Söndag förmiddag går hon till kojan. Kvinnan är redan där och blir väldigt nöjd när flickan berättar hur det gått. Däremot blir hon inte lika nöjd när flickan säger att hon inte kommer hinna vara så mycket vid kojan för hon måste verkligen lära sig alla länderna. De bestämmer ändå att de ska träffas en kort stund måndag, tisdag och onsdag men inte alls på torsdagen. Det är mycket flickan måste lära sig före ritualen på berget också. Kvinnan visar flickan hur man klappar Allmoderns rytm. Den är betydligt svårare än anmödrarnas rytm eftersom det är en hel kedja med olika rytmer. Att lära sig strukturen går bra. Så länge flickan kan stanna upp och tänka mellan de olika rytmerna är det lätt. När kvinnan vill att hon ska klappa alltihop i jämn takt går det inte alls. Flickan blandar ihop både antalet gånger en viss rytm ska klappas och ordningen för de olika rytmerna.
– Du ska klappa med kroppen inte med huvudet, säger kvinnan.

Hemma igen sätter sig flickan med afrikakartan. Länderna i västafrika kan hon redan de flesta. Tunisien också, för där har hon varit. Fast Tunisien känns inte särskilt afrikanskt, tänker flickan. Kanske för att de pratar franska? Men det stämmer inte för de pratar franska både i Guinea och Elfenbenskusten och där kändes det afrikanskt. Flickan förlorar sig i funderingar över vad det är som gör att det känns afrikanskt. Kanske känns det afrikanskt på den tunisiska landsbygden, för hon hade ju mest varit i Tunis och så Kartago förstås. Fast de stora städerna i västafrika kändes också afrikanska så det stämmer inte.
Tillbaka till kartan. Sydafrika, Sydvästfrika och även om det står Bechuanaland i kartboken så heter det Botswana för det blev självständigt förra året. Rhodesia, Angola, Kongo-Kinshasa, Kongo-Brazzaville. Undrar om länderna i södra afrika känns afrikanska? Flickan känner ingen som varit där så hon har ingen att fråga. Däremot har Charlotte bott i Tanganyika och där verkade det vara afrikanskt. Och Tanganyika heter Tanzania nu, så tillbaka till kartan säger hon återigen till sig själv.

När flickan märker att hon börjar röra ihop ländernas placering bestämmer hon sig för att öva på Allmoderns rytm istället. Mamma och pappa är på verandan så hon försöker klappa tyst. Fyra hjärtslag, tre klapp-glid, paus, tre klapp-glid, fyra hjärtslag och tre tipp-tipp-tipp-tipp-tipp-klapp och så om igen. Nu går det ännu sämre än när kvinnan visade henne eftersom hon dessutom måste tänka på att klappa tyst. Hon bestämmer sig för att gå till kojan och öva istället.
Där är det tyst och tomt. Flickan överväger om hon ska tända elden men beslutar sig för att låta bli. Det blir lite lättare att klappa när hon kan klappa högt men fortfarande är det svårt att få klapparna att hänga ihop.
– Det går inte bättre för att du spänner dig. Dansa rytmerna istället för att räkna, hör hon ormen säga.
När hon följer rådet märker hon att det går lite lättare. Hon missar ibland men klapparna blir mer levande.

Innan flickan går till kojan nästa dag övar hon på kartan. Nu rör hon inte ihop länderna och hon märker att hon har lärt sig flera stycken ordentligt.
När hon kommer till kojan får hon visa klapparna och hur hon dansar fram dem. Kvinnan nickar gillande.
– Du måste fortsätta öva för det är bara du som ska klappa rytmen och du kommer inte kunna dansa den under ritualen. Men dansandet verkar vara ett bra sätt för dig att få in rytmen. Det finns ett ljud som du ska göra också, men det kommer jag visa dig senare för du får inte göra ljudet när du övar. Vi ska göra flera saker när vi är där. Och det kommer att vara andra där, inte bara du, jag och Jena.
– Vilka andra? Och vad ska vi göra mer? Vad ska vi göra egentligen? Jag har bara fått veta att andarna har sagt att jag ska dit.
– Du ska möta Allmodern förstås. Varför annars skulle jag lära dig hennes ­rytmer? Du ska också sluta förbund med de fyra krafterna men det behöver du inte öva på. Jena kommer göra dig sällskap under den delen av ritualen eftersom det är bra om det är fler som gör den samtidigt. Kanske är det mer som ska göras men det är vad jag vet nu. Du ska inte ha dina vanliga kläder under ritualen så imorgon tar jag med mig en lappa till dig och lär dig hur du sätter på den så den sitter kvar.
Flickan får öva på rytmerna igen och de avslutar med att hon får klappa sittande. Flickan är nöjd med att det faktiskt går bättre och bättre.

Flickan övar på kartan och på rytmerna. När kvinnan ger henne lappan blir hon förvånad över hur naken hon känner sig när hon är klädd i den. Hon hade aldrig tyckt att de afrikanska kvinnorna såg nakna ut med sina bara bröst men själv kände hon sig obekväm. Dessutom var brösten kritvita där hennes bikini-bh brukade sitta, så det såg alldeles absurt ut. Hon försökte få kvinnan att gå med på att få ha en blus till lappan genom att förklara att hon var tvungen att ha bh för annars skulle hon få hängbröst. Kvinnan bara skrattade åt henne och undrade hur hon fått en sån konstig idé. När flickan sa att så var det visst, för det hade de stora flickorna sagt och det märktes ju att det stämde för afrikanska kvinnor har väldigt hängiga hängbröst. Då skrattade kvinnan ännu mer. Så förklarade hon att afrikanska kvinnor har hängbröst för att det är fint, då syns det att man fött många barn, så afrikanska kvinnor försöker få brösten att bli långa. Dessutom är det mer praktiskt när man ammar. Det är bara unga flickor som har fasta bröst. När flickan försökte med argumentet att många afrikanska kvinnor hade någon form av överdel, fick inte det heller kvinnan att bli medgörlig.

Så äntligen är det fredag. Medan det fortfarande är mörkt ger sig den övriga familjen av. Flickan vinkar av dem och sätter sig sedan med en sista ­kart- och klapprepetion innan skolskjutsen kommer.
Under lördagslektionerna före provet är det oroligt i klassen. Flera av eleverna sitter med kartboken i knäet och pluggar istället för att lyssna. På långrasten håller alla på att förhöra varandra och stämningen är lite uppjagad.
Efter provet är flickan ganska säker på att hon klarat det. Hon har blandat ihop de båda Kongoarna och kastat om Mali och Tchad men annars verkade allt stämma om hon kom ihåg rätt. Skönt. Nu var det bara att vänta på att skolan skulle vara slut.

Jeremy hade gjort lunch till henne och dessutom kokat massor med ris som han lagt i en stor emaljerad bunke och en gryta med kött och grönsaker. Det skulle vara flickans bidrag till ritualen.
Vid kojan väntar Jena och kvinnan. Kvinnan har lyckats ordna så de ska få åka lastbil så långt det är farbart, så de samlar ihop allt som ska med och tar sig till baksidan av ödehuset. Det dröjer inte länge innan de hör en backie komma. Det lilla flaket ser redan alldeles fullt ut men folk packar ihop sig. Flickan får lägga sig längst in på flaket så hon inte syns. När de kommit in på djungelvägen får hon äntligen sätta sig upp. Hon hade undrat vart de andra skulle men när hon låg ner och hörde dem prata förstod hon att allihop skulle till bergets heliga plats. Kvinnan hade visserligen sagt att det skulle vara andra där men inte att det skulle vara så många. Nu förstod hon bättre varför Jeremy hade lagat så mycket mat. En av männen började trumma och de andra klappade rytmer. Någon började använda kanten på flaket som trumma och sången tog fart. Efter en stund slutar de andra sjunga för att istället lyssna på en kvinna. Det tog ett tag innan flickan uppfattade att den främmande kvinnan inte sjöng på ett stamspråk utan på engelska. Det var när hon hörde ”De li'l wite gil'” som hon insåg att de bytt språk. Och att de höll på att sjunga om henne. Hon kände sig pinsam. Helst hade hon velat att det bara varit kvinnan och Jena som var med under ritualen och inte en massa främmande människor.
Allt eftersom kvinnan fortsatte att sjunga och de andra svarade märkte hon att de var med på resan för att stötta henne. Att de trodde att hennes ritual också skulle hjälpa till att skydda den heliga platsen. Antingen den skulle det eller inte så kändes det bättre när hon förstod att de inte var ute efter att se en vit som var konstig och inte visste hur man skulle uppföra sig utan att de var med för att de ville bidra till att skydda berget från gruvan. Det handlade inte om henne utan om Allmoderns berg.

Väl framme vid vägslutet är det någon som tar hand om grytan så flickan behöver bara bära bunken med ris. Regntiden har redan börjat så smått så de går fort för de vill vara framme innan ett eventuellt eftermiddagsregn kommer. När de kommer fram är det redan folk där. En eld brinner under ett stort tak och där ställer de ner allt de har med sig. När regnet kommer samlas alla under taket, pratar och dricker té. Flickan undrar om de inte ska äta men Jena förklarar att maten är till efter ritualen.

När det slutat regna börjar alla att förbereda ritualplatsen. Det syns att den inte varit använd på rätt länge för hela platsen är täckt av torrt gräs. Några ger sig iväg för att samla ved, andra tar en cutlass och slår gräset, en kvinna bygger upp en stenhög som rasat ihop. Hon lägger stenarna så de ligger stadigt och bildar en häll medan en annan kvinna flätar ett tak och får hjälp att konstruera stolpväggar till taket. När de är färdiga placerar de takkonstruktionen uppe på hällen. Samtidigt som de arbetar verkar folk hålla uppsikt mot stigen. Flickan undrar om det ska komma ännu fler och om det är någon speciell person de väntar på. När hon frågar kvinnan får hon inget svar. Istället tar kvinnan fram lappan och säger åt flickan att byta om. Flickan ger kvinnan en bedjande blick, hon vill inte, kan hon inte få slippa? Kvinnan bara ruskar på huvudet och säger att det är lika bra att hon sätter på sig lappan så hon har vant sig innan ritualen börjar. Så kallar hon på Jena och ger även henne en lappa. Jena förstår inte varför flickan tycker det är pinsamt, själv kråmar hon sig i lappan och tycker det är spännande att få klä sig som en vuxen kvinna.

Någon börjar ululera, alla slutar arbeta och med blickarna riktade mot stigen stämmer de in. Där ser flickan en gammal gumma komma gående. Hon är liten och väldigt rynkig, inte bara i ansiktet utan överallt, men hon utstrålar en självklarhet och kraft som ingen flickan tidigare mött. Brösten är så långa att de hänger ned över magen och håret är alldeles kritvitt. Trots att gumman ser äldre ut än någon annan människa flickan tidigare mött så går hon rakt och stadigt. Flickan blir så fascinerad av den gamla gumman att hon glömmer sina nakna bleka bröst med solbränna runt om och bara stirrar.
När uppståndelsen har lagt sig tar kvinnan med sig flickan fram till den gamla gumman.
– Det här är min lärare. Du hälsar som man ska och du kallar henne vismormor.
Flickan gör som kvinnan sagt och hälsar artigt. Så blir flickan presenterad för de två kvinnorna som kom i följe med den gamla. De är vuxna kvinnor och är den gamlas lärjungar. Båda har varsin stor emaljerad bunke på huvudet där det ligger en hel massa knyten samt ett större föremål insvept i ett tyg. Till skillnad från den gamla så talar de engelska och de studerar nyfiket flickan. Så går de in under taket och börjat packa upp en del knyten. De sätter på den gamla kaurisnäckor runt halsen och midjan. Flickan har aldrig sett så många kaurisnäckor samtidigt. Oftast är det en snäcka eller en rad trädda på ett band. Den gamlas snäckor täcker hela bröstkorgen och från midjan till knäna som en kort kjol. De klirrar när hon rör sig. I håret sätter de fjädrar och likaledes runt överarmarna. Slutligen smörjer de in gummans handflator med en röd pasta. När de är färdiga ger de gumman föremålet som är insvept i tyg. Gumman går bort till stenhällen, vecklar ut föremålet och placerar det under takkonstruktionen. Då ser flickan att det är en snidad kvinnostaty, antagligen en avbildning av Allmodern eller någon annan kvinnlig kraft eftersom den placeras på hällen, tänker flickan.
Elden har tänts och flickan märker att det råder en viss brådska. Kvinnan säger att det snart kommer bli mörkt, månen är tunn och kommer dessutom att gå ner en liten stund efter solen så det är viktigt att allt är färdigt innan solnedgången.
– Håll er i min närhet, säger kvinnan till Jena och flickan. Det är vismormor som kommer leda ritualen. Jag kommer hjälpa er och tala om vad ni ska göra. Jena och jag får hjälpas åt att översätta när det behövs, säger hon och tittar på Jena som nickar.
Som om jag tänker släppa henne ur sikte, tänker flickan. Det är en sak när jag varit på fullmånedanser, då har jag följt med i det som händer och bara dansat. Nu ska jag göra saker i en ritual, saker som jag inte ens har en aning om. Nej, det är ingen risk att jag tänker tappa kvinnan ur sikte!

Trummorna börjar lite försiktigt och snart sjungs en växelsång. Så talar den gamla. Kvinnan viskar till flickan att hon talar om ritualen och om att flickans ritual inte har med gruvan att göra. Att hindra gruvan är deras angelägenhet, inte flickans. Det de ska göra ikväll är en uråldrig ritual som inte har utförs så ofta.
Den gamla pratar mycket mer, men kvinnan har slutat att översätta. När den gamla tystnar börjar trummorna igen. Denna gång mer intensivt och människorna börjar dansa. Det är inte som en bydans för här är bara tjugo – tjugofem personer och inga barn. Ändå tar dansen fart men flickan har svårt att ge sig hän eftersom hon oroar sig för vad som ska hända och vad som förväntas av henne.
– Använd kroppen, inte huvudet säger kvinnan till henne. Om du slutar tänka och istället dansar kommer du komma in i ett rituellt tillstånd och det kommer hjälpa dig.
Flickan försöker överlämna kroppen till rytmen och det går lite lättare efter en stund, kanske hjälper det också att folk börjar komma igång mer. Så stelnar en kvinna till och börjar skrika. Hon rusar runt och viftar med händerna framför ansiktet på de andra samtidigt om hon skriker. Flickan frågar Jena vad den skrikande kvinnan säger men Jena förklarar att det är en ande som pratar genom kvinnan och på ett språk som är obegripligt. Så börjar den skrikande kvinnan att trumma på jorden allt medan hon fortsätter skrika. Hon viftar till de andra att göra likaledes och under en stund ägnar sig alla åt att trumma på jorden. Sen faller kvinnan ihop och ett par andra kommer med vatten till henne medan de övriga återgår till dansen.
Den lilla månskäran har gått ner och även om elden matas så den flammar högt så ligger en stor del av cirkeln i mörker. Flickan märker vilken skillnad det är mellan att vara ute på natten nu när månen är osynlig mot hur det är när månen är full.
När trummorna tystnar och folk sätter sig i små grupper och pratar säger kvinnan till flickan att det snart är dags för första delen av ritualen, den som flickan och Jena ska göra tillsammans. Inför den ritualen ska flickan skapa en cirkel men hon kan inte göra som hon gjort vid kojan för nu måste hon vara diskret. Det ska inte märkas att hon skapar cirkeln.
– Varför ska jag skapa cirkeln när det finns flera här som verkligen kan göra det. Jag kan inte ens nästan precis medan åtminstone du, vismormor och hennes båda lärlingar kan göra det exakt? Dessutom kan jag inte alls om jag ska sitta ner och vara tyst, säger flickan.
– Du ska skapa cirkeln som en förberedelse till den ritual som ska ske vid midnatt. Och du behöver inte sitta still och vara tyst, du kan gå runt om du vill, eller stå upp men du kan inte prata högt och tydligt utan du får nöja dig med att muttra. Gör du det på ett klokt sätt kommer ingen att undra varför du vandrar runt och muttrar litegrann.
Flickan nickar till det kvinnan säger, men innerst inne är hon dödsförskräckt. Hur ska hon lyckas tömma cirkeln och hur ska hon veta vad den ska tömmas på och vad som ska vara kvar.
– Vad ska cirkeln fyllas med när jag väl tömt den?
– Fyll den med de fyra mödrarna. Vill vismormor ha in något annat i cirkeln kommer hon fylla den med det, svarar kvinnan.
När flickan reser sig kommer Jena fram, men kvinnan säger till henne att flickan måste vara ifred en stund.
Flickan går ett varv runt cirkeln och försöker se vad där finns. Hon märker att embryot till en cirkel redan finns och förstår att antingen kvinnan eller vismormorn har rensat en del i anslutning till dansen. Hon gör en liten öppning i den knappt skönjbara cirkeln. Så går hon in till elden rör sig runt den och försöker skjuta ut det som finns där. Hon fortsätter att röra sig runt, försöker att få det att de ut som om hon går på måfå och samtidigt tömmer området så mycket hon kan. Därefter sluter hon cirkeln och går in till elden igen.
– Moder eld och eldens krafter jag ber er dansa med oss i denna cirkel, muttrar hon.
Det känns som om ingenting händer men flickan fortsätter. Hon rör sig en bit bort från elden och ber vattnets, luftens och jordens Moder och krafter komma in i cirkeln. När hon sluter ögonen ser hon dem, med sina inre ögon, dansa sin fantastiska dans. Nöjd med att hon klarat uppdraget går flickan tillbaka till kvinnan och Jena. Jena är nästan i upplösningstillstånd för hon har förstått att det är vismormor som ska leda ritualen där hon och flickan sluter förbund med krafterna.
– Det är inte klokt, viskar hon till flickan, vismormor är en legend. Hon är säkert hundra år gammal och hon håller bara väldigt speciella ritualer nu för tiden. Och hon ska leda mig när jag sluter förbund med krafterna. Det är inte klokt, viskar hon igen och hennes ögon lyser.
Flickan bara nickar. Hon är trött av att ha skapat cirkeln och orkar inte bli upphetsad. Förresten kan väl den gamla gumman inte vara hundra år, tänker hon när hon sätter sig ner. Kvinnan har gått bort till den gamla. Flickan ser att kvinnan och de båda lärjungarna plockar upp något. Kvinnan går mot elden, stannar en bit ifrån den och sätter ner något på marken. Flickan ser att det är en kalebass. Hon känner hur munnen drar ihop sig, säkert något äckligt hon måste äta eller dricka, tänker hon.
Lärjungarna stannar ännu längre bort från elden, den ena kvinnan ställer ner något på marken och den andra lägger något ovanpå. I mörkret kan flickan inte se vad det är men hon inser att de skapat en linje från elden till stenhällen.
Den gamla gumman går in till elden. Pappatrumman börjar trumma hjärtslag medan de två andra trummorna leker i bakgrunden. En av lärjungarna kommer och säger till Jena att följa med henne. Jena tittar på flickan och kvinnan, ska de inte gå tillsammans? Kvinnan skakar på huvudet och puffar till Jena. Lärjungen tar Jena i handen. Sakta rör de sig runt elden fram till den gamla, där lärjungen släpper Jenas hand.
Den gamla tar Jenas båda händer i sina och vänder sig mot elden.
När hon börjar tala översätter kvinnan.
– Moder eld och eldens andar, se detta barn som vill leva sitt liv i respekt för er kraft, som hedrar och vördar er och ber att få leva i förbund med er.
Den gamla släpper Jenas händer, pekar och visar att Jena ska föra in dem i elden och sen forma händerna till en skål och föra dem till sitt hjärta. När Jena har gjort det fattar lärjungen åter hennes hand och de börjar en långsam vandring runt elden. Nu är det mammatrumman som låter som ett hjärta och de andra trummorna som leker i bakgrunden. När Jena och lärjungen är framme vid den gamla, som nu står vid kalebassen, fattar den gamla återigen Jenas händer medan lärjungen lyfter upp kalebassen.
– Moder vatten och vattnets andar, se detta barn som vill leva sitt liv i respekt för er kraft, som hedrar och vördar er och ber att få leva i förbund med er.
Så får Jena kalebassen och dricker. När hon druckit överlämnar hon kalebassen till den gamla, håller fram händerna som en skål och den gamla häller lite vätska i händerna som Jena så för till sitt hjärta. Återigen fattar lärjungen Jenas hand och de vandrar runt cirkeln medan pappatrumman slår hjärtslagen. Nu stannar de vid de föremål flickan inte kunde urskilja. Jena får kliva upp på någonting. Den gamla, som står på marken, ser ännu mindre ut där hon står och håller Jenas händer.
– Luftens moder och luftens andar, se detta barn som vill leva sitt liv i respekt för er kraft, som hedrar och vördar er och ber att få leva i förbund med er.
Den gamla viftar med något och även denna gång får Jena forma händerna till en skål som den gamla viftar över och Jena för till sitt hjärta. Så vidtar ytterligare en vandring, nu med mammatrummans hjärtslag. När de kommer fram till stenhällen är den upplyst, den andra lärjungen står där med en fackla.
– Jordens moder, jordens andar, se detta barn som vill leva sitt liv i respekt för er kraft, som hedrar och vördar er och ber att få leva i förbund med er.
Så visar den gamla Jena att hon ska lägga sig på knä med pannan och handflatorna mot marken, därefter föra händerna till statyn och så forma en skål och föra till sitt hjärta. När Jena gjort detta börjar den gamla sjunga.
– Den sången ska inte sjungas här, vad gör hon, muttrar kvinnan förskräckt.
– Varför inte det?
– Det är en kvinnosång och det är män här, säger kvinnan.
När sången är slut för de båda lärjungarna Jena runt elden igen, men nu är det snabba dansrytmer, kvinnorna ululerar och alla klappar rytmer. Jena ser både glad och lite generad ut tycker flickan.
Så är det flickans tur. Hon är förvånad över hur starkt det känns. Det hade inte sett så märkvärdigt ut när Jena gjorde det men när hon själv är inne i ritualen känner hon hur hjärtat öppnas, hur krafterna tar henne fatt och att hon blir alldeles trygg.

Efter en kort paus tar dansen vid igen men flickan har svårt att ge sig hän. Något stort har hänt inne i henne och egentligen skulle hon helst vilja vara med sig själv ett tag. Att ge sig hän i dansen känns omöjligt. Istället går hon bort till trummorna och låter sig uppslukas av sin egen fascination inför trummarnas skicklighet. Händerna rör sig snabbt och säkert, fötterna som trampar en annan rytm än den händerna slår, koskällan med sin egen rytm och tillsammans bildar de ett samstämt vibrerande liv. Hon vet inte hur länge hon stått där när kvinnan kommer fram till henne.
– Du får inte dra dig in i dig själv nu. Du behöver dansa, du behöver vara tillsammans, inte ensam.
– Jag är både trött och uppfylld av ritualen. Det känns bara tungt att försöka dansa och det känns inte alls som om jag behöver vara tillsammans utan egentligen skulle jag vilja vara helt ensam.
– Jo, jag märker det men det är inte bra för dig. Det du gör nu är dels att försöka göra dig osynlig eftersom du var väldigt synlig under din ritual och du tror att om du syns för mycket går det dig illa, dels försöker du hålla fast en känsla av självtillräcklighet, visa för dig själv att du klarar dig ensam för då behöver du inte vara så rädd för att bli avvisad.
– Jag ville bara ta det lite lugnt.
– Javisst, det jag sa är inget som du har tänkt eller är medveten om, men fundera på det när du kommer hem. Det är viktigt att förstå varför man gör på ett visst sätt. Oftast har vi människor ingen aning om våra egna underliggande motiv.
– Har vi inte? Jag tycker jag vet varför jag gör det jag gör.
– Det är det vi oftast tror, men det är ungefär lika klokt som att titta på floden och tro att floden är vattenytan eftersom det är det enda man ser. Nu tror vi inte det för vi vet att det mesta av vattnet finns under ytan och att det dessutom lever en hel massa varelser i det vattnet. Precis samma sak är det med vårt medvetande, vi ser ytan av det men vi bör lära oss att inse att det finns mycket mer under ytan.
– Usch vad du gör allting krångligt, säger flickan.
Så kommer hon på hur det låter, det hon säger.
– Jag menade inte att jag inte vill eller så, det är bara det att just nu känns det som om det är så mycket.
– Jag förstår att du är påverkad av allt som hänt, det är okej. I alla fall så behöver du dansa. Du behöver uppleva gemenskapen i dansen, du behöver den känslan av tillhörighet nu även om du tycker det är skönt att dra dig lite undan.
Flickan gör som kvinnan säger och ger sig in i dansen. Människor fångar hennes blick och ler mot henne. Hon ler tillbaka och känner att de faktiskt just nu bryr sig om henne, trots att de inte känner henne och att hon är glad att de finns här, att de alla dansar tillsammans. Så får hon syn på Jena och dansar mot henne. När Jena upptäcker flickan kommer hon henne till mötes. De fattar tag i varandra och dansar runt i en vild glädjeyttring.
– Det här är underbart, säger Jena. Tror du jag kan få göra nästa del av ritualen också? Den kommer antagligen vara ännu häftigare, jag skulle verkligen vilja göra den också tillsammans med dig.
– Det skulle du inte alls vilja, säger kvinnan som kommit upp bakom flickorna utan att de märkt det.
– Jamen det skulle jag, svarar Jena.
– Du tror det, men det är bara för att du inget vet.
Så vänder hon sig till flickan.
– När trummorna börjar igen ska du komma bort till vismormor.

Flickan står och tittar efter kvinnan när hon går bort till den gamla. Det är inte ritualen i sig som gjorde att flickan inte ville dansa, nej det var något helt annat. Hon hade insett det alldeles nyss, när kvinnan kom bort till henne och Jena. Flickan är kristen. Nu har hon slutit förbund med Mödrarna. Är det avgudadyrkan, och hur är det med resten av ritualen? Är det meningen att hon ska sluta förbund med Allmodern i den ritualen? Det måste väl i alla fall räknas som avgudadyrkan! Flickan står där och trampar och vet inte hur hon ska göra. När trummorna börjar igen går hon med tungt hjärta bort till den gamla.

Vismormor är vid stenhällen, tillsammans med sina lärjungar och kvinnan. När flickan kommer dit skickar den gamla iväg en av lärjungarna att koka vatten till en brygd. Den andra lärjungen får instruktioner om vad som ska hämtas från deras packning som fortfarande står under taket.

Flickan drar lite i kvinnan för att få hennes uppmärksamhet.
– Jag vet inte om jag kan göra det här. Det kanske inte ens var bra att jag slöt förbund med krafterna, säger flickan.
Kvinnan tittar forskande på henne.
– Vad är det du tänker?
– Jag är kristen och det här kanske räknas som avgudadyrkan.
Kvinnan börjar storskratta.
– Kristen, ja, käre värld, du är kristen. Minst hälften av de som är här är kristna. Kvinnans lärjungar går i missionskyrkan flera gånger i månaden. Du skulle höra dem sjunga kristna sånger!
– Jamen budordet då? Du skall inga andra gudar hava jämte mig? Är det inte en synd att göra hedniska ritualer om man är kristen?
– Jag är inte kristen, det är bättre du pratar med henne, säger kvinnan och nickar mot lärjungen som kommer tillbaka med föremålen hon hämtat åt den gamla.
Kvinnan säger något till den gamla som ger flickan en forskande blick. Den gamla nickar åt sin lärjunge som går fram till flickan. När flickan förklarar sitt dilemma så skrattar inte lärjungen. Istället granskar hon flickan noggrant.
– Du tänker mycket och följer inte med andra bara för att följa med. Det är bra, ska man arbeta med krafterna måste man ha klart för sig vad man gör och varför. Det är en viktig fråga du ställer för det är ett dilemma som man kan se ur flera olika perspektiv. Många kristna afrikaner bryr sig inte om att fundera över just det budordet utan tänker mer på de andra. Du skall icke stjäla, du skall icke dräpa, du skall hedra din fader och din moder är budord som alla afrikaner följer, de finns i vår kultur. Och andra budord, som att helga vilodagen, är sånt som folk gör och då tycker de inte att det där med att inga andra gudar hava är så mycket att bry sig om eftersom de är goda kristna i de avseenden som är viktiga. Själv tänker jag inte på Allmodern och de olika krafterna som gudar utan mer som krafter. Allmodern födde världen och Gud skapade den. Så jag tackar Allmodern och jag tackar Gud. Det fanns en tid, när jag gick i missionsskolan, som jag funderade mycket på detta. Missionärerna vill ju att vi som kristna ska låta bli att delta i våra afrikanska ritualer och bara be till Gud och gå i kyrkan. Jag visste inte vad som var rätt eller fel men när jag tänkt igenom det kom jag fram till att Gud är Gud och krafterna är krafter. Anmödrarna och förfädersandarna är inga gudar, Allmodern är ingen gudinna lika lite som till exempel eldens Moder. Så för mig är det förenligt med sann kristendom att också vörda och hedra Allmodern i alla hennes aspekter. Om det är det för dig kan bara du själv veta, avslutar hon.
– Är vismormor också kristen? Vet hon att jag är kristen, frågar flickan.
– Nej, vismormor är inte kristen. Om hon vet att du är det vet jag inte men jag vet att för henne så spelar det ingen roll. Det som är viktigt är att andarna har sagt att du ska genomgå denna ritual och att hon ska leda den. Vismormor är så gammal så hon bryr sig inte om vad människorna pratar, hon lyssnar bara på andarna.
– Men kvinnan som är min lärare har sagt att det är viktigt att använda sitt eget omdöme och att andarna prövar en för att se om man gör det.
– Det är nog femtio år sen andarna slutade pröva vismormors omdöme. Mitt prövar de fortfarande, säger lärjungen och ler. Jag gissar att de fortfarande, då och då, även prövar din lärares.
– Har du gått igenom den här ritualen?
– Ja, visst har jag det. Faktiskt här på denna plats. Det känns som det var för en evighet sen men det var nog bara en sju – åtta solvarv sen. Samtidigt kommer jag ihåg precis hur det var, så på det sättet känns det som om jag var med om den för bara några dagar sen.
– Och för dig så var det inte hädelse när du gjorde det?
– Nej, svarar lärjungen, för mig var det inte hädelse. Jag mötte Allmodern i några av hennes olika aspekter, de jag behövde möta för att vandra fruktbart genom detta liv.
– Så jag kommer inte behöva till exempel avsvärja mig Gud?
– Nej, det är inte det den här ritualen handlar om. Dessutom hade vi denna ritual långt innan det kom vita hit och undervisade om Gud, den är uråldrig.
Flickan står tyst en stund och tänker. Hon trampar lite oroligt med fötterna för hon vet inte om hon vågar fråga det hon vill. Så bestämmer hon sig. Ska det bli något bra av det här måste hon vara sann mot sig själv.
– Jag skulle vilja att ni sjöng en kristen sång före ritualen. Är det okej?
– Visst, det tror jag säkert, men jag vill fråga vismormor först.
Lärjungen tar med sig flickan fram till den gamla och säger något på den gamlas språk. Den gamla bara nickar. Lärjungen talar om för flickan att de ska sjunga en Jesussång efter att flickan och kvinnan har druckit drycken.
Flickan ser frågande på sin lärare.
– Jag ska resa tillsammans med dig. Det är din resa men jag kommer vara med och stötta dig, säger kvinnan.
Nu känner sig flickan bättre till mods. Hennes farhågor har gått till vila. Även om hon måste tänka mer på detta med Gud som den ende guden så är det i alla fall ingen katastrof om hon deltar i ritualen. Och det känns tryggt att kvinnan ska resa med henne. Livsandarna återvänder och flickan börjar återigen observera vad som händer. Fortfarande dansar de flesta, Jena verkar vara på toppenhumör, konstaterar flickan. Hon iakttar när den gamla förbereder drycken. När den är klar häller den gamla ut lite på stenhällen och går sedan fram till elden och gör likaledes. Därefter räcker hon kalebassen till flickan. Kvinnan talar om för flickan att hon ska hälla lite på marken, sen dricka ungefär hälften och därefter ge kalebassen till kvinnan. När de båda druckit går den lärjunge som flickan pratat med över till trummarna. Trummorna tystnar med ett brak men efter en kort paus börjar de på en annan rytm, fast nu lite tystare. Lärjungen börjar sjunga. Hennes röst är klar och stark. Snart faller flera röster in i sången. Flickan kan inte språket men hon hör att de sjunger ‘Jesus’ allt emellanåt.
Kvinnan viskar till flickan att de ska sätta sig bredvid varandra med ryggarna mot stenhällen, så att deras kroppar berör varandra och att det är nu flickan ska klappa Allmoderns rytm.
Med Jesussången i öronen och Allmoderns rytm i händerna påbörjar flick­an resan.

Flickan känner att hon sjunker. In i berget, helt omsluten av berget. Utan att vara medveten om det så har hon slutat klappa.
– Fortsätt klappa, säger berget till henne i en mullrande viskning.
Flickan börjar klappa igen. Det går trögt, det känns som om hon måste ta sig igenom hela berget vid varje klapp.
– Fortsätt klappa tills du möter Allmodern, då kan du sluta och bara vara med henne, mullerviskar berget.
Flickan klappar men trögheten gör att hon snart får ont i armarna.
– Följ motståndet istället för att kämpa, använd kraften som finns mellan dina händer istället för att försöka krossa den. Kraften är jag och jag är ­okrossbar, mullerviskar berget.
Flickan försöker hitta andra sätt att klappa men hur hon än gör så går det lika tungt. Hon hör att hon klappar takten ojämnt och att hon kommer av sig men bestämmer sig för att det är viktigare att hitta en väg att följa motståndet än att klappa så precist som möjligt för om hon fortsätter att kämpa när hon klappar kommer hon inte kunna klappa alls om en stund. Om hon däremot tar sig tid att finna ut hur hon kan klappa med motståndet kommer hon antagligen kunna klappa hur länge som helst. Och då kommer Allmodern förr eller senare att komma. Inget händer och inget händer hur hon än försöker så är motståndet där. Så hittar hon ett stråk hon kan följa. När hon hittar rytmen i stråket känner hon att hon sjunker djupare medan händerna dansar rytmen helt utan ansträngning.
– Bra, säger kvinnan. Nu är det dags för ljudet.
Javisst ja, kvinnan är med på resan, men var är hon? Flickan försöker se sig omkring men allt är ett kompakt mörker. Så börjar hon göra ljudet men det är precis som det var med klapparna, något tar emot. Hon får ta i allt vad hon kan för att pressa fram ett ynka pip. Okej, då ska jag väl försöka följa motståndet här också. Så flickan försöker. Hon försöker genom att låta ljudet väsa ut, genom att låta det rulla runt i munnen på henne, genom att suga in det, men hur hon än gör så hittar hon inget stråk. Jag som trodde det skulle vara lättare med ljudet när jag har klarat av klapparna, tänker flick­an lite modstulet men så tar hon sats och försöker igen.
– Varför tror du att du ska hitta ett stråk, hör hon ormen väsa. Allting är inte repetition, allting är inte likadant. Använd fantasin och lås dig inte genast i färdiga föreställningar.
– Det vore mycket enklare om saker och ting följde vissa mönster. Varför ska det vara så krångligt?
– Allting följer vissa mönster, svarar ormen. Allting följer sitt eget mönster och tillsammans skapar alla dessa mönster helheten. Helheten skapas hela tiden, när mönsterna fogas samman på olika sätt formas helheten om. Denna process är ständigt pågående, det är den som får allt att vibrera, allt att leva.
När ormen pratar om sammanvävningen av mönsterna inser flickan att hon kan får ut ljudet genom att klappa ut det. Klapparna och ljudet har olika mönster men de är ändå sammanvävda. Ljudet kommer, starkt och klart. Hon klappar och ljudar, ljudet blir som en melodislinga som följer klapparnas rytm. Flickan känner att hon sjunker ännu djupare.

Så viker mörkret undan och hon befinner sig i en grotta med rödaktigt ljus. Hela grottan vibrerar och ljuset rör sig i olika toner. Efter en stund märker hon att ljusets rörelser följer melodirytmen, att hon själv på något sätt också följer rytmen och att det känns tryggt och behagligt. Men så börjat den röda grottan dra ihop sig. Framför flickan bildas en smal gång och bakom henne trycker de röda väggarna på tills hon är i gångens mynning. Gången är för liten, tänker hon, där kan jag inte komma igenom. Hon försöker hålla emot det som trycker på bakifrån. Nu tappar hon rytmen och melodin eftersom mothållandet kräver hela hennes koncentration. Trots att hon lägger hela sin kraft i att hålla emot trycks hon in i den trånga gången där hon blir så hopklämd att hon inte kan andas.
– Du måste klappa och ljuda, hör hon kvinnan säga. Om du inte klappar och ljudar fastnar du här för alltid.
Hur ska jag klappa och ljuda när jag är så hopklämd att jag inte ens kan andas, tänker flickan och försöker desperat suga in luft i lungorna.
Hon mer känner än hör att ormen tar till orda.
– Skapa en bild av att du har luft och utrymme. Låt dig inte begränsas av vad dina sinnen säger dig. Sinnenas upplevelse är inte den enda verkligheten. Skapa en bild så kan du ljuda och klappa.
Flickan försöker skapa bilder av luft och utrymme, blå himmel, ängar och vidstäckta fält men det hjälper inte utan hon kläms fast allt hårdare.
– Använd din fantasi, väser ormen.
En bubbla, en bubbla, jag måste skapa en bubbla runt mig, tänker flickan och börjar forma bubblan med sin inre blick. Det fungerar, hon känner att trycket lättar. Hon kan återigen andas, kan röra armarna för att klappa och ljuda, melodislingan återvänder. Trycket bakifrån fortsätter och hon pressas allt längre in i gången. Det röda ljuset är sedan länge försvunnet och hon befinner sig i ett kompakt mörker. Kroppen börjar kännas underlig, ovan, inte riktigt hennes längre. Så börjar klapparna att anta en mer klingande ton. Gången vidgar sig en aning samtidigt som trycket bakifrån minskar för att till slut upphöra helt. Flickan står stilla och väntar. När inget händer tar hon ett par prövande steg framåt. Nu känner hon knappt gångens väggar alls. Återigen stannar hon, lyssnar på sitt klingande klappande och melodislingan. Det låter än mer annorlunda och hon anar att hon befinner i slutet av gången. Aningen bekräftas när hon tar ytterligare ett par steg eftersom det kompakta mörkret skingras. Det är fortfarande för mörkt för att se något egentligen, så flickan fortsätter röra sig framåt. Så står hon i en stor, något dunkel, grotta. Samtidigt som hon får syn på kvinnogestalten ser hon sina händer. Inte händer längre utan skelett. Skriket fortplantar sig i grottan, förstärks. Samtidigt som hon skriker är hon omsluten av skriket. Tankarna virvlar runt, men inte som tankar utan som lösryckta ord. Hennes kaos är totalt.
Kvinnogestalten står lugnt stilla och betraktar flickan, väl medveten om vad som händer i henne. När hon bedömer att det är dags säger hon ett enda ord.
– Tyst.
Flickan tystnar häpet. Inte för att hon vill tystna, inte för att hon inte längre är skräckslagen utan för att det inte är möjligt att vara annat än tyst.
Båda står tysta och betraktar varandra. Orden som virvlat i flickan formas till hela slingor, till begripbara tankar. Är jag död? Men jag känner mig inte död men man kan inte leva om man bara är ett skelett så jag måste vara död. Fast vad var meningen med kvinnans undervisning om jag skulle dö? Jag vill inte vara död, jag vill leva, jag vill bli vuxen och föda de där barnen jag har sett. Jag vill hellre leva med mannen med kluven tunga än att vara död. Och att komma hit istället för till himmelen när jag är död, alltså har Gud straffat mig. Men om jag bara är ett skelett hur kunde jag då skrika, man måste ha lungor för att skrika.
– Äntligen, säger gestalten.
I väntan på att gestalten ska fortsätta tala studerar flickan gestalten. En svart-svart och något högrest kvinnofigur, varken ung eller gammal. Till slut börjar tystnaden kännas obehaglig och flickan skruvar på sig. När hon rör sig upptäcker hon återigen att hon är ett skelett. Skriket börjar formas inne i henne men det kommer inte ut. Alltså är jag verkligen ett dött skelett för nu har jag inga lungor tänker flickan panikslaget.
– Tag din tid, tänk på vad ormen sa tidigare, hör hon kvinnans röst.
Var är kvinnan, hon skulle resa med mig. Varför har hon inte skyddat mig? Visste hon att jag skulle dö? Vad är det för mening med alltihop? Men vänta vad sa hon om ormen? Flickan lyckas stilla sig själv och börjar försöka tänka efter på riktigt. Vad kan kvinnan mena att ormen har sagt? Mönster, ormen pratade om mönster som formas hela tiden och att allt har olika mönster och hur de mönsterna griper in i varandra och formar helheten som ständigt omformas. Flickan märker att hon håller på att rusa in i obegripligheten igen och försöker återigen stilla sig. Hon tar några djupa andetag och inser att hon på något sätt faktiskt har lungor där inne i skelettet. Just det, det var det ormen sa, lita inte på dina sinnen. Både när hon ser sig själv och känner på sig själv så är hon bara ett skelett. Men ett skelett har inga lungor, så det hon känner och ser är inte helt och hållet sant. Men hur ska hon kunna ändra på att det ser ut och känns som om hon är ett skelett? Har det med mönsterna att göra? När var det ormen pratade om mönster, tänker hon. Jo, det var när jag höll på att klämmas ihjäl och då skapade jag bubblan. Kan jag göra samma sak med min kropp? Skapa den med min inre blick? Innan hon hinner försöka så hör hon ormen.
– Jag sa också till dig att använda din fantasi istället för att försöka med samma gamla lösningar när du ställs inför nya svårigheter.
Återigen händer det något när ormen talar och hon vet hur hon ska göra. Hon böjer sig ned och med skelettfingrarna skrapar hon upp stoft från grottans golv som hon lägger på sitt skelett. Kroppen börjar ta form. Det fungerar, jag är inte död och jag behöver inte leva resten av mitt liv som ett skelett i denna grotta! Inte förrän hon tänker tanken inser hon att hon ens haft idén om att leva som ett skelett i grottan. Kommer jag bara ut härifrån så har jag fått mycket att fundera på, tänker hon.
– Just det är ett av syftena med denna resa, säger gestalten.
– Vilka är de andra, frågar flickan. Och visst är du Allmodern?
– Jag är Allmodern. Livets moder men också dödens moder. Syftet med resan du gjort idag har med livet att göra mer än med döden. Jag tänker inte ge dig förklaringar för dem måste du finna själv. Ett tänker jag dock säga – skelettet är det som bär dig.
Hon är ju ännu mer kryptisk än kvinnan, tänker flickan. Alltså är det ingen idé att fråga henne något om min resa för hon kommer inte att svara.
– Varför är du svart, om du är Allmoder är du ju allas moder och alla är inte svarta?
– Här har jag den gestalt som de som lever här lättast kan uppfatta. På andra platser eller i andra sammanhang har jag andra former.
Nu står det en vit kvinna framför flickan, gröna ögon och blont hår. Så är där en istället en vildsvinssugga, flickan tycker hon kan skymta smågrisarna. En lejonhona som ryter och så åter en mänsklig gestalt, en kvinna med bronsfärgar hud och rakt svart hår. Sen är den svarta gestalten tillbaka. Alltihop har gått så fort att flickan undrar om hon inbillat sig.
– Det var inte inbillning och du kommer kunna möta mig i min vita gestalt när du flyttar tillbaka till ditt land. Där finns förstås också ett heligt berg och det är där du har störst möjlighet att möta mig.
Så försvinner gestalten in i grottans vägg och flickan står ensam kvar.
Nu ska jag bara ta mig tillbaka, tänker hon. Undra om jag måste göra det själv, jag är så trött.
– Jag tar dig tillbaka, säger kvinnan. Du behöver bara sluta ögonen och se till att hålla mig i handen så för jag dig till ritualplatsen.

Så sitter de bredvid varandra med ryggarna mot stenhällen. Enda skillnaden är att nu håller de varandra i handen. Alla människor, allt liv och rörelse överväldigar flickan. Hon sluter ögonen för att åtminstone utestänga synintrycken. Det skulle vara bra att kunna blunda med öronen också, tänker hon.
– Sitt och andas lugnt en stund. Sen ska du delta i festmåltiden, umgås med alla som är här för att stödja dig, prata och sjunga med i sångerna.
– Det kan jag inte. Jag måste få sova. Försök inte få mig att vara med folk, det går inte.
Kvinnan säger ingenting på en stund och flickan slappnar av. Tysta sitter de tillsammans.
– Så nu har du vilat nog, säger kvinnan. Res dig upp.
Något i hennes röst får flickan att göra som hon säger. När flickan står upp släpper kvinnan hennes hand.
– Jag ska hämta Jena, så får hon ta hand om dig.

Kvinnan har tydligen instruerat Jena, för Jena släpar med sig flickan till olika grupper av människor. De stannar en stund här och en stund där. När det är dags att äta ser Jena till att flickan äter även om det innebär att hon nästan får mata flickan.
Efter måltiden börjar trummorna igen. Flickan ser förskräckt på Jena – det är väl inte meningen att hon ska behöva dansa också. Jena skakar på huvudet. Nej, detta är avslutningen på ritualen. De ska söka upp kvinnan så att flickan kan tacka vismormor och överlämna en medicingåva.
– Jag har ingen gåva med mig, säger flickan förskräckt.
– Nej, det vet jag. Min moster har ordnat det, så oroa dig inte.
De hittar kvinnan under taket. Kvinnan tar med dem till en vackert flätad korg och lyfter på locket. Däri ligger tre sovande hönor med fötterna ­hopbundna.
– Det är jag och min mormor som har flätat korgen, säger Jena.
– Ja, det är det men det är du som ska överlämna den och hönorna, säger kvinnan och vänder sig till flickan. Du överlämnar gåvan och tackar för hennes medicin. Jag kommer översätta, säger kvinnan.
De tar med sig korgen och går in till elden. Kvinnan skickar Jena att säga till trummarna att det är dags för ritualens tackdel. Så säger hon till flickan att lösa upp cirkeln och tacka krafterna. Själv går hon och letar rätt på den gamla.
När trummorna tystnar börjar människorna samlas framför flickan. Det hade hon inte räknat med, hon hade utgått från att det skulle vara Jena och kvinnan som var med när hon tackade, inte en hel folksamling.

När alla är samlade börjar kvinnan att tala. Efter en stund tycker flickan att kvinnan måste säga mer än att tacka eftersom hon pratar så länge och människor lyssnar så intensivt. Flickan knuffar på Jena.
– Shh, hon berättar om din resa, viskar Jena
– Varför då? Vad säger hon?
– Tyst! Jag berättar sedan, nu vill jag lyssna.
Så står de en stund, flickan tycker att det börjar bli tungt att stå och hålla korgen med hönor.
– Nu håller hon på och tackar, säger Jena. Hon tackar vismormor och alla som kommit hit. Strax är det din tur.
När kvinnan tystnar och nickar åt flickan så tar hon ett stadigt tag i korgen. Helst vill hon bara säga tack till den gamla, överlämna korgen och komma undan allas blickar. Men när Jena sa att kvinnan tackade alla som kommit hade flickan insett att det inte handlade om att vara artig och tacka den gamla utan att detta också var en viktig del av ritualen.
– Jag vill börja med att tacka Jena. Det är hon, som tillsammans med sin mormor flätat denna vackra korg. För det tackar jag henne men framförallt vill jag tacka henne för att hon hjälpt mig och lärt mig mycket, säger flickan och tittar på Jena.
Så vill jag tacka alla som dansade i byn så att andarna kunde komma och tala om att jag skulle göra denna ritual. Jag vill också tacka andarna som stött och väglett mig.
Ett gillande mummel hörs i folkmassan och det hjälper flickan att hålla rösten något så när stadig.
Så tackar jag Jenas moster, kvinnan som är min lärare. Hon har lärt mig så mycket och har så stort tålamod med all min okunskap. Jag vill också tacka alla er som är här, för rytmerna, för dansen och för att ni sjöng Jesussången när jag bad om det. Jag tackar lärjungarna som hjälpt vismormor så jag har kunnat göra detta och jag vill speciellt tacka henne som berättade om hur hon såg på Gud och Allmodern, det hjälpte mig mycket. Så tackar jag Allmodern för att hon kom under resan och för allt hon lärde mig. Det mesta förstår jag inte ännu men jag förstår att det är viktiga lärdomar. Till sist vill jag tacka vismormor. Det var hedrande och tryggt för mig att du som är så gammal och vis ledde ritualerna.
Flickan räcker över korgen till den gamla. Så knäpper hon av sig sitt berlock­armband och ger också det till den gamla. I ögonvrån ser hon att kvinnan nickar gillande.
Nu tar vismormor till orda.
Jena viskar att vismormor tackar flickan för hennes mod och att hon å allas vägnar tackar flickan för att de fått delta i denna ritual.
Några kvinnor ululerar och människor börjar klappa i händerna. Sen löses folkmassan upp och alla börjar samla ihop och packa.
– Hur ska vi hitta tillbaka till lastbilen i mörkret, och är det inte farligt att vandra i djungeln på natten, frågar flickan Jena.
– Vi ska inte vandra på natten, det är snart gryning, svarar Jena.