Det blir tomt när Jena och kvinnan inte längre kommer till hyddan. Flickan leker med de andra barnen men har svårt att engagera sig i ‘burken’ eller ‘land och rike’. Det är mycket som snurrar i huvudet på henne. Saker som känns viktigare än att lyckas sparka iväg burken utan att bli tagen. Lekar är nog bara roliga om man går in för dem, tänker hon, och just nu så kan jag inte det. Och snart är det fullmåne igen men det känns inte som om det är någon idé att dansa utanför huset. Däremot kanske det skulle gå bättre vid kojan som Carinas bröder byggt..
Carina är till en början mycket tveksam till att sova över i kojan även om den ligger mindre än 100 meter från deras hus men flickan har blivit övertygad om att det är därifrån hon kommer kunna dansa sig till byn så hon använder all sin övertalningsförmåga. Till slut ger Carina med sig och det var lättare än flickan hade trott att få lov från deras föräldrar.
När fullmånedagen är inne så bär Carina och flickan dit sängkläder. De samlar ved och hämtar vatten och får med sig lite matvaror samt ett par marschaller. När det börjar mörkna gör de upp eld, kokar kakao och gör pinnbröd. Carinas bröder hänger runt kojan men deras pappa kommer ut och säger till dem att komma in och lämna flickorna ifred.
Månen går upp och kvällen blir ljus. Det är vackert med månskenet och elden men till slut måste de låta elden falna så det inte kommer finnas någon glöd kvar när de går och lägger sig. De tänder marschallerna och berättar spökhistorier för varandra. Flickan skulle så gärna vilja berätta om kvinnan för Carina men hon vet att hon inte ska, så istället tar hon alla Bellmanhistorier hon kan. Till slut verkar glöden ha slocknat. Inne i kojan är det kolmörkt, det lilla månsken som kommer in genom dörröppningen hjälper inte långt så de bestämmer sig för att ta in marschallerna, vilket inte är lätt för de är glödheta. När flickan ska ställa ner den hon bär vippar den till och hennes handflata fylls av het, flytande vax. De gör ont. Ont. Ontont. Det kommer inte att bli lätt att vara koncentrerad i natt när hon dansar, tänker flickan, men det kommer inte vara svårt att hålla mig vaken tills Carina somnat. Men Carina tänker inte sova. Carina vill att de går hem till hennes föräldrar så att hennes mamma får titta på brännskadan. Det gör väldigt ont, flickan pillar bort så mycket vax hon kan men det hjälper inte mot smärtan så till slut ger hon med sig. När de kommer in i Carinas hus ser de att hennes föräldrar har gjort sig färdiga för natten men mamman tar fram sina förbandsgrejor och pappan går och klär sig för han ska köra och hämta någon av flickans föräldrar. Det tycke flickan är helt onödigt, visserligen har hon ont men Carinas mamma är sjuksköterska så hon kan mer än mamma och pappa om brännskador. Men de hjälps inte, Carinas föräldrar tycker att det är absolut nödvändigt att hämta flickans föräldrar. Flickan får hålla handen i en bunke med kallt vatten med isbitar i. Det lindrar den brännande smärtan men efter en stund får hon frysvärk i de delar av handen som inte är brända. Carinas mamma skakar på huvudet när hon tar upp handen men hon vill inte lägga om den innan flickans föräldrar sett skadan ifall de vill köra flickan till sjukhuset.
Sjukhus, nej det vill jag verkligen inte. Jag vill dansa mig till byn, tänker flickan. Hon ser på sin röda hand, en blåsa håller redan på att bildas i handflatan och på ett par av fingrarna. Hon har svårt att tro att pappa och mamma tycker att detta är en sjukhusgrej.
När pappa kommer tittar han på handen och frågar Carinas mamma vad hon kan göra. När han får höra att hon har brännskadekompresser tycker han inte att det finns någon anledning att åka till sjukhus. Däremot förutsätter alla vuxna att äventyret i kojan är över och att flickan ska sova hemma i sin säng. Flickan protesterar ivrigt, det kommer göra minst lika ont hemma, kanske mer. I kojan är allt nytt och spännande så det kanske tar bort tankarna från smärtan. När pappa hör henne rycker han på axlarna. Vill hon ändå sova i kojan så är det okej. Han tycker inte skadan ser direkt farlig ut och det är ju hon som har ont. Carinas föräldrar gör ännu ett försök att övertyga flickan och hennes pappa men släpper det snart. Däremot blir det inga fler marschaller i kojan. Carinas pappa tar sin ficklampa och följer dem till kojan och ser till att de bäddar ner sig.
Flickan har så ont att hon inte behöver anstränga sig för att hålla sig vaken och det dröjer heller inte länge innan Carina somnat. Flickan ligger och lyssnar på Carinas andetag och efter trummor. Intensivt önskar hon att hon ska höra trummor. Jo, där. Dunk, dunk. Men nej, det var bara hennes eget hjärta som slog.
Försiktigt känner hon sig för när hon kryper ut ur kojan. Skulle bara fattas att jag river ner eller välter något så Carina vaknar men nu händer inga missöden. Ute ur kojan försäkrar hon sig om att det är mörkt i husen. Sen vänder hon sig mot månen och börjar dansa. Handen är i vägen känns det som. Det gör ont i den och det blir än mer påtagligt när hon rör den. Dansen känns klumpig, handen är i vägen och flickan inser att om hon inte kan komma på något annat sätt att göra det på så finns det inte en chans att hon kan dansa sig till byn. Hon fortsätter att dansa medan hon tänker. Så sträcker hon fram handen mor månen.
– Moder måne, jag vill dansa till dig, jag vill dansa mig till en by där många dansar till dig men min hand gör för ont för att jag ska kunna koncentrera mig.
– Titta upp på mig, se silversträngen som binder dig till mig. Dansa och låt smärtan flöda ut i silversträngen så tar jag hand om den. Men dansa hela tiden, du får inte stanna och du ska inte hålla på och känna efter hur det känns i handen utan du ska koncentrera dig helt på att skicka elden i din hand till silversträngen. Du kommer att kunna se hur det röda lämnar din hand och flyter in i silversträngen.
Fickan gör som rösten sa och mycket riktigt ser hon silversträngen och hur det flyter rött ur hennes hand. De röda vibrerar och slingrar sig som om det inte riktigt vill över i silversträngen. Hon vet inte hur länge hon dansar men till slut kommer det inget mer rött. Då börjar hon försöka koncentrera sig på månen och att dansa sig samman med henne för att komma till byn. Men hon känner att hon är trött och inser att hon inte har kraft att koncentrera sig tillräckligt. Istället tackar hon Moder måne och kryper in i kojan igen. Det är inte förrän hon ligger bredvid Carina som hon inser att handen inte längre gör ont.
När de vaknar är handen alldeles uppsvullen. Carina vill att de ska gå till hennes mamma för att byta bandage. Hon har också svårt att tro att flickan inte har ont och när Carina insisterar på att det måste göra ont känner flickan hur det börjar värka i handen så hon ber Carina att göra upp elden medan hon själv sätter sig och ser silversträngen med sina inre ögon och skickar över det röda i handen in i silversträngen. Sen kokar hon havregrynsgröt. Inget är så gott som havregrynsgröt kokad över öppen eld hävdar hon bestämt. Carina är lite mer tveksam men de kommer överens om att mat kokad över öppen eld är mycket godare. Båda två blir lite fnittriga av tanken på att deras mammor skulle sitta på huk vid en eld och laga mat. Innan de är färdiga med frukosten kommer Carinas mamma. Hon säger att Carina får sköta disken för flickan ska inte slabba i okokt vatten med sin hand och att de ska komma ner till huset när de är färdiga med frukostbestyren för hon vill titta på flickans hand.
När Carinas mamma tar av bandaget tänker flickan att handflatan är uppsvälld som en tennisboll. Om man tar i. Om man inte tar i är det fortfarande den absolut största brännblåsa hon sett. Carinas mamma tycker också att det är märkligt att det inte gör ont men denna gången lyssnar inte flickan för hon har nu lärt sig att gör hon det kommer det hända som alla förväntar sig – börja göra ont. Carinas mamma lägger nytt bandage och på kvällen tycker pappa att det är bättre att sticka hål på blåsorna så handen blir mer användbar. Eftersom det spänner tycker flickan att det skulle vara skönt med mindre vätska i handen. Samtidigt är hon rädd att det kommer göra ont, men pappa säger att det inte kommer att kännas. Han håller en synål i en ljuslåga och sen sticker han till. Konstigt nog känns sticket inte alls, däremot är det skönt när vätskan rinner ut och minskar på trycket. Det enda trista är att hon nästa dag i skolan inte kan visa upp en nästan-tennisbollstor blåsa. Pappa tröstar henne med att det kommer bildas mer vätska och hålet kommer att stänga sig igen så handen kommer antagligen vara rätt svullen nästa morgon.

Lite missmodig efter sitt misslyckade måndansförsök och med en hand som är svullen och helt oanvändbar känner sig flickan rastlös. Hon saknar kvinnan och Jena och har ingen lust att leka men egentligen ingen lust att läsa heller. Dessutom ber mamma henne hela tiden ta hand om allraminstingen när hon är hemma. Flickan har egentligen inget emot att vara med allraminstingen men eftersom det gör ont i handen om hon använder den känner hon sig hjälplös med allraminstingen för vad hon än tänker ut som är roligt att göra så innefattar det att hon har två händer. Flickan beslutar sig för att gå till kojan även om hon vet att varken kvinnan eller Jena är där.
Denna gång har hon tagit med en tändsticksask så hon gör upp en liten eld. Eftersom det finns lite vatten i en dunk och plåtburken med örter i olika knyten står inne i hyddan beslutar hon sig för att koka örtté och sätter kitteln över elden. När hon tittar på knytena i plåtburken inser hon att hon inte vet vilka knyten kvinnan använder när hon gör sällskapsté så hon tar litegrann från flera av knytena.
När téet har dragit färdigt smakar det inte särskilt gott men flickan njuter av att sitta i skuggan, lutad mot kojan och lyssna på alla djungelljud. Hon känner sig trygg och avslappnad medan hon smuttar på sitt té.

Med ens befinner hon sig inte längre vid kojan utan inne i en hydda. De är fullt med kvinnor inne i hyddan. En kvinna är naken och väldigt gravid. Hon mer eller mindre hänger mellan två kvinnor som båda säger till henne att hon måste använda sina ben. En kvinna halvstår framför den gravida kvinnan och masserar hennes mage. Stämningen är både uppsluppen och lite spänd och flickan förstår att hon kommit dit mitt i en kvinnoritual. Så ser hon att den gravida kvinnan är Månstråle och bilden av hur Månstråles bebis slits av hennes rygg och dödas av männen kommer för flickan. Bilden gör flickan illamående men så tänker hon att den här ritualen kanske görs för att det hon såg, när kvinnan kom till skolan med Månstråle, när Månstråle var bebis, inte ska hända. De gör en ritual för att ändra framtiden för bebisen och för Månstråle, tänker flickan och hennes illamående viker undan.
Ju längre hon är i hyddan ju mer inser hon att hon nog tänkt fel för kvinnorna säger till Månstråle att hon måste öppna sig och släppa ut barnet. De retas med henne och säger att hon har ju redan släppt ut urhavet. Hur skulle det ha blivit om Allmodern hade knipit igen när hon födde världen, säger de och skrattar.
Håller Månstråle på att föda? Men då ligger man i en säng. Eller gör man? Flickan har förstås aldrig själv varit med när någon fött barn men i alla böcker hon läst verkar det som om kvinnorna ligger till sängs när de föder och när de hälsade på mamma på sjukhuset när allraminstingen fötts fick hon också intrycket av att mamma legat i en säng under förlossningen.
Medan flickan tampas med vad som egentligen pågår inne i hyddan kommer ytterligare en kvinna in. De andra kvinnorna viker undan så den nyinträdda kvinnan kan komma fram till Månstråle. Flickan ser att det är kvinnan, kvinnan från kojan. Här är hon mycket äldre än hon var när hon undervisade flickan. Det måste hon förstås vara, tänker flickan, för när hon undervisar mig är Månstråle en bebis och här är Månstråle en vuxen kvinna som själv ska få en bebis.
Kvinnan känner på Månstråles mage och sen rör hon händerna över Månstråles bröst och armar.
– De är dags att för dig att dricka öppningstéet, säger kvinnan.
– Nej, jag vill inte. Jag har kraft att föda utan téet, svarar Månstråle.
– Var inte dum, det här har pågått länge nog. Du öppnar dig inte, barnet håller på att bli trött.
– Jag vet att jag kan. Jag har kvinnokraft nog att själv föda fram mitt barn, säger Månstråle.
– Det har du säkert, men inte den här gången. Det har gått för lång tid. Du kan visa din kvinnokraft nästa gång du föder men nu tar du téet så barnet får komma ut. Det är ju inte ovanligt att man behöver hjälp första gången, eller hur?
Månstråle hänger med huvudet och muttrar något men kvinnan skickar ut någon att hämta kokande vatten från kitteln utanför hyddan och börjar rota bland sina knyten. Hon öppnar ett par knyten och tar några nypor örter och lägger i muggen. Efter en stund häller hon försiktigt över vätskan i en annan mugg och häller ut det sista av vätskan tillsammans med örterna vid Månstråles fötter. Månstråle dricker téet och häller, tillsammans med en bön, ut de sista dropparna på jordgolvet.

Flickan sitter i skuggan, lutad mot kojan. Hon ser att hon suttit där en bra stund för solen har flyttat sig och skuggorna är längre. Hon inser att hon inte bara använt örter som kvinnan lägger i sällskapsté utan också reseörter. Hon inser också att kvinnan inte alls skulle gilla vad hon gjort så hon stoppar in knytena i burken och ser till att ställa tillbaka den där hon tog den. Sen sopar hon, det har kommit en hel del löv och skräp nu när ingen varit där på ett tag. Nöjd med att det ser prydligt ut går flickan hem.

När hon kommer hem hör hon att mamma sitter vid symaskinen. Flickan knackar på dörren och mamma slutar att sy.
– Hur går det till när man föder barn?
– Man föder dem helt enkelt, det finns inget annat att göra än att se till att de kommer ut. Inte så roligt, men det är roligt när de väl kommer.
– Jamen hur var det när du födde allraminstingen?
– Det var lättare än när jag födde dig eftersom jag har blivit van, svarar mamma.
Det här blir flickan inte klokare av så hon bestämmer sig för att fråga rakt ut.
– Stod du upp och födde henne?
Mamma tittar lite undrande på flickan.
– Varifrån har du fått en så underlig idé? Det är klart att jag låg ner. Man ligger i en speciell förlossningssäng när man föder på sjukhus. För i tiden, när kvinnor födde barn hemma låg de i sin vanliga säng. Man kan inte stå upp och föda barn, det är jobbigt nog när man ligger ner. Men det är inget du behöver fundera på nu, det kommer ju att dröja länge än till du ska föda barn.