Nästa gång flickan kommer till hyddan är Jena där. Flickan är både glad och inte. Det är roligt att få en jämnårig afrikansk vän men hon är så ivrig att få resa till Niris igen. Hon har också många frågor kring sitt senaste besök i Månstråles by men vet inte om hon får prata om det när Jena och hennes mamma är med. Så hon hälsar artig och tar fram sin flätning och sätter sig bredvid Jena som redan sitter och flätar. Jenas korg är mer än halvfärdig och flickan beundrar hantverket. Hennes egen fläta ser knölig och ojämn ut jämfört med Jenas täta jämna flätning. Och ändå har Jena flätat en korg i avancerad flätteknik medan flickan bara flätat en vanlig platt tre-fläta. Det flickan gör vill hon göra väl så hon börjar koncentrera sig på flätandet. Nu matar hon in ett fåtal nya strån hela tiden istället som hon gjorde tidigare där hon flätade in bit och sedan tog en hel bunt nya strån. Kvinnorna småpratar med varandra men flickorna sitter tysta. Flickan vill gärna prata med Jena men hon känner sig blyg och vet inte vad hon ska säga. Istället är det Jena som tar till orda.
– Den här första delen av flätan kan du använda till korgbotten, då syns det inte att den är ojämn i början. Nu flätar du riktigt fint så korgkroppen kommer se rätt jämn ut. Nästa gång tar jag med raffia och visar hur man fäster ihop korgen.
– Du flätar så fint, hur har du lärt dig det?
– Min mormor flätar de flesta korgar i byn och jag har hjälpt henne sen jag var liten. Så jag har övat mycket och verkar ha ärvt mormors fallenhet för flätning. Det är mormor som flätat håret på mig nu, hon gör det mycket finare än mamma.
Flickan tittar på Jenas flätade hår. Det är massor med småflätor och de formar flera olika mönster som går in i varandra. Jenas huvud är ett eget konstverk.
– Hur lång tid tog det att fläta alla dessa flätor, frågar flickan.
– Det tog nog mer än en timme, kanske nästan två. Jag vet inte riktigt.
Inne i sitt huvud hör flickan pappas röst ”Lägga ner timmar på att fläta barnungar samtidigt som många barn är undernärda – vilka dumheter”. Flickan vet inte riktigt vad hon ska tycka. Naturligtvis är näring jätteviktig, med rätt sorts mat blir man frisk och stark. Samtidigt så tycker hon att flätorna är vackra och att det som är vackert också är viktigt, inte bara det som är nyttigt.
– Men om din mormor arbetade mer på era odlingar istället för att fläta ditt hår så skulle ni ha mer mat.
– Vi arbetar alla så mycket det går på vår shamba. Skulle vi arbeta mer med att odla skulle vi behöva svedja av en större yta och det kan vi inte göra för då skulle det bli för lite vilt och för små betesmarker.
– Pappa säger att ni måste sluta svedja för det förstör marken och är inte bra.
– Jag tror att vi alltid gjort det och djungeln verkar inte förstörd, säger Jena.
– Nej, det verkar den inte och om ni gjort det alltid så har det gjorts i massor med år, kanske 100 000 år, jag vet inte riktigt, säger flickan.
Nu lägger sig kvinnan i samtalet.
– Hur vi skulle odla utan att svedja begriper jag inte riktigt. När vi bränner ner djungeln blir det näring till jorden. Så odlar vi där så länge det går. När jordens näring har tagit slut så skördarna blir dåliga svedjer vi på ett nytt ställe och där vi tidigare odlat växer ny och frisk djungel upp igen. Allmodern visar oss hur mycket vi kan svedja för att upprätthålla balansen. Hur har det gått för dig, vad har du kommit fram till när det gäller cirkeln, hur vi växer upp och vad som är verklighet, frågar kvinnan, vänd till flickan.
– Jag gjorde en resa.
Flickan säger det tveksamt för hon vet inte om hon får berätta för Jena och hennes mamma, men kvinnan nickar åt henne att fortsätta.
– Jag reste till Månstråles by. När jag kom dit var det fullmånedans men också någon som hade dött.
– Men jag har inte hört att någon dött i den byn, säger Jenas mamma.
– Hur stor var Månstråle, frågar kvinnan.
– Hon var i min ålder ungefär.
– Då har det ännu inte hänt i denna verkligheten. Ingen av oss är betjänta av att veta vem som kommer dö när Månstråle är i din ålder så du får låta bli att berätta sådana detaljer som gör att vi kan förstå vem som dött.
Flickan nickar. Hon tänker efter så att hon kan berätta begripligt utan att avslöja något. När hon berättat färdigt kommer alla hennes frågor.
– Varför sätter ni en död person inne i cirkeln? Och dansar framför denne, det verkar inte respektfullt. Och varför sjunger ni för en som är död och ändå inte kan höra, varför säger de som sjunger inte personens namn utan anger släktskap i sitt sjungande. Dessutom verkar det väldigt ohygieniskt. Varför begraver ni inte personen istället för att släpa in den i danscirkeln?
– En sak i taget, säger kvinnan. Varför tror du att döda inte kan höra?
– Tror, fnyser flickan. Det är klart att de inte kan. När man är död arbetar inte hjärnan och om hjärnan inte fungerar så finns det inget medvetande kvar så det är klart att en död person inte kan höra.
– Det var ett intressant sätt att se det på. Så du menar att allting kommer från hjärnan? Men själarna då?
– Själarna är ju inte fysiska, det är ju därför en del säger att de inte finns, för att ingen sett dem. Själarna har inte med hjärnan att göra, de är något annat.
– Det har du rätt i, själar och hjärna är inte samma sak. Jag tror att det är själarna som hör efter att man dött. Vi anser att alla människor har sin plats här i världen och att man inte upphör att existera bara för att man är död, vi har ju pratat lite om det förut. Så vi sjunger för den som dött både för att den ska få höra oss ta farväl men det är också ett sätt att sörja och så småningom sluta sörja. Att vi inte använder den dödes namn är både för att det är det sätt vi är släkt med varandra som är viktigast av allt men också för att namnet nu kommer att gå vidare till något barn som föds. Din resa till Niris slutade med att du – som Niris, tillsammans med din dotter Issa – dog, så du vet inte hur det är att vara död men du har en aning om hur det är att dö. Och du har en aning om hur det känns när någon som står en nära dör. Hade du, om resan hade fortsatt, tyckt att det hade varit fel eller fult om kvinnorna hade sjungit för dig och Issa innan de begravde er?
– Det är inte sjungandet utan att hålla på och bära omkring på en död som jag tycker är läskigt, svarar flickan.
– Jag tror att det är hög tid att du reser tillbaka till Niris tid. Idag är det för sent. Kan du avvara Jena några dagar, frågar kvinnan Jenas mamma.
– Visst kan Jena vara några dagar med dig, bara hon ser till att fläta ett par korgar under tiden. Det är inte så lång tid kvar innan den stora årsmarknaden dit mormor åker för att sälja korgar.
– Bra, då säger vi så, kan du komma varje eftermiddag de närmaste dagarna frågar kvinnan flickan.
Egentligen kan hon inte det för hon har lyckats utverka att hon ska få stanna i samhället och vara vid poolen en eftermiddag i veckan. Fast det är klart att hon måste komma, hon får hitta på ett sätt att trassla sig ur den här poolhistorien hon trasslat in sig i, tänker flickan och nickar.
– Ge er iväg och samla ved en stund. Jenas mamma och jag har en del att prata om innan hon går.

Denna gång går flickorna ännu längre innan Jena bedömer att de kommit till ett ställe där det är lönt att börja samla ved. Under tiden de håller på att dra fram grenar berättar Jena att hon haft en lillasyster som dog för drygt ett år sen. Den lilla hade vält en gryta med kokande vatten över sig och blivit så illa bränd att hon dog. Att dansa och sjunga för henne hade varit både sorgligt och en lättnad tyckte Jena.
– Men var det inte otäckt att hålla henne när hon var död?
– Nej, egentligen inte. Tredje och sista dagen kändes det konstigt, kändes som bara en kropp och inte längre lillasyster, svarar Jena. Men en del av hennes själar gick över till lillebror så på sätt och vis överlevde hon och något av henne finns kvar. Men nu får du ta och berätta om Niris, jag blev jättenyfiken!
Eftersom Jena tydligen ska vara med när hon reser tillbaka till Niris så måste det vara okej att berätta, tänker flickan. Dessutom är det väl bättre att hon vet vad som hände första resan för att lättare kunna hänga med på nästa. Så flickan berättat och Jena är djupt imponerad. Flickan tycker det känns skönt att Jena är imponerad över något hon gjort för hittills har det varit flickan som imponerats av Jenas alla färdigheter.