Jena ska hjälpa flickan att göra en korg av hennes fläta. Hon får lägga raffiafiber i blöt. Jena förklarar att raffian blir längre när den är blöt vilket gör att den kommer pressa ihop flätan när den torkar så korgen blir tät. Flickan får börja med korgbotten, raffia runt fläta, om och om igen. Det här var inte så svårt, hade flätan varit jämn så hade det blivit en riktigt fin korgbotten tänker flickan. När hon sen börjar med korgens väggar blir det svårare. Varv efter varv av fläta och hon märker att den lilla ojämnhet hon hade i början inte fortsätter att vara liten utan blir mer och mer tydlig efter varje varv. Korgen kommer att bli ganska sned när den blir klar tänker hon.
– När jag sätter ihop korgen så gör jag cirklar, den ena efter den andra och det behövs ju om det ska bli en korg. Fast varför cirkeln är så viktig i era liv förstår jag inte, säger hon och tittar på kvinnan och Jena.
– Cirkeln är grunden för allting, svarar kvinnan. Allt är en cirkel, själarna rör sig i en cirkeln när de lever i varelse efter varelse, solen rör sig i en cirkel över himlavalvet, hon går upp i öster, färdas hela dagen och går ner i väster för att sen färdas under jorden och återigen komma fram på morgonen. Detsamma gäller månen som dessutom har sin egen kvinnocirkel i sig. Eftersom allt rör sig i cirkel är det också med hjälp av cirkeln det är lättast att skapa kraft.
– Varför skapar man kraft när någon dött? Då är ju den personen död men ändå var det tydligt att det skapades flera cirklar när de dansade och sjöng för den döda i Månstråles by.
– När någon dött skapas kraft av flera skäl. Dels för att hjälpa människorna att sörja men framförallt för att själarna ska kunna färdas säkert. Vi vill inte ha oroliga själar i byarna. Antingen så ska själarna födas i nya människor eller så ska de ta gestalt i en förlevandes ande eller vila i vinden och träden. Själar som inte kommer dit de ska utgör ett orosmoment, så kraft är oerhört viktigt när någon dött.
– Men om själarna hela tiden rör sig från den ena till den andra och är eviga hur kan de då vara så svaga att de måste ha människors hjälp för att komma dit de ska?
– Evighet har inget med styrka att göra. Bara för att själarna är eviga så är de inte starka och de klarar sig inte helt på egen hand. Allt är beroende av varandra. Ett träd behöver jord, sol och vatten för att växa, vävarfågeln behöver insekter för att överleva, en del insekter behöver träd både för att äta och för att bo i. Ingenting kan existera helt på egen hand, inte ens själar. Dessutom är inte alla själar likadana. Det finns själar som är starka, själar som är glada och själar som är sårbara. Det finns ingenting som är exakt likadant som något annat, varje fågel är speciell, varje människa är unik och det är varje själ också. När vi skapar en cirkel binder vi samman allt det unika till en helhet, den helhet som allting egentligen är men som vi i vardagslag har svårt att uppfatta för vi behöver tänka på saker och människor som enskilda för att vi ska kunna göra det vi behöver. Men i alla våra ritualer gestaltar vi helheten och tydliggör att allt och alla som finns här är våra systrar och bröder.
– Men varför rakar ni av håret när någon dör? Många som dansade inne i cirkeln hade rakade huvuden men inte alla.
– När någon närstående dör rakar vi av håret dels för att något i oss också dör så det rakade huvudet visar att man genomgår en större förändring men också för att håret föds igen när det växer ut. Så det är också ett sätt att framhäva den eviga cirkeln.
– Begraver ni det avrakade håret tillsammans med den döda?
– Nej, håret bränner vi. Både hår och naglar är vi noga med att bränna eftersom de innehåller vår essens. Om någon vill skada en person är det lätt att göra om man kan komma över en bit av personens hår eller naglar. Man tar med det man har kommit över till någon som kan och vill göra andra illa. Med hjälp av håret eller nageln riktar den personen negativ kraft till den som ska skadas. Eftersom den som utför magin har en del av personens essens är det inte särskilt svårt om man är kunnig i hur krafterna verkar och fungerar.
Flickan biter sig i läppen. Hon vill fråga om kvinnan gjort så åt någon eftersom hon är kunnig, men flickan tror att det är en av de frågor man inte ska ställa så hon sväljer den nyfikenheten.
– Men om ni tror att alla är systrar och bröder varför gör man något så elakt. Kan man inte prata med den man är arg på?
– Visst skulle man kunna det, kanske eller kanske inte. Men bara för att vi vet att vi alla är släkt så betyder inte det att vi alltid är snälla mot alla släktingar. Visst har väl du gjort saker mot dina systrar som inte varit så snällt?
Flickan nickar.
– Vi lever med urgammal kunskap men det innebär inte att vi är snälla och goda. Vi är precis som alla människor både snälla och elaka, glada och rädda. Det finns människor här som vill ha makt över andra precis som i Europa. Svarta människor är inte snällare än vita. Det var många svarta män som tillfångatog människor och sålde dem som slavar till de vita. Och när en del slavar skickades tillbaka från Amerika till Afrika så behandlade de sina systrar och bröder som bodde här väldigt överlägset och illa. Nästan lika illa som de själva blivit behandlade när de var slavar.
– Gjorde de? Men de kanske gjorde det för att de var skadade, säger flickan.
– Även om man är skadad är man ansvarig för vad man gör. Om du hade gjort dig illa i ett ben så du var tvungen att hoppa fram med en käpp och inte ser dig för och upptäcker att du är på väg att hoppa rakt på en kyckling, hur skulle du göra? Skulle du trampa ihjäl kycklingen eller skulle du försöka kasta dig åt sidan även om det innebar att du kanske gjorde dig mer illa, eller i alla fall slog dig? Och du Jena?
Båda flickorna sitter tysta. Så tittar de på varandra. Det är Jena som svarar först.
– Jag tror att jag skulle försöka kasta mig åt sidan.
– Det tror jag också, säger flickan. Men om jag hade väldigt ont och var rädd så kanske jag inte skulle det.
– Återigen rädslan. Rädsla är något som kan få oss att göra andra illa och som det är oerhört viktigt att lära sig hantera. Jag tror att ni båda verkligen skulle försöka undvika att skada kycklingen men det finns också en hel del människor som inte skulle bry sig om det.
– Fast egentligen, säger Jena, vad är skillnaden mellan att hoppa ihjäl kycklingen och att slakta en höna?
– Vad tror du, säger kvinnan till flickan. Är det någon skillnad?
– Om man slaktar en höna är det för att vi behöver äta, annars skulle vi dö. Då finns det en mening med att vi dödar. Om man stampar ihjäl den gullig kycklingen i ditt exempel så gör man det för att det är lättast och då fyller dödandet inget syfte. Så jag tycker att det är stor skillnad.
– Det har du rätt i, säger Jena. Jag tänkte inte.
– Det är ofta bra att tänka lite innan man pratar, skrattar kvinnan. Men det kan också vara bra att fråga utan att ha tänkt eftersom saker blir tydliggjorda när det talas om dem. Men nu får det vara slutpratat för jag skulle vilja att du gör en resa och försöker ta reda på mer om badhyddan de gick in i när Niris höll invigningsritualen för de unga flickorna. Något liknande har inte vi och jag skulle vilja veta mer om den. Vill du försöka?
– Gärna, men hinner vi det idag, det känns som om det är rätt sent?
– Inte så sent och jag har hett vatten så vi behöver ingen längre tid för förberedelser. Du ska fokusera på badhyddan när du reser men denna gång behöver du inte stanna på det första stället du kommer till. Känns det som om det är ett ställe eller en situation du inte kommer få veta så mycket om badhyddan reser du vidare.

När flickan ligger inne i kojan och kvinnan börjar trumma reser flickan först in till ormen och ber den om hjälp och beskydd under resan. Så far hon iväg.

Människorna håller på att förbereda sig för ett stenbad, samlar både stenar och ved. Här kommer hon inte att lära sig vad det är utan bara återigen hur själva ritualen genomförs så flickan bestämmer sig för att fara vidare. Nu är det människor på vandring. Niris är ett ganska litet barn men stor nog för att gå själv. Alla bär på väldigt mycket packning och de går långsamt. Inte här heller – varför kom jag hit egentligen, det här har ju inget med stenbad att göra, tänker flickan och fortsätter. På nästa ställe sitter alla samlade runt elden och Vind håller på att sätta sig i berättarposition. Vad är det som händer tänker flickan. Jag skulle fokusera på att komma någonstans där jag skulle få reda på mer om stenbad för kvinnan vill veta och nu irrar jag till de mest omöjliga ställen. Så känner hon att ormen rör sig och hör den säga:
– Du kan stanna här.

– Vi har inte alltid bott här vid foten av Ommas berg, säger Vind. När Niris och hennes åldersgrupp var barn bodde vi vid havet. Där hade vi levt länge för både min mamma och min mormor var födda där men till slut blev det för många människor i området. Vi hittade inga nya ställen att svedja och även jakten blev dålig, så efter mycket prat fram och tillbaka bestämde vi oss för att flytta. Det blev en lång och ibland osäker vandring eftersom vi inte visste vad vi skulle hitta eller ens om det fanns områden som var bra att bo på som inte redan var fulla med andra människor. Men vi fick hjälp och vägledning.

Flickan gissar att det var den vandringen hon kommit till tidigare men varför den skulle ha med stenbad att göra förstår hon inte. Men ormen har sagt att hon ska stanna, så flickan slår sig till ro och lyssnar.

– Allmodern, Omma är ju överallt men det finns vissa ställen där hennes närvaro är mer påtaglig. Sjön där vi levde var en sådan plats, vilket var en anledning till att vi tvekade länge innan vi beslöt oss för att lämna den platsen. En annan viktig anledning var förstås att på vår boplats fanns närvaron av våra anmödrar och anfäder. Ytterligare en viktig anledning till att vi till sist beslöt oss för att det var dags att ge oss iväg var att vi inte hade några riktigt gamla hos oss. Om vi väntade en fem, sex solvarv kanske någon av de äldre skulle hinna bli gamla så de inte skulle orka med vandringen.
Vid de fem tillfällen under vandringen som vi tvekade om vilken riktning vi skulle ta så fick vi tydliga tecken som ledde oss hit till Ommas berg. När vi kom hit visste vi att vi var framme, att detta var en kraftfull plats som dessutom skulle bli gynnsam eftersom Månkvinnan var på väg att forma sin fulla cirkel. Vår vandring och krafternas vägledning finns med varje gång vi gör en stenbadsritual eftersom själva hyddan är byggd med hjälp av den kraften.

Aha, tänker flickan, nu kommer det nog. Tack orm för att du sade åt mig att stanna. Hon hör ormen fnysa och muttra för sig själv att flickan borde lita lite mer på sig själv.

– Vi fick fem tecken under vår vandring, fortsätter Vind. Tre vingpenor från korpens vänstra vinge, en sten som skimrar som den varma solen, en vildsvinsbete, ett litet grönspräckligt fågelägg och ett musselskal. När vi reste den första badhyddan här placerades dessa föremål vid vart och ett av Moderns revben, de stänger som bär upp själva stommen. I norr placerade jag ägget, i öster vingpenorna, i söder den solskimrande stenen och i väster musselskalet. Naveln grävdes ut och placerades utanför ingången och i gropen placerade jag vildsvinsbeten för att säkerställa både fruktbarhet och jaktlycka. För att ladda badhyddan med all den kraft som verkat under stenbadritualerna våra förlevande gjort placerade Edda de kraftföremål hon tagit med från vår gamla badhydda vid revbenen och i navelgropen. Inte alla förstås, eftersom en del inte fanns kvar som fysiska föremål, men väl dem hon hade hittat. Sen bad vi och blotade till de olika krafterna och när det var gjort band vi samman revbenen så kupan formades. Så var det dags att samla stenar. Vi höll på att få alldeles för många för överallt ropade stenfolk att de ville delta, att de ville förmedla vishet och kunskap från denna plats. Men det går ju inte att glödga hur många stenar som helst så vi fick hejda både oss själva och stenfolket. Eftersom ingen samlat torrved här tidigare fanns det massor så det var lätt att få till ett lagom stort bål att lägga stenarna i. Medan eldandarna sjöng täckte vi över revbenen och så var Moderns livmoder på plats.
Här gör Vind en liten paus, hon tar en klunk örtte och verkar tänka efter innan hon fortsätter berätta.
– Edda lät mig ösa vatten, leda ritualen, för hon visste att det var jag som skulle leva länge här. Edda var inte gammal men hon tillhörde de äldre, ändå fick hon leva här fler solvarv än båda handens fingrar. Ulv var den som sjöng med eldandarna och bar in stenfolket. Han hade åldrats märkbart under vandringen och vår första stenbadsritual kom att bli den sista gången som han bar in stenarna. Han levde med oss i ungefär tre solvarv till och deltog i allt men elden och stenarna orkade han inte mer. Jag tror att det var ett bra val vi gjorde när Ulv bar stenarna och jag öste vatten för det blev en blandning av den mognas styrka och ålderns vishet som säkert har inverkat så vårt liv på denna boplats varit gott.
Vind tystnar åter. Hon tar en nypa örter ur sin påse och strör över marken.
– Redan under första rundan kom Omma till oss. Hon hälsade oss välkomna till hennes berg. Hon sa att så länge vi bemöter alla våra medvarelser respektfullt och inte tar med än vad vi behöver, kommer vi att trivas på denna plats. Ja, det hände många starka saker under detta stenbad och trots att vi hade ovanligt många stenar, och de var väl glödgade så var det inte hett. Ingen stickande hetta utan en behaglig värme. Inte var det särskilt vått heller trots att jag öste mycket vatten över stenarna som sjöng för oss och berättade om hur det stora vattnet formats och berget hade fötts. Det gjorde de under andra rundan så allt blev stadigt och klart. Under tredje rundan hjälptes vi åt att tunna ut trådarna till den gamla boplatsen så vi inte skulle dras tillbaka eller släpa med det vi lämnat av trängsel, dålig jakt och för lite mark. Samtidigt var det därifrån vi kom så trådarna skulle inte slitas loss, den boplatsen är också en del av oss. Några av oss släppte iväg själar för att resa i omgivningarna här, både för att skåda och för att ta kontakt. Varje gång fällarna veks undan från dörrhålet så Ulv kunde ta in fler stenar såg jag vattnet som var stort, klart och vackert och gladde mig åt att det var här jag skulle bo och att jag nu kände hemligheten om dess tillblivelse. När vi gjort den fjärde rundan och allt hade blivit ordnat var det dags att på nytt födas ut i den här världen. Så gick det till när vi kom hit och förenade oss med dem som redan levde här, avslutar Vind sin berättelse.

Flickan väntade en stund för att se vad som skulle hända men det enda som hände var att några började småprata med varandra och några andra började sjunga så flickan orienterade sig mot trumman och reste tillbaka till kvinnan och Jena och den verklighet hon levde i.