i nordväst och ber dig Moder Måne att skydda denna plats. För livets helhet.

Vind gör sedan desamma vid de tre övriga markeringarna och så hjälps de åt att böja och knyta dem samman. Stommen till badhyddan är rest och platsen är helgad.

Vind hade helst sett att de kunnat genomföra ett stenbad innan de sov första natten på den nya boplatsen men hon inser att det inte kommer att gå. När de är så få som de är nu tar allt mycket längre tid. Tidigare när de flyttat mellan sommar- och vinterboplats har det aldrig varit något problem att få allt klart för att genomföra ett stenbad. Det har heller inte alltid varit nödvändigt att bygga en ny stomme och även om de behövt göra det så har de varit många. Nu är de bara sexton vuxna och även om de mindre barnen gör så gott de kan så räcker händerna helt enkelt inte till.

Hulda går tillbaka till kokelden medan Maja, Vind, Ask och Björn börjar bygga ett par enklare sovhyddor. De är överens om att det ska bli skönt med tak över huvudet. Även om våren har kommit och dagarna är behagliga så är nätterna fortfarande kalla.
Plötsligt hör de rop och skrik från barnen och de ser Sten rusa ner mot stranden och kasta sig i vattnet. Innan någon ens hinner reagera är han uppe på land igen. Med den nya lilla kultingen. Trots att den fortfarande har benen hopbundna har den tydligen lyckats ta sig ner till vattnet utan att någon märkt det. Vilken tur att den räddades!
Vi behöver den för att få en ny flock och det hade varit ett dåligt omen om den hade drunknat första dagen på den nya boplatsen, tänker Vind.
Sen kommer Edda och Mairo tillbaka från berget. Edda bär en vackert rundad sten som hon lägger vid badhyddan. Mairo är alldeles extatisk över markerna uppe på berget. Hon kommer kunna hitta de flesta av sina läkeörter däruppe.

Vid skymningen samlas de alla runt kokelden. Den första måltiden på den nya boplatsen.
Hemma, tänker Vind. Det ska bli skönt att inte behöva packa ihop allting och börja vandra igen. Samtidigt känns det lite vemodigt och tomt efter dem som stannade kvar. Så vänder hon blicken upp mot stjärnhimlen som blivit allt mer lysande när mörkret faller. Det är samma stjärnhimmel som hemma, tänker hon. Och det är bara två solvarv till nästa sommarmöte.