Resan hade tagit längre tid än kvinnan trott att den skulle göra så flickan hade inte kunnat berätta om den, än mindre gå igenom den ordentligt. Ändå kom flickan för sent till middagen och fick utegångsförbud resten av veckan, så det dröjde innan de träffades igen.
Flickan blev glad när hon såg att Jena var där, hon satt och tittade mot stigen och skrattade glatt när flickan visade sig. Som vanligt höll Jena på och flätade en korg.
– Det skulle vara bra om du berättade en gång till om det som hände på resan, säger kvinnan.
Så flickan berättar. När hon berättat klart frågar hon:
– Om ni inte har någon badhydda hur gör ni då om ni ska rena er och födas igen?
– Det finns många sätt att göra det på, men vi gör inte ritualer för att födas igen så ofta. Det gör vi bara vid större livshändelser. Renas kan man göra med hjälp av örter eller i en ngwonoritual.
– Hur går det till?
– Första gången man är med i en ngwonoritual är när man blir invigd till kvinna och innan dess ska man inte veta vad som händer utan upplevelsen ska komma tillsammans med kunskapen. Eftersom Jena ännu inte upplevt detta kan jag inte berätta nu. Jena, fortsätter kvinna, varför tror du att de gör fyra rundor under en badhydderitual?
– Kanske för att de fyrbenta och de fyra krafterna ska vara med. När de byggde hyddan hade den fyra revben och där lade hon föremål för de fyra olika krafterna. Fast hon lade även en i mitten så det blir ju fem avslutar Jena lite undrande.
Kvinnan nickar.
– Ja antagligen handlar det om de fyra krafterna. Jag gissar att den femte är för att centrera det hela, för att ge ett fokus och en riktpunkt. Om du skulle gissa, säger kvinnan vänd till flickan, vilket föremål är förbundet med vilken kraft?
– Stenen som lyste som solen är väl knuten till elden och musselskalet till vattnet. Båda de andra sakerna är fågelsaker och fåglar flyger i luften men jag gissar att vingpenorna är de som förbinds med luft så då måste ägget vara knutet till jorden. Fast vad ett fågelägg har med jordens kraft att göra förstår jag inte?
– Jordens kraft är förbunden med liv, att födas, att leva, att dö men också med att odla och äta så det faller sig naturligt att ägget hör dit. Jag skulle tro att ni båda har rätt i era antaganden, det verkar rimligt att det är så. Kommer du ihåg hur det kändes när du var inne i hyddan när du var Niris?
– Jag tror inte jag tänkte på det, jag tänkte mest på att Issa skulle dö och på att jag var tvungen att se till att det gick bra för de andra flickorna. Då var det en självklar plats för mig. Det var varmt och mörkt och fast jag visste det jag visste om Issa var det ändå en trygg plats.
– Åh vad jag skulle vilja kunna resa dit och prata med Vind eller Niris. Det är så spännande att höra hur andra folk använder medicinen och hur de gör och det här är ju något helt annat än att prata med kunniga från andra delar av Afrika. Jag är lite avundsjuk på dig som har möjlighet att ta dig dit, säger kvinnan till flickan.
– Så nu vet du hur det känns för folk när de frågar dig om något och du svarar med dina halva svar, flinar Jena.
– Jamen, säger flickan, varför reser du inte dit, du kan väl resa?
– Jovisst kan jag resa, men jag tror inte jag kan resa dit, jag tror inte ens att det är meningen att jag ska det utan att det du berättar är det enda som jag ska veta. Det verkar också som om ditt urfolk tänker lite lika när det gäller Månkvinnan eftersom det var ett gott tecken att de kom dit när hon var på väg att bli full. Så skulle jag också tänka, det är alltid bra att påbörja saker när Månkvinnan håller på att växa. Vi får vara tacksamma att pytonormen gav oss Månkvinnan som vägleder oss i så mycket.
– Vad då, pytonormen gav oss Månkvinnan? Månen har väl alltid cirklat däruppe.
– Nej det har den inte. Hon föddes ur pytonormen som skapade henne för att allt levande skulle få ljus under natten och för att kvinnorna skulle följa henne i sina fruktbarhetscykler.
– Snälla, kan du inte berätta, säger Jena.
– Gå och samla ved. Vi gjorde av med mycket natten efter resan eftersom det var skymning innan vi var klara. Vi skulle inte ha hunnit till byn innan det blev mörkt, så vi var här och eldade hela natten. Jag behöver också få tid att tänka på det som sagts idag. När ni kommer tillbaka ska jag berätta om hur vi fick månen.
Flickorna ger sig iväg. Jena har tagit med ett tyg som hon lindar ihop till en krans. Kanske hjälper det flickan att bära på huvudet, hennes hår är ju så glatt så det är inte konstigt om saker inte vill ligga kvar. Flickan blir glad, både för att Jena vill hjälpa henne och för att det kanske beror på hennes släta hår att hon inte kan bära på huvudet. När de samlat ihop rejält med grenar hjälper Jena till att placera ett lass på flickans huvud så att grenarna ska vara balanserade. Själv plockar hon behändigt upp ett stort lass och verkar inte vara så noga. Hon puttar lite här och lite där, ser flickan, och sen börjar hon följa stigen tillbaka. Flickan följer efter. Inte hjälpte de stort att hon hade en tygkrans under grenarna. Den glider både hit och dit så hon får hålla fast med båda händerna. Hur hon än försöker balansera så ligger det inte kvar och inte blir det lättare att försöka samtidigt som hon försöker gå så Jena inte ska försvinna. Till slut pekar grenarna åt alla håll och lasset blir bara vingligare och vingligare. Flickan inser att om hon fortsätter försöka få lasset att stanna på huvudet utan att hålla i med båda händerna så kommer det ramla av helt och hållet. Så istället placerar hon båda händerna stadigt runt lasset och håller i. Det är inte särskilt skönt att gå med båda armarna uppsträckta, efter ett tag värker det men hon vågar inte släppa ens en hand för då kommer det rasa, så hon biter ihop och travar efter Jena. Men hon svarar bara enstavigt på Jenas prat och frågor.
När de kommer fram plockar Jena ner sitt lass innan hon vänder sig mot flickan som bara står där. När Jena ser hur flickans lass ser ut fnittrar hon till. Flickan fnittrar tillbaka men fortsätter hålla grenarna tills Jena plockat ner större delen av lasset. Under tiden ökar deras fnitter till jätteskratt. Tillslut ligger de båda två och bara skrattar, håller sig om magen och stönar. Kvinnan tittar lite frågande på dem, hon förstår inte vad som är så roligt. När de lugnat sig frågar hon dem och flickan börjar förklara. Kvinnan ser än mer frågande ut och när flickan ser hennes min börjar skrattet bubbla i henne igen. Hon förstår varför kvinnan inte fattar för egentligen är det inte urkul men det är det ändå – och det är underbart att bara skratta, det verkar till och med som om värken i armarna flyter bort tillsammans med skrattsalvorna, tänker flickan.
Kvinnan har bryggt örtte åt dem så när de lugnat ner sig sätter de sig vid elden.
– Det här hände för länge-länge sen. Första gången jag fick höra om hur vi fick en måne var när jag var barn och en griot kom till vår by och berättade.

Det hände för så länge sen att de fyrbenta djuren och även andra djur levde tillsammans i byar. De odlade eller jagade eller samlade mat. De berättade historier för varandra och levde som folk gör mest. Ibland var det palaver och ibland var det dans. Men så hände det en kväll att mamma dikdik inte hittade sitt barn. Hon ropade och letade men barnet var och förblev försvunnet. Skymningen övergick till natt och allt blev kolmörkt. De andra djuren som hörde mamma dikdiks förtvivlade rop kom ut ur sina hyddor. Alla förstod att det var illa, ett litet dikdikbarn ensam i den mörka djungeln. Vad som helst kunde hända. De började fråga varandra vem som sett ungen senast men ingen hade sett den sen solen var halvvägs ner igen. När mamma dikdik hörde det blev hon ännu mer förtvivlad så djuren bestämde sig för att de, trots mörkret, skulle ge sig ut och leta. De gick i en cirkel runt byn och ropade och letade men inget dikdikbarn hördes av och inget kunde de se så de gick tillbaka till byn. Mitt i byn låg pytonormen hopringlad. Hon frågade vad som stod på och alla började prata i munnen på varandra utom mamma dikdik som stod med hängande huvud lite vid sidan av de andra. Eftersom alla pratade samtidigt kunde pytonormen inte höra vad någon sa, så hon ringlade fram till mamma dikdik och bad henne berätta. När hon berättat färdigt dunkade pytonormen sin kropp i marken så hårt att marken vibrerade. Då blev det knäpptyst och alla vände sig mot pytonormen när hon började tala.
– Jag ska hjälpa till, sa hon. Jag ska ge er ljus så ni ser när ni letar.
Hon öppnade sitt gap och ut ur gapet kommer en lysande sten. Den landar på marken och rullar ett par varv. Djuren bara stirrar på den. Ingen vågar gå fram till den lysande stenen. Något så märkligt har de aldrig sett. Till slut tar mamma dikdik mod till sig och går fram och plockar upp den lysande stenen. Så går hon ut mot djungeln och alla djuren följer med. Återigen går de i en cirkel runt byn. Denna gången är cirkeln lite större, de vågar sig längre bort när de har ljuset. Hur de än lyser och kallar så hittar de inte dikdikbarnet. Modstulna återvänder de till byn. När de kommer in i byn hör de mormor spindel med sin pipiga röst som frågar vad som står på. Återigen berättar de om dikdikbarnet som är ensamt i den mörka djungeln. De berättar om den lysande stenen de fått av pytonormen men att de ändå inte hittat barnet.
– Jag ska hjälpa er, säger mormor spindel. Men för att göra det måste någon hjälpa mig, någon som kan hålla den lysande stenen säkert, utan att tappa den.
– Jag kan hålla den i min snabel. Då finns det ingen risk att jag tappar den, säger elefanten.
– Bra. Jag spinner en tråd ända upp till himlen och du klättrar efter mig med den lysande stenen. När vi är framme vid himlen så sätter du fast stenen där uppe. Sen måste du klättra ner före mig. När jag halar ner mig kommer jag ta tråden med mig för det är inte meningen att alla ska kunna klättra upp till himlen hur som helst.
När elefanten får höra vad som förväntas av henne ångrar hon sitt erbjudande. Hon är inte alls tilltalad av tanken på att klättra ända upp till himlen på en tunn spindeltråd. Hon vill säga att hon ångra sig men så ser hon på mamma dikdik och då vet hon att hon inte kan ångra sig. Att inte göra allt hon kan för att de ska hitta mamma dikdiks barn, nej det går inte. Så elefanten tar den lysande stenen i sin snabel och mormor spindel klättrar upp på en låg gren. Därifrån börjar hon spinna. Uppåt, uppåt. Elefanten klättrar längs med tråden och nere på marken står alla djur med huvudena bakåtlutade. Snart är både spindel och elefant försvunna men den lysande stenen ser de och kan på så sätt följa spindelns och elefantens väg uppåt. När spindeln och elefanten kommit upp till himlen sätter elefanten fast den lysande stenen ordentligt och känner efter att den sitter stadigt. När hon har försäkrat sig om detta klättrar hon ner. Efter henne kommer mormor spindel som samlar ihop sin tråd igen. Nere på marken står djuren still, de tittar på det lysande klotet däruppe och de tittar på varandra. Allt syns väldigt tydligt i det silvervita skenet, till och med skuggorna syns. Så har de aldrig upplevt natten förut. Mamma dikdik ser sig om. När hon börjar gå mot djungeln igen fångas hon av en rörelse precis i djungelbrynet. Så hör hon sitt barn ropa mamma och rusar dit. I mörkret hade de alla gått förbi det sovande dikdikbarnet. När djuren ser mamman komma med sitt barn börjar alla att hurra och dansa och det fortsätter de med hela natten.
Och det är därför månen är tunn, blir rund och sen tunn igen för det är så pytonormen ser ut när hon äter, är mätt och smälter sitt byte, säger kvinnan.

– Jamen hur gick det till på riktigt. Himlen är bara luft man kan inte fästa något i luft och spindlar kan inte spinna uppåt i fria luften och elefanter kan inte klättra på spindeltråd, säger flickan.
– Nu är du väldigt vit, svarar kvinnan.
Det var ju det smedanden sa att hon skulle akta sig för att bli. Men är det att vara vit att inte tro på en saga?
– Men det är bara tomt i rymden och månen kommer faktiskt från jorden, en bit åkte av för länge sen. Vi har fått läsa om detta i skolan för både ryssar och amerikaner skickar upp raketer och sånt, och båda vill komma först till månen så att de äger den.
– Ännu vitare, säger kvinnan. Och det är också typiskt er vita att ens tänka tanken att man kan äga månen, eller för den delen ens vilja äga henne. Och om det bara är luft eller tomt, som du säger, hur kommer man då till himmelen när man dör? Det är ju det missionärerna säger händer om man varit en god människa.
Det har inte flickan tänkt på. Hur går det till? Hon känner sig lite skakad samtidigt som hon försöker hitta en förklaring. När hon ingen hittar väljer hon att inte svara utan vänder sig istället till Jena.
– Tror du att det är så att månen har blivit satt på himlen av en elefant?
– Naturligtvis inte av en vanlig elefant. Det här var ju så länge sen så ingenting var som det är idag. Det måste ha varit en magisk elefant, egentligen Allmodern i en av hennes skepnader, precis som spindeln var en av hennes skepnader. En vanlig spindel som finns idag kan inte spinna en tråd till himlen, det är ju självklart. Jag förstår inte varför du tycker att det är så konstigt, samtidigt som du tycker att det är helt självklart att månen har lossnat från jorden. Finns det ett stort hål där månen en gång satt? För mig är det en helt orimlig saga.
Just det, tänker flickan, magin – den afrikanska magin. Om man tänker som afrikansk magi så är det ju inte alldeles konstigt. Om det egentligen var Allmodern som placerade månen där uppe.
– Jamen om det var Allmodern som gjorde det varför säger du inte bara det istället. Det skulle inte vara lika förvirrande, säger flickan.
– Ni vita älskar något ni kallar lo-gik. Lo-gik förklarar allt för er. Ni säger att när något stämmer med lo-gik så är det sant. Och eftersom bara en sak eller ett sätt kan stämma med lo-gik så vet ni alltid vad som är rätt och vad som är fel. Om det som är en vit persons lo-gik blir motbevisat blir ni alldeles skakade, som du blev när jag frågade om himmelen. Eller så ändrar ni det som var sant och säger att nu har ni fått ny kunskap och den nya kunskapen gör något annat till lo-gik och absolut sant. Genast glömmer ni bort att ni tidigare ansåg att något annat vara sant som visade sig vara osant, för om ni kom ihåg det skulle ni behöva tänka på att det som är lo-gik och sant nu, också kan komma att visa sig vara osant när ni lär er något annat. Och då skulle lo-gik inte längre vara en absolut sanning och det skulle ni vita inte stå ut med.
Flickan tycker att det kvinnan säger är alldeles för krångligt. Det är väl bara att tänka klart och tydligt, det finns ingen anledning att krångla till saker så mycket. Fast om man tänker klart och tydligt så skulle det inte ligga en orm runt mitt hjärta för det finns inget tomrum runt hjärtat där en orm skulle få plats att ligga, funderar hon vidare. Att bli undervisad av kvinnan är väldigt förvirrande. Det är mycket lättare i skolan där talar lärarna om vad som är sant och så står det i läroböckerna och ingenting är krångligt. Det är väl det som kvinnan kallar för lo-gik. Och om det är som kvinnan säger så betyder det att det hon lär sig i skolan kanske är alldeles fel.

– Du undrade varför jag inte bara sa att Allmodern hade satte månen på himlen, säger kvinnan, utan berättade om mamma dikdik, om det försvunna barnet och om spindeln och elefanten. Visst kunde jag bara sagt att Allmodern satte dit månen men du hade inte fått bilder och känslor av det utan det hade varit ren information. Bilder och känslor hjälper oss att leva rikare. Har vi våra egna känslor med när vi möter andra så kan vi ofta förstå hur de känner också och inte göra andra illa av oförstånd. Dessutom fick du genom min berättelse en hel del annan kunskap. som att djur har känslor precis som människor, att det går bättre om man hjälps åt. Det finns många lager i varje berättelse och människor tar emot de lager av berättelsen som de är öppna för. Men man minns berättelsen och när något håller på att mogna inom en så kanske man kommer ihåg en berättelse och förstår mer. En berättelse är inte lo-gik utan mycket mer, en berättelse handlar om det levande livet och hjälper oss att binda samman världen.
– Egentligen, säger Jena, tycker jag att denna berättelse mest av allt talar om att vi alla, på något sätt, är delar av Allmodern.
– Det är naturligtvis ett lager av berättelsen, säger kvinnan. Och eftersom det är det lagret du ser mest just nu så är det väl för att du behöver bli påmind om att det är så det förhåller sig.
– Till och med driver ants, säger flickan. När vi var på missionsstationen kom det driver ants dit. Som en bred, bred stig.
– Nu får du sätta igång och arbeta, säger kvinnan och ger flickan en kvast.
Flickan inser att under hela tiden de pratat har Jena flätat korgar medan hon själv suttit helt sysslolös. Hon böjer sig och börjar sopa. Det har hon heller inte tänkt på, det är alltid fint och rent när hon kommer och det har det förstås inte blivit av sig självt.
– Varför har ni inte ett skaft på kvasten? Det skulle vara lättare om man slapp att gå dubbelvikt.
– Att göra rent är också en sorts bön, svarar kvinnan. Vi rör oss nära jorden när vi sopar, vi böjer oss mot henne. Och sen är det förstås mer praktiskt eftersom vi tydligt ser vad vi sopar så det verkligen blir rent. Så ett skaft vore bekvämt men opraktiskt och skulle dessutom föra oss längre från Allmodern.
– När jag skar mig satte min mamma ihop såret med driver ants och det läkte jättefint, säger Jena.
– Hur då, man kan väl inte sätta ihop ett sår med myror?
– Hon höll om bakkroppen på myran, höll ihop sårkanterna och höll fram huvudet mot såret och så bet den tag. Då tog hon bort bakkroppen och käkarna satt fast runt sårkanterna. I och för sig missade hon med ett par myror så de bara bet i ena sårkanten, men det läkte fint ändå och det var ett djupt sår.
– Driver ants är bra till mycket, säger kvinnan. Det blir rent i byn där de gått igenom för de äter upp allt i sin väg. Det gäller bara att se till att man flyttar undan allt man inte vill att de ska äta. Och om de kommer på natten är det nog inte så roligt, fast det har jag aldrig varit med om själv.
Pratet om driver ants påminner flickan om drömmen hon hade när hon kom hem från missionsstationen.
– Jag hade en dröm när jag kom hem från missionsstationen. Jag drömde att Gud frågade mig om första budordet, det som säger att man inte får ha andra gudar än Gud och att han sa att jag höll på att bli hedning. Jag vill inte bli hedning för Herren är min herde och han för mig till de rika ängarna och ser till att jag är trygg. Och om jag blir hedning och syndar så kommer jag inte himmelen, som jag nu förstått att den inte finns där uppe för där är det bara tomt eller luft. Och Gud svarade inte när jag försäkrade att jag var kristen. Död är man i evighet så jag vill verkligen komma till himmelen, var den än finns. Men du säger att man inte är död i evighet för själarna finns i evighet och rör sig från varelse till varelse, så hur ska jag veta vad som är sant. Och varför är Gud så svartsjuk. Han är ju allsmäktig så varför bryr han sig om att människor ibland ber till någon annan än honom?
Kvinnan ser begrundande på flickan under hennes långa harang och undrar varför det bestämdes att detta känsliga barn skulle undervisas. Visst har hon begåvning för resande men hon är också väldigt sårbar och grunnar alldeles för mycket.
– När det gäller frågor som denna kan du inte veta vad som är sant och vad som är osant. Återigen – du måste använda din egen känsla och ditt eget omdöme. Känns något rätt och riktigt och du dessutom har tänkt igenom det och inte kommit på något som känns fult eller fel för dig själv så ska du lita på det. Hade du pratat om Gud när du var på missionsstationen?
– Nja, jag frågade barnen lite om Allmodern och Bibeln men de sa bara att jag hädade.
– Mm, svarar kvinnan. Jag tror att det är präster och missionärer som vill att ni kristna ska vara rädda så ni blir lydiga men jag tror inte att Gud vill att ni ska vara rädda. Gud är också Allmoderns barn och jag kan inte tänka mig att hon födde en son med så mycket makt för att denne son skulle skrämmas. I och för sig så kan svartsjuka och avundsjuka ställa till med en hel del, vi har svartsjuka och avundsjuka orishas här också. Men mest tror jag att det handlar om att det finns människor som vill ha makt över andra och att de använder gudarna. Du ska inte sluta sopa för att jag pratar med dig. Det går alldeles utmärkt att både sopa och lyssna. Jena slutar inte att fläta för att vi pratar. Hon flätar hela tiden. Om man slutar arbeta för att man pratar skulle det inte bli mycket gjort, för pratar gör vi hela tiden. Eller så skulle vi få sluta och prata och då skulle det allt vara bra trist.
Flickan fortsätter sopa medan Jena och kvinnan pratar om den stora marknaden.
– Betyder det att ni inte kommer att komma hit på ett tag, frågar flickan.
– Det kommer antagligen dröja nästan två veckor innan jag kommer igen, svarar kvinnan. Och det är inte säkert att Jena kan komma med då, det får vi se. Men nu är det dags att ge oss av. Och du, säger hon till flickan, se till att göra något annat att fundera på än Gud. Vi kan både prata om och arbeta med det när vi ses igen men under tiden får du ta och tänka på annat.