När hon kommer hem ser flickan en bred stig med driver ants som delar sig vid deras bakdörr. En del tar sig in genom olika springor medan andra viker av och fortsätter längs med huset. Hon går runt huset för att gå in på framsidan istället.
Där inne är det full uppståndelse. Stigen med driver ants har gått in genom bakdörren som stod öppen och tagit sig in i skafferiet. Mamma sprejar för fullt och de ligger tjockt med myror på golvet mot skafferiet men det kommer hela tiden in nya genom varenda liten dörrspringa. Jeremy försöker få bort myrorna från den mat i skafferiet som inte är i plåtburkar men det går inget vidare. När mamma får se flickan säger hon till henne att hämta sprejburken som finns i sovrummet och ge den till Jeremy så får han spreja inne i skafferiet. När hon gjort det ska hon leta fram lite tygtrasor och börja täppa till springorna i bakdörren.
Flickan hittar både sprejburk och trasor. När hon sitter med en matkniv och försöker täppa till springorna rinner ögonen av allt insektsgift och myrorna som kommer in biter henne, äter av henne. Det gör ont och hon vet att det kommer ta tid innan armar och ben ser normala ut igen. Så hör det ett tjut från allraminstingen. En liten myrstig har letat sig in till henne i spjälsängen. Mamma rusar dit och plockar upp henne och sprejar både henne och sängen. Under tiden kommer det in ännu mer myror genom bakdörren. Var än flickan täpper till så letar de fram nya springor och när mamma inte är där och sprejar och Jeremy sprejar i skafferiet så är det inget som stoppar dem. Då hör flickan lillan utanför bakdörren och säger till henne att springa över till tant Karin och be henne ta med både sprej och sin husboy.
Det tog säkert en timme innan de hade fått bukt med myrorna. Eller kanske hade de inte fått bukt med dem utan myrstigen tog slut och därför kom det inte in några fler. I alla fall så stank hela huset av insektsgift så de öppnade alla fönster. Bakdörren vågade de ännu inte öppna. Tant Karin gick hem och sa att de kunde äta middag hos henne när karlarna kom hem. Mamma skickade barnen att duscha och byta kläder. När de var färdigduschade kom både pappa och minstingen hem. Pappa blev inte glad över att de skulle äta hos tant Karin men även han insåg att det inte skulle vara trevligt vare sig att laga eller äta mat i det giftstinkande huset.
Det blev senare än vanligt innan flickan låg i sängen och fick tillfälle att fundera över kraftcirkeln. Efter allt som hänt var hon för trött för att koncentrera sig. Istället frammanade hon bilden av mödrarna som dansade i cirkeln, slappnade av och somnade.

– Jag har inte hunnit att tänka så mycket för vi fick in driver ants igår, säger flickan. Fast det är två saker jag undrar över. Varför talade du inte om innan att jag skulle komma på vad jag ville ha cirkeln till och fylla den med det som behövdes? Det hade varit mycket bättre om vi hade pratat om det innan så jag var förberedd. Och så undrar jag varför jag skulle göra detta utan att jag visste hur man gör samtidigt som du säger att man måste veta exakt vad man gör?
– Ah, så det är därför du luktar gift. Att jag inte gick igenom det med dig innan förklarade jag delvis igår. Du måste lära dig att göra det på ett sätt som fungerar för dig. Hade vi i förväg pratat om vad du skulle använda cirkeln till så hade det kommit enbart från ditt huvud. Du tänker utan att känna när du ska lösa problem och när det gäller sånt som vi håller på med är det viktigt att både tänka och känna. När du stod där i den tomma cirkeln och inte hade en aning om vad eller hur du skulle göra blev du tvungen att använda hela dig inte bara ditt huvudtänk. Dessutom är det hälsosamt att vara tvungen att hantera överraskningar.
– Det där var inte den sortens överraskningar som jag gillar. Det var faktiskt hemskt att stå där i den tomma cirkeln utan att ha en aning om vad jag skulle göra, svarar flickan lite surt.
– Vad tycker du nu då, så här efteråt, om ditt val?
– De känns bra. Det kändes alldeles rätt och riktigt när jag kom på det där med min feghet. Det var faktiskt en härlig känsla, bara sådär, ja just det! Sen hur jag ska göra det vet jag inte men det var underbart att Mödrarna kom, att de faktiskt vill hjälpa mig.
– Fast jag förstår det inte riktigt, säger kvinnan. Jag har aldrig sett dig vara feg, men jag ser ju dig heller inte hela tiden, så kanske är du feg i andra sammanhang medan jag upplever att du är modig. Jag tror inte att det var fel att du valde din feghet, det är inte det jag menar men jag tror att du ska fundera kring vad du tycker är fegt och när du är feg. Att du inte gillar överraskningar har jag däremot märkt. Du vill kunna planera när du ska göra något.
– Fast resandet är ju överraskningar och dem gillar jag.
– Ja det har jag verkligen märkt. När du reser måste du inte göra något annat än att släppa taget och överlämna dig. Du behöver inte planera hur du ska göra och därför går det bra med den sortens överraskningar. I resan du gjorde efter att du skapat cirkeln var du Vind och Vind arbetade med att skapa en cirkel. Var det någon skillnad i hur du gjorde i resan och hur du gjorde här?
Flickan tänker efter en stund.
– När jag var Vind rensade jag cirkeln utan att tänka på det, så kändes det i alla fall när jag tänker efter. Vind ansträngde sig inte heller utan bara fokuserade. Det kändes annorlunda fast egentligen var det ungefär likadant. Hon band ihop krafterna, det gjorde inte jag utan här dansade de ihop sig själva.
– Jag tror det är bra att sammanfoga krafterna själv, då blir det enligt den intention man själv har, säger kvinnan.
Så till din fråga om exakt, att göra exakt det som ska göras. När du gjorde cirkeln igår var det för att träna. Du skulle inte hjälpa någon som var i allvarlig fara, eller ens i beråd, utan du skulle helt enkelt lära dig själv. När man håller på att lära sig är ingenting exakt. I bästa fall är det nästan precis. Under tiden du lär dig genom att försöka så övar du dig också på att finna olika lösningar, du upplever själv vad som fungerar och vad som inte fungerar. Om jag skulle ge dig exakta anvisningar så skulle du inte lära dig att hantera överraskningar. Och tro mig, är det något som man möter när man arbetar med andar och människor så är det överraskningar.
– Men då kan det väl inte bli exakt om man hela tiden ska hitta på sätt att göra saker på?
– Fundera på det medan du hämtar hit lite mer ved.
Flickan hämtar tygkransen Jena gjort iordning åt henne. Även om den inte får grenarna att ligga kvar så blir det faktiskt aningen lättare. Lite missmodig vandrar flickan iväg. Inte för att hon har något emot att samla ved utan för att kvinnan återigen slutar att förklara när det är något viktigt flickan vill förstå.
– Du förstår inte snabbare för att du försöker skynda på, hör hon ormen säga. Det tar den tid de tar och det kan inte gå fort. För fort ger bara yta och inget djup, hur bråttom det än är, avslutar ormen.
Det är ju tur att det egentligen inte är så bråttom, tänker flickan. Mamma och pappa har bestämt att förlänga kontraktet och stanna ett år till. De hade pratat om det igår när de åt middag hemma hos Karin och Haldor, för mamma hade försökt få Haldor att också förlänga kontraktet för hon vill inte att Karin ska flytta till Sverige.
Kommer tid, kommer råd, brukar mormor säga och när det gäller kvinnan och hennes undervisning så är det nog lika bra att jag tänker så.
När flickan går stigen fram inser hon djugeln numera känns välbekant. Det är vilsamt att gå i det dunkla gröna, den speciella mustiga, lite fuktiga djungeldoften känns bara trygg. Hon är inte ett dugg rädd längre och försöker komma på när hon slutade vara rädd för djungeln. Det kommer hon inte på, däremot kommer hon att tänka på det räven sa, om att inte vara rädd men vaksam. Vaksam är hon men inser också att ibland när hon samlar ved tillsammans med Jena så glömmer hon att vara vaksam. Medan hon samlar ihop så mycket grenar hon tror att hon klarar av att bära bestämmer hon sig för att se till att komma ihåg att vara vaksam. Det är väldigt mycket mindre grenar än när hon och Jena samlar, hon får kanske gå två gånger tänker hon när hon väl fått upp lasset på huvudet och börjar gå tillbaka. Strax får hon för sig att någon går bakom henne, men det är bara inbillning tänker hon. En liten stund senare inser hon att det alls inte är inbillning för nu hör hon att någon kommer. Tusen rädslotankar far igenom hennes huvud innan hon lugnar sig. Eftersom vad det nu är som går bakom henne är på väg att komma ifatt henne beslutar hon sig för att kliva av stigen så att vad det nu är som går bakom henne kan gå förbi och fortsätta i sin egen takt istället för i hennes bära-ved-på-huvudet långsamma takt.
När hon klivit av stigen och vänt sig bakåt, alltihop lite svårt med grenarna på huvudet, ser hon en man komma. Han stannar förvånat när han får syn på henne.
– Wha's a white gi'l doin' in da jungle, frågar han henne. Yo no look albino, you look ploper white gal. So whats yo doin here? An' whit a lood on yor head!
– Ah fech wood for da woman, svarar flickan lite förnärmad. Hon vet att hon nog ser lite löjlig ut med sin obalanserade huvudlast men hon tycker inte att han behöver flina så där i alla fall. Han har burit på huvudet sen han var liten, medan hon håller på att lära sig.
– Oh, goo' so da woman is there now. Ah need help fra her, säger mannen.
Flickan är på väg att nicka men pekar istället framåt stigen. Mannen går förbi henne och fortsätter sen i snabb takt mot kojan. Flickan följer efter så snabbt hon kan med sin börda. När hon kommer fram håller mannen och kvinna på att tala med varandra samtidigt som kvinnan lägger mer ved på elden. När hon är klar sätter hon på kitteln och får syn på flickan.
– Lägg ner veden och fyll kitteln med vatten säger kvinnan till henne.
Så vänder hon sig mot mannen som nästan gapar av förvåning över att kvinnan ger den vita flickan order om vad hon ska göra. Precis som om den här vita flickan var ett afrikanskt barn.
– Sluta att titta på flickan, säger kvinnan. Hon gör bara vad hon ska. Ta av dig skjortan så får jag se på ryggen.
– Nehej, du får skicka iväg den där vita jäntungen först, svarar mannen.
– Här skickas ingen iväg. Antingen vill du ha min hjälp eller så vill du inte. Flickan är min elev, hon stannar.
Nu ser mannen annu mer förvånad ut men också arg.
– Du håller väl inte på och lär ut vår kunskap till vita barn. Du kan inte mena allvar!
– Lägg dig inte i det du inte begriper. Hur ska du ha det? Vill du ha min hjälp eller inte. Om inte, kan du pallra dig iväg för vi har annat att göra än att vänta på en tölp som står och glor, säger kvinnan skarpt.
Mannen tvekar lite men sen nickar han.
– Ta av dig skjortan så jag får titta. Har du pengar?
Mannen tar några sedlar och räcker till kvinnan sen tar han av sig skjortan. När flickan får se hans rygg tar hon ett steg bakåt. Större delen av ryggen är ett infekterat sår.
– Hur gick det till frågar kvinnan, samtidigt som hon börjar plocka bland sina örtknyten.
– En gren, en tung gren knäcktes av från ett träd och föll på mig. Det gjorde ont, men jag tyckte inte det var så farligt först men den blev det värre. Jag tror att en annan man i min by har gått till en häxdoktor och lagt ond medicin på mig för han vill ha den flickan jag ska gifta mig med när jag fått ihop till brudköpet.
– Jag ska se efter, svarar kvinnan. Sätt dig ner.
Så ger hon instruktioner till flickan att noga skölja ur alla tre muggarna med kokande vatten, fylla dem med rent kokande vatten samt att hämta lite trasor. Därefter lägger kvinnan i olika örter i två av muggarna. I den med bara vatten och i den ena örtmuggen lägger hon i trasor.
– Du får vara beredd att hämta mer vatten om jag säger till, säger hon till flickan och sätter sig bredvid mannen. Hon ger mannen den ena koppen med örter och säger till honom att vara försiktig så han bara dricker vätskan och inte örterna. Dessa ska han hälla ut på marken. Mannen nickar och gör som hon säger. Så tar hon sin trumma och börjar sjunga på ett språk flickan inte förstår. Efter en stund märker hon att kvinnan håller på att skapa en kraftcirkel runt dem och elden. Inte för att hon ser det tydligt men hon anar förändringar i kraften runt dem. Så lägger kvinnan ifrån sig trumman och börjar tvätta ryggen. Först med trasor från det rena vattnet och sen med trasor från muggen med örter. Dessa trasor slänger hon i elden efter att hon använt dem. Hela tiden sjunger hon lågt. Flickan tycker det verkar som om hon sjunger samma sak om och om igen, men så kommer det in något flickan inte tycker hon hört förut. Kvinnan håller på länge med trasorna från örtvattnet. Mannen sitter alldeles stilla men hon kan se att det känns när kvinnan tvättar.
– Det är ingen som satt ond medicin på dig, det här har du gjort själv.
– Vem skulle göra något sådant mot sig själv? Inte jag i alla fall, svarar mannen.
– Du vände dig till en orisha och lovade något om orishan hjälpte dig att få den kvinna du ville ha. Orishan hjälpte dig, kvinnan ville bli din fru. Istället för att ge det du lovat så går du till en annan orisha och lovar den orishan något om den orishan hjälper dig att få ihop det som behövs för brudköpet. Gör man så kan det bara gå på det sätt det har gått för dig, säger kvinnan.
– Det är sant som du säger men jag har ju tänkt att ge det jag ska till den första orishan när jag ordnat allt, så jag tror ändå att det är den andre mannen.
– Det var inte den andre mannen. Orishor nöjer sig inte med att man tänker att man ska hålla sitt löfte någon gång i framtiden, de förväntar sig att man håller sitt löfte när de hjälpt en med det man bett om. Vill du riktigt ställa till det så struntar du i vad du lovat orishan och går till en häxdoktor för att få hjälp mot den andre mannen. Vill du ordna upp saker och ting och kunna gifta dig med din kvinna så ser du till att hålla ditt löfte. Och att komma ihåg att hålla löftet till den andra orishan när du fått ihop till brudköpet.
– Jamen jag måste faktiskt göra något åt den andre mannen. Kan hända att det är som du säger när det gäller orishan men jag är övertygad om att den andre mannen ordnat ond medicin mot mig, säger mannen.
– Du gör som du vill men så länge du lägger fokus på den andre mannen, som du konkurrerat med sen du var pojke, kommer du att fortsätta att ha otur.
– Men det är ju han som ligger bakom.
– Nog nu, du gör som du vill. Jag har sagt vad jag har att säga. Jag skickar med lite örter, se till att du får hjälp att tvätta såret. Du måste använda kokande vatten och du måste bränna trasorna när du använt dem. Ta din skjorta men sätt inte på den igen förrän du fått den ordentligt tvättad.
– Jag kan inte gå utan skjorta så att alla ser min rygg.
– Sätter du på den blir ryggen sämre och kanske inte läker alls. Nu får du gå, säger kvinnan.
Mannen stoppar örterna i sin ficka och tar skjortan, tittar på den men låter ändå bli att sätta på den. Han går tillbaka samma väg han kom.
– Idiot, muttrar kvinnan. Så fort han är utom synhåll kommer han att sätta på skjortan.
Så tar hon sin trumma och börjar sjunga igen. Flickan anar att kvinnan löser upp cirkeln. Så lägger kvinnan ner trumman och ber flickan att återigen diska muggarna noga med kokande vatten. Därefter gör hon i ordning té till dem båda, sätter sig lutande mot kojans vägg.
– Så, vad undrar du över, frågar hon flickan.
– Vilka krafter bad du komma in i cirkeln? Vem talade om för dig vad mannen hade gjort? Hur kunde du veta att han konkurrerade med den andre mannen?
– Att jag visste det var för att han var så envis med att försöka lägga skulden på den andre mannen. Hade han inte varit arg på den andre mannen hade han förstått att det jag sa om orishorna stämde och kanske bett om lite hjälp kring hur han skulle göra för att kunna hålla sitt löfte till den första orishan. Så det var ingen som talade om det för mig. Man kan veta en hel del om man bara lyssnar på vad folk säger. Människor är inte så olika och det finns mönster som människor skapar och sedan lever efter även om de inte vet det själva. När jag tränades till medicinkvinna lärde jag mig mycket om dessa olika mönster och mer har jag lärt mig under mitt arbete. Man ska inte be krafterna om hjälp med allting utan använda sina kunskaper, sina tankar och känslor i första hand. Hjälp ber man om bara om man verkligen försökt och inte kan få någon rätsida på problemet.
– Varför började du då med att göra en cirkel istället för att bara prata med honom?
– Det finns hur många anledningar som helst så du får nöja dig med några stycken. En anledning är förstås att be krafterna om stöd, de förstärker det jag gör. En minst lika viktig anledning är att när jag tömmer cirkeln så tömmer jag också mig själv så jag kan öppna mig för själva helandet utan att mina egna mönster och fördomar är lika mycket i vägen. Dessutom vet jag aldrig innan vad som kommer att hända och hur mycket hjälp jag kan komma att behöva.
– Hur visste du det här om orishorna då? Visste du det genom hans mönster eller var det någon som talade om det för dig?
– Jag vet faktiskt inte. Jag lyssnade med mina inre öron men om det jag hörde kom från mig själv eller om det kom från någon annan vet jag inte. Jag vet faktiskt inte var skiljelinjen går när det gäller det man hör med sina inre öron, hur mycket som kommer från en själv och hur mycket som kommer från någon hjälpare. Ibland, när jag lyssnar med mina inre öron är det väldigt tydligt att det är någon, ofta någon man känner igen, som pratar men ibland så vet jag inte alls. Men eftersom det sker i cirkeln så litar jag på informationen jag får oberoende av hur jag får den, svarar kvinnan.
– Jag hann inte fundera så mycket över de här med exakt, men kan du berätta vad du gjorde som var exakt med den här mannen?
– Allt var exakt förstås!
– Hur kan det ha varit det? Att du visste exakt vilka örter du skulle använda det är en sak men vad var det som var så exakt med det du pratade om?
– Tror du att han fick reda på det han behövde få reda på?
– Ja fast inte helt och hållet. Hade det varit exakt så skulle han väl inte sätta på sig skjortan när han kommit utom synhåll och inte skulle det vara någon risk att han går till en häxdoktor, utan han skulle ha förstått att det inte var den andre mannen, säger flickan.
– Nu blandar du ihop saker. Att jag gör det jag ska göra exakt betyder inte att den som kommer till mig gör det den behöver exakt. Men det är inte mitt ansvar. Jag talar om vad jag ser och vet, sen bestämmer personen själv hur den vill handla. Jag kan inte ändra andra människors mönster eller göra en idiot till en vis man, det är inte det som det handlar om.
– Men vad var så exakt med ditt prat, och hur kan du veta att det var exakt det som du hörde med dina inre öron?
Flickan börjar känna sig lite besvärlig, kanske borde hon bara säga ja, tänker hon. Det är det hon alltid har så svårt för, hon brukar envisas när det är något hon inte förstår och det slutar ofta inte så bra. Men kvinnan blev inte arg även om jag ifrågasatte det hon gjort, tänker flickan vidare, så hon blir nog inte irriterad.
– Jag ska förklara hur det kunde ha sett ut om jag hade pratat nästan precis istället för exakt så kanske du förstår skillnaden. Nästan precis så hade jag frågat istället för sagt att han bett orishor om hjälp. Nästan precis hade jag kanske dessutom frågat vilka orishor det var och vi hade tröttat ut oss med ett sidospår. Nästan precis hade jag frågat om det stämde att det fanns en man som han länge haft ett konkurrensförhållande till och börjat fråga varför och därmed låtit mannen uppehålla sig på det sidospåret. Nästan precis hade jag kanske gått in på vad han lovat orishan och börjat bena i hur han skulle hålla det löftet. Den här mannen kom för att få hjälp och förklaring till sin skada och han gick härifrån med klara och tydliga besked. Hade han kommit för att han ville ändra något mönster hade flera av de saker som jag räknat upp som nästan precis varit exakt. En av de stora skillnaderna mellan nästan precis och exakt är att man vet när man ska göra vad och varför man gör det man gör.
– Jag tror jag förstår nu men jag ska tänka på det. Tack för att du har sånt tålamod med alla mina frågor. Jag behöver gå hem men jag tänkte att jag skulle sopa först, säger flickan frågande.
Kvinnan bara nickar så flickan tar upp den korta kvasten och vänder sig mot jorden.