Och det hände sig att hela världen blev full av hemlösa trädandar. De irrade omkring och letade efter lediga träd men alla träd var redan upptagna. De vandrade hit och de vandrade dit, rörde sig över hela kontinenter och försökte sig även på kontinentbyten men överallt var det lika fullt. De samlades i mängder vid kalhyggena och väntade på återplanteringen. Visserligen var inte en ynka gran- eukalypsus- eller tallplanta trädandarnas dröm men det var bättre än inget tyckte en del. Andra trädandar skydde kalhyggena som pesten, hellre utan träd än dessa otrivsamma monokulturer. De trädandar som försökte flytta in i salixplanteringarna gav upp när de så småningom insåg att det aldrig skulle bli några vuxna träd av dessa planteringar utan så fort de tunna stickorna växt sig några meter höggs de ner.
Åren gick och trädandarnas situation förbättrades inte, antalet hemlösa trädandar blev bara fler. Dessutom visade det sig att de trädandar som bosatt sig i de nyplanterade monokulturerna försvagades alltmer ju längre tiden gick. Normalt borde deras kraft öka ju mer trädet växte till sig men nu blev de allt mer orkeslösa och sköra. Till slut klarade de inte längre av att fullfölja sin uppgift men de var så orkeslösa och hade blivit så vana vid tristessen, utarmningen och sönderfallet att de ansåg det normalt.

Sedan urminnes tider hade trädandarna levt med träden, varit deras liv och deras skydd. De fanns nere i rotsystemet där de hade kontakt med jorden och alla varelser som levde där, de fanns i stammen, var en del av saven och kände alla insekter som levde på och av trädet och så fanns de i kronan där de hade kontakt med vindandar och fåglar, med solen, månen och stjärnorna. De upprätthöll balansen i trädet men också balansen mellan trädet och dess omgivning. Det hände att de lämnade trädet, ibland för att trädet dog och ibland för att åtgärda någon större obalans som inträffat i området men det var synnerligen ovanligt att de lämnade sitt område. Därför var de bofasta trädandarna inte riktigt medvetna om vad som hände. Naturligtvis hade de noterat att det verkade bli fler hemlösa trädandar men egentligen inte reflekterat över det, de hade fullt upp med sina sysslor och med att njuta av allt liv och skönhet de var omgivna av i de gamla skogarna.
Så andarna i de gamla skogarna trodde att allt var mer eller mindre väl i världen och andarna i monokulturerna trodde att det var normalt med sjukdomar, stora stormfällen och en allmän tristess. De som var de första att inse vad som var på gång var de hemlösa trädandarna eftersom de var i ständig rörelse när de letade efter obebodda träd. De började nämna, till varandra, att allt inte verkade stå rätt till i monokulturerna. Så började de prata allt mer öppet om det. Ibland var det någon som försökte ta upp det med trädandarna i monokulturerna men där fick ingen något gehör. ”Vad då, så här är det bara, så här har det alltid varit, du är bara avundsjuk för att du inte har något träd” var det vanliga svaret. Så småningom var det en och annan som dristade sig att prata med trädandar i gammelskogarna, men även dessa var oförstående. ”Du inbillar dig bara, se så fint vi har det. Och det är för att vi sköter allt så som det ska skötas. Om det finns nya skogar som inte verkar må bra så får väl andarna där se till att sköta det så det blir balans. De gör väl helt enkelt inte vad de ska”, var den vanliga responsen från gammalskogsträdandarna.
Tiden gick, skogarna fortsatte minska i areal och andelen skog med monokultur blev en allt större del av den totala skogsarealen. De kringströvande trädandarna blev mer och mer oroliga. De började inse att det inte längre gick att hoppas på att balansen skulle återställa sig själv utan att de var tvungna att göra något. Det var fortfarande svårt att få någon vettig respons från de bofast trädandarna fast de trädlösa gick samlade i stora grupper för att prata med dem. Till slut insåg de trädlösa och allt mer uppgivna trädandarna att det enda som skulle hjälpa var att de bofasta själva fick se hur det var. Nu satte de igång en intensiv övertalningskampanj för att få andarna från monokulturerna att ta sig iväg till någon gammalskog och för att få gammalskogsträdandarna att besöka någon skogsplanterad monokultur. Andarna i monokulturerna var fullständigt oemottagliga för övertalningsförsöken. Segt och envis försäkrade de att allt var som det skulle och att de verkligen inte hade varken lust eller ork att ge sig iväg på några vandringar. Nej, nej, nej, sluta att tjata och ge er iväg var det enda svar de trädlösa trädandarna fick.
Till en början gick det inte bättre hos andarna i gammelskogarna men till slut var det några nyfikna trädandar som gav sig iväg till monokulturskogar. Väl där så tyckte de att det verkligen var förskräckligt. Eftersom de utgick från att anledningen till att det såg ut som det gjorde var för att andarna som levde med dessa träd var okunniga, inkompetenta och lata började gammalskogsträdandarna att både skälla på och häckla monokulturträdandarna. De trädlösa andarna försökte få gammalskogsträdandarna att sluta, dock utan något som helst resultat. Detta pågick ett tag, ett ganska långt tag men till slut får en monokulturträdande nog och bara vrålar: ”Om ni vet precis hur allt ska vara så visa då! Du får flytta in i mitt träd och så får jag titta på när du skapar den perfekta balansen.” Nu blev gammalskogsträdandarna alldeles tysta. Det här var inte vad de hade räknat med. Ingen av dem ville stanna i den här otrivsamma skogen och absolut inte den trädande som utbrottet var riktat mot. Alla tittade på gammelskogsträdanden och väntade på svaret. Denne stod tyst en lång stund men till slut sa hon att hon skulle göra det. Hon flyttade in i trädet, etablerade en relation med det och påbörjade sedan sitt arbete. Eftersom hon ville visa att hon haft rätt var hon både ivrig och ihärdig. Månvarv efter månvarv blev ett solvarv och visst hade något hänt men det var fortfarande långt kvar till en balanserad skog. Första gången hon rörde sig ner i rötterna blev hon chockad. Så ynkliga och ytliga rötter, hur skulle ett träd kunna vara friskt och starkt med de där ynkliga rotstumparna! Hon använde all erfarenhet och kunskap hon hade av hur man stöder träd att utveckla sina rotsystem men inget hjälpte eftersom det inte fanns plats för rötterna att växa. Likaså hade hon ingen större framgång när hon försökte balansera upp de varelser som levde av trädet så att både de och trädet mådde bra.
Monokulturträdandarna såg vad hon gjorde och lärde sig av henne, hon var ju gammal och erfaren, visste hur det var när balansen var upprätthållen. Samtidigt hade hon ingen aning om hur man skulle arbeta i en så obalanserad miljö, där fick hon ta hjälp av monokulturträdandarna. Ytterligare ett solvarv gick och en större del av skogen var en gnutta mer balanserad.
Gammelskogsträdanden hade bara att erkänna att obalansen inte handlade om inkompetens och lathet. Vad skulle hon göra nu, bara flytta tillbaka och erkänna att hon haft fel? Erkänna att hon haft fel kunde hon väl göra, för det hade hon haft. Fast om hon gjorde det och flyttade tillbaka så skulle ingenting förändras och enligt de trädlösa andarna blev det färre och färre skogar som var som hennes, balanserad och hel, och fler och fler skogar som var som denna. Medan hon grubblade på vad hon skulle göra blåste det upp till storm. Som storm betraktad så hade hon varit med om värre, men det var ändå en rätt rejäl storm. Träden svajade och vek sig, kronorna riktigt kastades omkring i stormbyarna. Så började träd att falla. Och vid de träd som fallit föll fler. Till slut var det ett jättelikt område som bestod av enbart fallna träd. En hel generation träd hade dött mellan en soluppgång och nästa. Ingenting fanns kvar, knappt ens lite undervegetation eftersom träden var planterade så att det inte skulle växa något annat som tog näring utan all näring skulle gå till träden så de växte så snabbt och rakt som möjligt. Ledsna och skakade samlades trädandarna i en del av den före detta skogen och beslöt sig för att ge sig av till gammelskogträdandens skog.
Gammelskogträdanden tog ledningen och de vandrade iväg. Förödelsen var total varje gång de kom till monokulturskogar men däremellan fanns det träd som fortfarande stod även om många också fallit. Framme vid gammelskogen kunde gammelskogsträdanden konstatera att det mesta av ‘hennes’ skog fanns kvar. Hon drog en suck av lättnad, här var det friskt och balanserat. Samtidigt insåg hon att hennes skog var en oas omgiven av svaghet och obalans. En hel del av monokulturträdandarna började prata om att stormen måste ha varit lindrigare här eftersom nästan alla träd fortfarande stod och ville till en början inte lyssna på den gammelskogsträdande som levt med dem. När hon började berätta om skillnaderna mellan trädens rotsystem i de båda skogarna och hur mycket enklare det är att upprätthålla balansen när det är många olika träd som lever tillsammans började de så småningom lyssna. Även trädandarna i gammelskogen lyssnade. De hade ingen erfarenhet av monokulturskog och blev både fascinerade och förskräckta. Alla insåg att detta var något som inte skulle lösas av sig självt och att det troliga var att ingen annan skulle lösa det heller. Så det var deras uppgift att försöka finna möjligheterna för förändring och helande om de ville att det skulle finnas frisk skog kvar på jorden.
Här tystnar kvinnan. Flickan tittar på henne.
Men berätta färdigt, hur gjorde de?
– Det vet jag inte för detta ligger i framtiden och kan vara något som du kommer behöva tampas med. Du växer upp i en kultur vars ledstjärna är effektivitet. I ivern att göra allt effektivt och rationellt inser man inte att allt hänger samman och att varje förändring man gör kommer påverka helheten. Nu för tiden är det väldigt populärt att använda gifter. Man sprutar gift över odlingar så att insekter och larver dör om de försöker äta det man odlar, man sprutar gift mot insekter i husen så de dör. Men vem har funderat på vart giftet tar vägen? Om insekter dör av giftet kommer andra djur också dö när det har samlats tillräckligt med gift i jorden, luften och vattnet – för det är ju där giftet hamnar efter att man har sprutat. Och vad händer, på sikt, med människorna när de får i sig tillräckligt mycket gift. Så långt har man inte tänkt, utan man sprutar på och det är jättebra för då slipper man en massa kryp. Dessutom har man inte tänkt på att dessa kryp är mat till andra djur som i sin tur är mat till ännu andra djur. Så ser det ut i din kultur och detta är sådant du kommer behöva arbeta med när du blir vuxen. Så det är inte bara din personliga framtid du får se glimtar av utan även jordens framtid.
– Så min framtid är att leva på en förgiftad planet tillsammans med en man med kluven tunga. Inga vidare framtidsutsikter. Jag som alltid velat bli vuxen för då får man bestämma själv. Nu verkar det inte som om jag kommer få bestämma ett dugg.
– Inte ett dugg är det väl inte men du kommer, precis som alla andra, att behöva anpassa dig efter omständigheterna. Skillnaden är bara att du vet en del redan nu medan de flesta inte har en aning om vad framtiden bär med sig.
– Jag är glad åt din undervisning och tycker att det är spännande men jag hade hellre sluppit veta dessa saker. Det känns bara skrämmande och otäckt. Dessutom kom jag för att få hjälp med min dröm och då berättar du mer elände.
– Du har själv drömt dina drömmar och du var, på något plan, redan medveten om att de var framtidsdrömmar. Jag har bara bekräftat dina misstankar. Att jag berättade om trädandarna var för att hjälpa dig att se att du finns i ett större sammanhang. Det är inte bara du som har en framtid utan allt här på jorden. Hur ditt liv formas är naturligtvis viktigt för dig, men din framtid existerar inte i ett tomrum utan tillsammans med allt annat. Därför berättade jag om träden. Nu vill jag höra vad du tänkt om dina drömmar, du sa att du skulle tänka ut en plan.
– Det har jag gjort, svarar flickan. Om jag lever ensam så kommer jag slippa mannen med den kluvna tungan! Jag tänker inte bli ett offer, jag tänker inte offra mig och sen får du och orishan i trädet säga vad ni vill!
– Jaha du, det var ju också en plan men dels tror jag inte den är genomförbar och varför jag tror det ska jag återkomma till, dels håller du fast vid en konstig slutsats du dragit även om du flera gånger fått se att den är felaktig. Så jag vill börja där. Varför anser du att det är samma sak att offra sig och att vara ett offer, en martyr?
– Om man offrar sig blir man ett offer, det är väl självklart. Hur skulle man inte bli ett offer om man offrar sig?
– Tycker du att Niris var ett offer när hon gav Issa invigningsdrycken fast hon visste att Issa inte skulle överleva? Eller du kanske inte tycker att hon offrade sig ens?
– Jo, hon offrade sig. Jag kan fortfarande känna sorgen i mig när jag kommer ihåg. På sätt och vis var hon ett offer tycker jag, ett offer för både tiden hon levde i och för det som var hennes uppgift. Fast hon var ingen martyr, för hon kände sig inte utsatt och inte heller tyckte hon att hon var en ovanligt god människa som ställde upp på att göra som hon gjorde. Niris bara gjorde vad hon måste, även om hon sörjde och helst av allt hade velat att det var annorlunda. Så du har rätt, det är skillnad på att offra sig och att vara en martyr. Fast orishan i trädet tycker jag verkar mer martyrlik. Dessutom är han enögd och då kan man bara se på ett sätt, det var ju det jag inte ville göra.
– Bra att du börjar fatta. Du är också skarpsynt för när det gäller djävulen i trädet så håller jag med dig. Han verkar martyrlik och jag gissar att han inte bara hängt sig i trädet för att få kunskap utan att han också offrat sitt ena öga. Så han tillhör de djävlar som aldrig får nog och dem ska man akta sig för. I och med att han har offrat sitt vänstra öga har han stärkt sin manliga kraft.
– Hur kan man stärka sin kraft genom att bli enögd?
– Jag sa inte att han stärkte sin kraft, jag sa att han stärkte sin manliga kraft och det är skillnad. Naturligtvis stärkte han inte sin kraft, snarare tvärtom. Den manliga kraften handlar om att fokusera och rikta medan den kvinnliga kraften handlar om helhet och sammanhang. Alla människor föds med både kvinnlig och manlig kraft. Under livet fördjupar vi dessa krafter, kvinnor fördjupar oftast den kvinnliga kraften lite mer än den manliga och män gör oftast tvärt om. Sen finns det en del som nästan enbart utvecklar den ena formen av kraft. I er kultur framhävs den manliga kraften som önskvärd och människor som utvecklar den får ofta framgång men man kan inte vara en hel människa om man inte utvecklar både den kvinnliga och den manliga kraften. Så djävulen stärkte sin manliga kraft när han blev enögd. Jag gissar att han ville ha makt och att det var därför han gjorde det. Eftersom han inte längre kan se helheten hängde han sig i trädet och hoppades att det skulle hjälpa honom eftersom han har insett att han faktiskt förlorade något viktigt när han offrade sitt öga. Men naturligtvis hjälper det inte att offra sig till trädet och trädandarna, han förblir ändock enögd medan du har alla möjligheter att utveckla ditt helhetsseende. Jag tror att han är avundsjuk på dig och att det var därför han visade dig din framtid. För att göra dig rädd, så rädd så du slutar med utforskandet.
Flickan blir alldeles förstummad. Skulle en orisha vara avundsjuk på henne – det är inte möjligt. Hur kan kvinnan ens tänka tanken, än mindre uttala den!
Kvinnan märker inte, eller så låtsas hon helt enkelt inte om flickans förvåning utan hon fortsätter prata.
– Så kommer vi till din plan. Visserligen skulle du slippa mannen med den kluvna tungan men jag har svårt att se dig leva ensam. Du är redan väldigt intresserad av pojkar och att stänga av det intresset och det som börjat bubbla i din kropp tror jag inte du har styrka nog att göra. Dessutom är du nyfiken vilket också är en drivkraft som kommer hindra dig från att fullfölja den planen. Du tittar inte heller på rikedomen drömmarna berättar om utan fokuserar på svårigheterna. Berätta för mig vad som var fint i drömmarna.
– Barnen, underbara barn. Men man kan få barn utan att leva med en man. Det är visserligen syndigt att få barn utan att vara gift men jag är hellre syndig än lever med en man som härskar över mig.
– Barn är en gåva oberoende av hur de kommer till. Det är inte alla kvinnor förunnat att kunna få barn, men du kan det. Berätta hur barnen ser ut.
– Ett av barnen ser ut precis som allraminstingen, ett annat barn ser helt annorlunda ut. Men det verkade vara fler än två barn...
– Verkar de friska och välmående eller är de sjuka, kanske undernärda med putande magar som så många barn har här.
– Nej, de verkar friska och välnärda och barnen som leker verkar ha väldigt roligt, svarar flickan.
– Så du kommer att få flera friska barn som kommer att få den mat de behöver. Ingen dålig framtid. Vad är det mer som är bra i drömmarna?
– Det är väl det enda som är bra, tycker jag.
– Jag tycker att det var viktigt att en orisha kommer till dig men det viktigaste är att du måste lära dig att inte svartmåla allt utan att också se kraften och glädjen. Om du låter allt kännas svårt och dåligt när något i livet är svårt och tappar bort det som samtidigt är givande för att du låter dig uppfyllas av svårigheterna kommer ditt liv att bli tufft. Jag tror att det vore lärorikt för dig att resa tillbaka till Niris igen. Att vara i henne under hennes uppväxt och utbildning.
– Till Niris reser jag gärna igen men går det att styra, jag trodde att det bara blev så att jag kom till henne när jag skulle resa till en avlägsen anmoder.
– Naturligtvis går det inte att garantera att du kommer till Niris men om du placerar en mental lina till henne har du goda möjlighet att komma dit.
Jag kommer att ha Jena med mig hit den närmaste tiden. Ni har en hel del att lära av varandra.