Under hemresan har kvinnan talat om att hon kommer ha fullt upp med att förbereda den stora ritualen för att skydda bergets heliga plats, så hon kommer inte att komma till kojan förrän efter fullmånen.
Nästan två veckor och jag som har så mycket att fråga om. Flickan förstår att det kvinnan ska göra verkligen är viktigt, det är bara det att tiden känns så lång. Flickan försöker få tiden att gå genom att göra alla de vanliga sakerna. Hon är vid poolen och tränar trampolinhopp, hon spelar tennis med Carina, leker ‘land och rike’. Under tiden hon gör detta och annat försöker flickan upptäcka om sinnena sviker henne även i denna verkligheten. Hon har försökt prata med ormen om det men ormen svarade inte. Inte heller kunde hon upptäcka att världen inte var de den verkade vara. Fast om den inte är det så skulle nog inte mina sinnen upptäcka det, tänker hon och suckar.
Sen har hon fått ett problem. Hon skulle vilja ge kvinnan en medicingåva innan hon åker på sommarlov men hon har ingen aning om vad det skulle vara. Några fler smycken vågar hon inte ge bort, det kommer bli ståhej nog över det ‘tappade’ berlockarmbandet. Pengar har hon nästan inga heller. Hur hon än vänder och vrider på problemet hittar hon ingen lösning. Till slut bestämmer hon sig för att fråga Jeremy. När hon visar sina pengar skakar han på huvudet. Det är alldeles för lite, har hon inte mer än det så är det bättre att låta bli.
När hon får tillbaka afrikaprovet har hon gjort ytterligare ett fel än de hon redan visste. Istället för Moçambique har hon skrivit Ma'Kante. Magistern har satt ett rött frågetecken där. Klart han undrar, tänker flickan, han kan ju inte veta att Ma'Kante är vad Jena kallar sin moster och att det är det jag också säger när jag pratar om kvinnan med Jena. Det här är väl på sätt och vis ett bevis på att jag inte kan lita på mina sinnen, funderar flickan vidare, för jag var helt övertygad om att jag skrivit Moçambique och jag såg inte att jag skrivit fel när jag tittade över provet innan jag lämnade in det.

På lördagen är flickan och lillan bjudna på party. Lillan vill sova över hos en kompis men pappa säger att de ska sova hemma och att de får skjuts hem av Dolores pappa eftersom de själva är bortbjudna. De får däremot lov att stanna kvar i samhället för att gå till poolen efter skolan och sen direkt till partyt.
Tur att det är party på lördag och att hon ska få tillbringa den eftermiddagen vid poolen, det får tiden att gå. Och efter partyt är det bara tre dagar till fullmånen och efter det kommer kvinnan igen!
Flickan kan inte släppa problemet med medicingåvan. Hon vill verkligen ge kvinnan något. Så kommer hon på att hon kan göra ett silversmycke i slöjden. Varför har hon inte tänkt på det! Hon vet genast hur det ska se ut. En rund silverplatta, stor som en femöring ungefär som hon ska emaljera med de fyra mödrarnas dans. Det kommer bli svårt att få de olika färgpulverna att ligga snyggt, utan att blandas, tänker hon vidare. Men det största problemet kommer nog bli att övertyga magistern att få börja på ett smycke innan hon gjort färdigt den lilla pallen... Och ett smycke som hon gjort själv tycker hon inte heller är tillräckligt som medicingåva.
Hon försöker låna pengar av lillan men lillan vill inte låna ut. Dessutom har hon inte tid med flickan för hon måste skriva en berättelse och det är det värsta lillan vet.
– Jag kan skriva en åt dig om du betalar mig, säger flickan.
– Din handstil är mycket slarvigare än min så läraren skulle se att jag inte hade skrivit den själv, säger lillan och tittar på det tomma bladet i skrivboken.
– Jag ska skriva jättesnyggt, jag lovar.
– Det kan du lova men skriva snyggt kan du inte, så det så. Det blir snyggt i ett par meningar när du skriver och sen blir det jättefult.
– Fast du får bättre betyg om jag skriver för jag är bättre på berättelser än du, säger flickan.
Återigen tittar lillan på skrivboken. Hon har ingen aning om vad hon ska skriva och hon vet att hon kommer få sitta här hela eftermiddagen för att få ihop de fyra sidor läraren vill ha.
– Om jag berättar och du skriver så skulle ingen kunna se att det inte är din berättelse.
Nu kommer mamma in och säger åt flickan att inte störa lillan när hon gör sina läxor.
– Hon stör inte, säger lillan, hon ska hjälpa mig med en sak.
– Hm, men har du inga egna läxor, frågar mamma.
– Nej, inte egentligen, svarar flickan.
Det är inte riktigt sant för hon har bakläxa på både sjuans och åttans tabell. Det har hon haft hela terminen men de vill bara inte fastna.
När mamma har gått ska de bestämma hur mycket lillan ska betala. Eftersom det är så lätt för flickan att hitta på en berättelse tycker lillan inte att hon ska betala särskilt mycket. Det verkar inte som om det blir så mycket mer till presenten men så kommer flickan på att hon kan låna istället för att få betalt och det går lillan villigt med på. Så nu har flickan tredubblat sina presentpengar.

På fredagen nämner mamma att Cathy och Josie har blivit sjuka så både Karin och Cecilia saknar barnvakt.
– Jag stannar hemma från partyt, jag kan vara barnvakt, säger flickan.
Mamma tittar förvånat på henne.
– Men du som glatt dig åt partyt?
– Jag är gärna barnvakt. Tant Karin har varit bussig många gånger, nu kan jag vara bussig.
Istället för att dansa på partyt är flickan barnvakt åt både Karins och Cecilias barn och presentpengarna öka ordentligt. Nu kommer nog inte Jeremy tycka att det är för lite, tänker flickan.
Tisdag och fullmåne. I kväll kommer det vara väldigt många människor på den helig platsen. Denna gång är hon inte avundsjuk för att hon inte får vara med. Hon har fått nog av den heliga platsen. Fortfarande kan hon känna känslan när hon höll på att kvävas och minnet av henne själv som skelett är tydligt. Hade hon kunnat dö på riktigt där inne i berget om inte kvinnan hjälpt henne? Fast det var väl därför kvinnan var med, för att se till att hon inte dog?
Även om hon själv inte vill till den heliga platsen så hoppas hon att ritualen ska stoppa gruvbrytningen från att komma ända dit. Visserligen kommer det att vara starka medicinkvinnor där men jag skulle ändå vilja vara med och hjälpa till på något sätt tänker flickan och formar en plan.

När hon är säker på att mamma och pappa somnat smyger flickan ut. Denna gång väljer hon att ha gummistövlar på fötterna. Månen är högt uppe på himlavalvet och det är ganska ljust ute. Som hon hade anat så var det mörkt inne på djungelstigen och hon tvekar en aning innan hon tänder ficklampan. Även med ficklampa känns det otäckt att ge sig in i den mörka djungeln men det är ju inte särskilt långt till kojan, resonerar flickan med sig själv.
Framme vid kojan gör hon upp en eld och när den väl flammar känner hon sig trygg. Ficklampan placerar hon ordentligt i sin jackficka – den är en förutsättning för att kunna ta sig hem igen. När allt är förberett sätter hon sig vid kojans vägg. Hon börjar med att klappa Allmoderns rytm, sen förklarar hon varför hon sitter där, hon ber andarna och Allmodern att göra allt de kan för att rädda den heliga platsen. Så sitter hon tyst och betraktar elden. I hennes huvud växer en ordlös melodislinga fram. Hia na, hia na, na na, nia na, sjunger flickan. Efter en stund inser hon att det är den melodin Vind sjöng när hon reste till Moln och tystnar förskräckt. Det var en transsång och resa ville flickan absolut inte göra när hon satt ensam vid kojan. Kanske räcker det så här, kanske har hon gjort vad hon kan? Eftersom hon inte kan komma på något mer låter hon elden brinna ut, tänder ficklampan och går hem.
Bakdörren, som flickan lämnat olåst är nu låst. Är hon upptäckt eller är det bara någon som vaknat och märkt att dörren var olåst? Och hur ska hon ta sig in? Med bankande hjärta går hon runt huset. När hon kommer fram till verandan hör hon pappa.
– Var har du varit?
Den inbyggda verandan är helt mörk så flickan stannar ute i månskenet.
– Bara gått lite. Det är så vackert med månskenet.
Hon ville låta alldeles lugn, som om det var den mest självklara sak i världen att hon var ute och gick i månskenet men hon hör själv hur spänd rösten låter. När hon hör att pappa reser sig stelnar hon men han går bara och tänder verandalampan.
– Kom hit, säger pappa när han sätter sig igen. Det är lika bra att du talar om varför du är ute mitt i natten.
– Jag vaknade och så tittade jag ut och det var så vackert och ljust så jag gick ut lite. Och jag satte på mig gummistövlarna så jag inte kunde bli varken orm- eller skorpionbiten.
– Vart gick du?
– Bara runt lite här.
– Ljug inte.
Pappas röst låter som ett piskrapp. Nu är det farligt men flickan kommer inte på något för att avvärja faran.
– Nå.
– Jag har en hemlig koja. Jag vet att jag inte får gå in i djungeln men den ligger alldeles i utkanten. Jag har aldrig varit där på natten förut och nu ville jag se om jag vågade eller om jag är för feg.
När de kommer till kojan frågar pappa hur hon har byggt den. Flickan börjar försöka hitta på en förklaring men så inser hon att det inte är någon idé. Pappa vet redan att det inte är hon som byggt den.
– Den fanns här när jag kom hit, säger hon.
Och det är alldeles sant, det gjorde den ju. Men att just det är sant hjälper inte stort. Pappa kommer bli ännu argare än han redan är när han får reda på sanningen, tänker flickan.
– Vem har eldat, vem var med dig?
– Jag var här ensam, det är jag som har eldat.
Så lyser pappa in i kojan och får syn på kvinnans plåtburk med örter. Han tar med både plåtburk och flickan tillbaka till verandan. Flickan berättar om Ma'Kante och Jena men hon aktar sig noga för att nämna något om magi. Istället berättar hon om hyddskatten och sagan om månen och att Jena lärt henne fläta korgar.
Det här är värre än rökningen och så mycket stryk som jag fick då så kommer jag få ännu mer nu, tänker flickan.
Men hon får inte stryk och pappa frågar inget mer utan säger till henne att gå och lägga sig.

Flickan ligger stel i sin säng. För att undvika att tänka på det allra värsta tänker hon på stryket. Kanske får hon stryk i morgon. Kanske är pappa ännu kallare då än han var i kväll. Det är när han blir så där kall och stenlik som det är riktigt farligt. Men egentligen, tänker hon vidare, varför är det så farligt att få stryk? Visst gör det ont men ont gjorde det när hon cyklade utan att bromsa i den långa branta backen så cykeln gick för fort och kom i svajning och hon fick småsten långt in i ena handen och benet som de plockade ut med pincett på sjukhuset. Och i somras när hon fick kokande tjära i huvudet när hon hjälpte pappa att tjära taket. Pappa hade försökt dra av det med sin hand och eftersom den var alldeles tjärig hade mamma fått sköta växelspaken när pappa körde in till sjukhuset. Det enda hon varit rädd för då var när doktorn föreslog att de skulle klippa av håret. Det ville hon inte så hon hade bönat och bett och inte klagat fast det gjorde jätteont när de höll på och tvättade bort tjäran med bensin. Inte heller hade hon varit rädd när hon fick det heta vaxet från marschallen över handflatan. Till slut kan hon inte längre avleda sig själv, obett kommer det allra värsta. Hur ska hon kunna träffa Ma'Kante igen? Alldeles säkert kommer hon att få utegångsförbud. Och Ma'Kante kommer att vänta vid kojan och undra varför flickan inte kommer. Kanske kommer hon tro att flickan blivit rädd efter ritualen på det heliga berget, eller tänka att flickan är otacksam eller har tröttnat. När flickan tänker det känns det nästan värre än att hon inte kommer ha möjlighet att ta sig till kojan. Kanske kan hon få Jeremy att ordna med ­medicingåvan och se till att kvinnan får den. Men det vore farligt för Jeremy, inser flickan. Om hennes föräldrar får reda på det kan de ge Jeremy sparken så det vore inte juste att be honom, det skulle vara ”doin' da' white ting” och det vill hon inte. Flickan vrider och vänder på sina tankar precis som hon vrider och vänder sig i sängen. Ständigt återkommer hon till att det kommer ordna sig när hon kommer tillbaka efter sommarlovet i Sverige men varje gång hon tänker det så känns det fel, att det inte stämmer. Hon måste ordna det nu. ”Il pleure dans ma coeur, comme il pleut sur la ville”, tänker hon, fast här regnar det inte nu och någon ‘langueur’ har hon inte i hjärtat, bara en massa ledsenhet och rädsla.

Direkt Jeremy kommer på morgonen hör hon pappa kalla på honom men hon hör inte vad de säger till varandra fast hon gissar att pappa frågar och att Jeremy inte vet någonting, varken om burken eller Ma'Kante.
Så kommer pappa in till henne och allraminstingen och säger till flickan att hon ska stanna hemma från skolan och att hon absolut inte får prata med sina syskon.

När de andra gett sig av kommer mamma.
– Vad har du nu ställt till med! Kvinnan är en häxdoktor och hos henne har du sprungit. Vad som helst hade kunnat hända.
– Klart hon inte är en häxdoktor, varför tror ni det? Hon har bara bjudit på té och berättat. Och Jena är jättesnäll, hon har försökt lära mig att bära på huvudet och visat hur man flätar och jag har fått bära hennes lillebror på ryggen.
Tillsammans med mamma är flickan inte lika rädd. Om mamma slår är det högst en dask och det är inte så farligt.
– Vi misstänkte att det var något konstigt, så i morse bad pappa Jeremy att titta i burken men Jeremy vägrade och då förstod vi att den tillhörde en häxdoktor.
– Men Jeremy vet väl inte allt! Han kanske bara inte ville.
– Vi kommer skicka dig till Sverige så fort som möjligt. Pappa telegraferar mormor idag och nästa plan härifrån går om tre dagar. Vi kommer säga att mormor har blivit väldigt sjuk och att det är därför du ska åka hem. Till systrarna säger vi att du är ledsen för att mormor är sjuk och att de ska lämna dig ifred. Och du håller dig till det och försöker inte med några dumheter.

Så gick det till när flickan hamnade på en exklusiv internatskola där förtrycket var systematiserat och sanktionerat. Allt hon var, allt hon levt och allt hon hade med sig in i detta liv utplånades. Inga minnen fanns kvar, varken av björnen, kvinnan eller ormen. Flickan anpassade sig och anpassade sig och anpassade sig så hon blev både enögd och avstängd. Som enögd och avstäng levde hon sin ungdom och en del av sitt vuxna liv.

Hur minnena kom tillbaka? Ja, det är en annan historia.