När hon kommer till kojan är både Jena och kvinnan där. Avslappningstéet är färdigbryggt så de går in i kojan direkt. Det blir lite trångt när både Jena och kvinnan ska få plats samtidigt som flickan ligger ner men till slut hamnar de på plats så ingen rör vid flickan när hon väl börjat resa och så att kvinnan har möjlighet att manövrera trumman. Kvinnan ger flickan téet och förmanar Jena att sitta helt still och vara tyst. Hon säger till flickan att fokusera på Niris och att be att få komma till henne när hon var barn. Så början hon trumma. Det går snabbt för flickan att ta kontakt med ormen och det har inte gått mer än några få trumslag ytterligare innan hon känner björnens närvaro. Så befinner hon sig i urtiden, Niris tid...

Det första flickan säger när hon är tillbaka är:
– Det här var en konstig resa och jag förstår inte...
– Tänk inte, försök inte förklara utan berätta det som du upplevde det, säger kvinnan.
– Då får jag nog berätta det som en berättelse, svarar flickan och börjar berätta.

Tidigt på morgonen ger sig Moln, Vind och Mairo av. Vind bär Niris i sin bärpåse och Moln är tung av barnet hon väntar. Barnet ligger lågt konstaterar Vind och tänker att det kan inte vara långt kvar innan det är dags. Mairo hade lämnat både sitt äldsta barn, Hind, och sitt yngsta, Liv, kvar i byn. Det var drygt ett solvarv sen Liv föddes, så hon var stor nog att inte behöva dias hela tiden.
Det är skönt att vandra utan bärpåse, tänkte Mairo. Det kändes som om hon antingen varit havande eller haft ett barn i bärpåse i evighet men egentligen var det knappt fem solvarv sen hon blev havande med Hind. I alla fall njöt hon av rörelsefriheten och över att vara den som bar pilbågen. Inte för att hon bar den i beredskap precis – det var längesedan någon sett varg eller björn i närheten av byn – så Mairo bar bågen slängd över axeln och samtliga pilar i kogren som hängde i ett bälte vid hennes midja.
Egentligen är hon lite otålig över att de andra rör sig så sakta. Hon ska samla läkeörter åt sin mor och hon vet att de är som mest verksamma om de samlas in tidigt på förmiddagen, innan solen värmt dem för mycket. Samtidigt njöt hon. Solen var ännu inte uppe och luften var sval och skön. Det skulle bli en vacker men varm dag.
Efter ett par timmars vandring stannar de vid en bäck, dricker och svalkar sig lite. De fortsätter till örternas växtplats och där stannar Mairo medan Moln och Vind vandrar vidare för att samla mat. På avstånd hör de hur Mairo sjunger för läkeörterna medan hon samlar dem.
Vind och Moln hittar en nötgömma. Eftersom det är försommar vet de att ekorren har gott om föda i markerna, så de länsar nästan gömman. De lämnar bara ett fåtal nötter kvar. Sen fortsätter de leta och samla. De hittar vallört, plockar bladen och börjar sen gräva för att ta en del av rötterna. Marken där vallörten växer är full av halvsmå sega rötter från en björk som växer i närheten. De gräver, sliter och drar tills de fått upp så mycket av vallörtsrötterna de kan ta och ändå lämna nog för plantan att fortsätta växa. När de slitit och grävt i marken har en hel mängd fina björkrötter frilagts. Att lämna dem vore slöseri, björkrötter är utmärkt material att fläta av eftersom de är både sega och starka. Vilket också märks när de försöker hugga av dem. Till slut har de fått med sig så mycket de kan.

Under insamlandet har de rört sig bort från Mairo och det är länge sedan de slutade höra henne sjunga. De börjar vandra i den riktning de tror Mairo befinner dig. Plötsligt stannar Moln. Vind ser att det rinner utmed Molns ben. Fostervattnet har gått – barnet vilar inte längre i moderns urhav utan har påbörjat sin färd ut. Vind tittar frågande på Moln som skakar på huvudet. Nej, värkarbetet har inte börjat.
De står obeslutsamma en stund. Ska Vind lämna Moln, som bör röra på sig så lite som möjligt för att inte snabba på förlossningsförloppet, och själv leta rätt på Mairo. Eller ska de ge sig av direkt till byn och hoppas att Mairo förstår att något hänt så hon inte väntar eller letar alltför länge efter dem innan hon återvänder till byn. Ingen lösning verkar bra och det känns viktigt för dem att inte skiljas åt. Till slut bestämmer de sig för att trots allt leta rätt på Mairo tillsammans.
Under tiden de går börjar Moln få värkar. De vet inte om värkarna är starka men de känns starka för Moln. När Vind lägger händerna på Molns mage under en värk är magen spänd länge, och hård som en välspänd trumma.
De går så fort de kan tills de kommer fram till den plats där de skildes från Mairo. Hon syns ingenstans till och hon svarar inte när de ropar. Vind vill lämna Niris till Moln så hon kan springa och leta. Moln vill inte bli lämnad ensam. Vind menar att Moln inte är ensam om Niris är hos henne men Moln anser inte att ett dibarn är till någon större hjälp. När Vind tar upp Niris ur bärpåsen och ger henne till Moln, samtidigt som Moln får en kraftig värk, ger Moln med sig.
Vind rusar iväg. Hon springer och hon ropar. Hon blir så andfådd att hennes rop mest liknar korpens kraxande. Där – äntligen ser hon Mairo som sitter och sorterar sina örter. Mairo reser sig när hon ser Vind komma. Vind flämtar fram att Molns förlossning har börjat och att det är bråttom. Så vänder Vind tillbaka och Mairo springer efter henne.
När de närmar sig Moln ser Mairo en varghona bara en liten bit bort. När de kommer vänder varghonan lugnt och rör sig mot ett buskage. Automatiskt rör sig Mairos hand efter båge och pilar. Bågen hänger inte på hennes axel. Hon lade ifrån sig den när hon höll på att sortera örterna! Mairo säger inget till de andra. Gjort är gjort och det hjälper inte att göra dem oroliga.
Vind stoppar ner Niris i bärpåsen och de hjälper Moln att resa sig. Så börjar de vandringen tillbaka till byn. Efter bara en liten stund är Molns värkar så kraftiga att hon inte längre klarar att gå, utan hon mer eller mindre hänger mellan Mairo och Vind. Mitt i slitet med att försöka få Moln tillbaka till byn konstaterar Mairo för sig själv att varghonan följer efter dem. De fortsätter framåt nästan släpande Moln mellan sig tills hon säger ”Nu går det inte längre, barnet är på väg ut”.
De hjälper Moln att sätta sig ner. Vind sätter sig hos Moln medan Mairo obeslutsamt vankar runt. Både hon och Vind har fött barn men då har de varit omgivna av erfarna kvinnor och Edda, jordemodern, har hjälpt dem. Mairo har egentligen ingen aning om hur man hjälper en födande kvinna och hon är säker på att Vind inte vet särskilt mycket mer hon. Samtidigt inser Mairo att Moln bara skulle bli orolig om hon förstår hur lite Vind och Mairo vet. Nu litar Moln på att de, som redan fött barn, kan hjälpa henne. Men det kan de inte, i alla fall inte särskilt mycket. Alltså borde de hämta Edda. Det är säkert minst en timmes normal vandring tillbaka till byn, till Edda. Om hon springer så fort hon kan kommer de att vara tillbaka om mindre än en timme.
Men så är det vargen. Varken Vind eller Moln har lagt märke till varghonan och Mairo har inte velat oroa dem. Ska hon lämna dem måste hon varna Vind för varghonan. Men det vore bäst om Moln förblev ovetande, tänker Mairo.
Mairo säger till Vind att de ska massera Moln på ryggen och ser till att Moln sitter med ryggen åt varghonan. Så börjar de båda massera Molns rygg. Men istället för att titta på vad de gör, eller titta på Vind stirrar Mairo ihärdigt i riktning mot vargen. Medan hon fortsätter stirra i vargens riktning säger hon till Vind:
– Du måste behålla Niris i bärpåsen. Det betyder tur för en födande att bli masserad av en kvinna som bär sitt dibarn.
Vind ser helt frågande ut – vad menar Mairo att komma dragandes med en sån skröna! Mairo fortsätter att ihärdigt stirra mot vargen medan hon med mjuka händer masserar Molns ländrygg. Till slut följer Vind hennes blick och hon får syn på vargen. Mairo lägger snabbt ett finger över munnen och Vind nickar.
– Det här verkar gå bra, jag tror ni klarar er själva. Det är lika bra att jag springer och hämtar Edda så hon får ta hand om moderkakan på rätt sätt. Vi kan vara tillbaka om en timme eller så, säger Mairo.
Vind tittar tveksamt i vargens riktning, men även hon inser att de inte är till mycket nytta för Moln. Hon har inte mycket val annat än att instämma. De är i alla fall två kvar och vargar brukar inte attackera två vuxna mitt på ljusan dag.

Med oro i hjärtat lämnar Mairo dem. Hon springer i lugn takt tills hon är utom syn- och hörhåll. Då börjar hon springa så snabbt hon bara kan. Det känns som om det tar en evighet för henne att nå byn. Hon har tur, för den först hon möter är Erru, Eddas dotter. Mairo flämtar fram att Moln håller på att föda, att det är bråttom och att Erru måste hämta Edda. När Erru ger sig av ropar Mairo åt henne att ta med pilbåge. Erru vänder sig frågande om men Mairo bara viftar åt henne att gå.
Sen kastar hon sig ner på marken för att hämta andan. Hon måste samla kraft eftersom hon måste springa med tillbaka för att visa vägen.
När andhämtningen lugnat sig reser hon sig och går omkring. Det är bäst att röra sig så kroppen inte stelnar. Otåligt blickar hon in i byn. Kommer aldrig Edda. Det känns som en evighet innan hon ser Edda och Erru närma sig i snabb takt. Med några få ord berättar Mairo att hon var säker på att Moln var på väg in i slutfasen av födsloarbetet när hon lämnade dem. Och hon berättade om varghonan som följt efter dem. Och att både pilbåge och grävkäppar finns någon annanstans.

Det första de ser när de kommer fram är att Vind håller en nyfödd i sin famn. Sen ser de Moln. Hon är alldeles stilla och överallt är det blod. Inte lite lagom blod som det bli när man föder barn, utan massor av blod.
Edda ser att det inte finns något hon kan göra. Det är för sent för blodstillande örter – för sent! Det var nog för sent redan från början. Avslappnande och smärtdämpande örter är också överflödiga, bedömer Edda. Livet rinner snabbt ur Moln tillsammans med blodet. Edda sätter sig och tar Molns hand. Hon ber Modern om beskydd och hjälp. Så börjar hon sjunga sången som för Moln över till andarnas rike.
”Moder, se ditt barn Moln
Moder ditt barn Moln reser vidare
Moder, Moder, Moder
välkomna ditt barn...”
Hon sjunger om Molns liv, hennes mod, hennes godhet och varma hjärta.
När livets blod runnit ur Moln och hjärtat slutat slå sjunger Edda en tacksägelse till Modern för att hon lät Moln komma till dem.

Först när Edda är klar med det hon har att göra för Moln vänder hon sig mot Vind.
Vinds ögon är vilda och hon stirrar på sin hand som krampaktigt sluter sig runt den nyföddes navelsträng. Barnet däremot verkar helt lugnt och småsnuttar på Vinds bröst. I bärpåsen på hennes rygg sover Niris.
Edda säger till Erru, som sitter med gapande mun, att tvinna ett snöre till navelsträngen. Egentligen tror hon inte det behövs för barnets skull, det har säkert slutat blöda. Att binda om navelsträngen är mer ett sätt att hjälpa Vind ur hennes känsloförlamning.
När Edda bundit om navelsträngen lossar Vind sitt grepp, ger Edda en tacksam blick och lägger barnet bättre tillrätta vid bröstet.
”Barnet har ingen mor, det ska inte ammas” tänker Edda. Samtidigt inser hon att det är för sent att göra något åt det. Barnet höll redan på att dia när hon kom. Hon skickar iväg Erru och Mairo att hämta vatten och bränsle.
När de kommer tillbaka säger hon till dem att hetta upp några kokstenar på elden. Sen börjar hon tvätta blodet av Vind, som fortfarande sitter orörlig med den lille i sin famn. Han har slutat dia och ligger och tittar på Vind med stora klara ögon. Edda småpratar lite lugnande med Vind medan hon pysslar om henne, samtidigt som hon funderar över vad som hänt med moderkakan.
När kokstenarna är heta brygger Edda ett lugnande örtte till Vind. Sen ber hon Vind berätta vad som hänt.
Vind börjar gråta och håller hårt om den lille.
– Du får inte ge pojken till vargen... du får inte!
Både Niris och den lille blir skrämda av Vinds hysteriska ton och börjar gråta. När Edda sträcker sig fram för att ta pojken så Vind ska kunna ta upp Niris ur bärpåsen ryggar Vind tillbaka och tjuter:
– Du får inte ta honom, rör mig inte!
– Jag ska inte ta honom, säger Edda lugnande. Vill du att Mairo tar hand om Niris?
Vind bara nickar.
Niris lugnar sig snabbt i Mairos vana famn och den lille tystnar när Vind lägger honom till bröstet.

Så börjar Edda tala.
– Ett barn som inte har en mor kan inte leva, det vet du.
När Vind börjar säga något håller Edda upp handflatan.
– Lyssna på mig Vind, låt mig prata färdigt, så kan vi samtala sen.
Vind nickar till samtycke. Edda fortsätter:
– Ett barn behöver tas om hand, ett barn behöver sin mors bröst för att leva. Ett litet barn behöver sitta i bärpåsen hos sin mor och sova hos henne om natten. Annars kan spädbarn inte överleva. Därför försöker vi heller inte få ett nyfött spädbarn att överleva om modern dör under förlossningen. Du vet att sådana barn begravs med sin mor, eller hur?
Vind nickar.
– Spädbarn hör ihop med sin mamma, det är plågsamt för dem båda att vara skilda åt. Det är inte för att vi är grymma som barnet får följa sin mor till Modern, utan för att om vi försöker få barnet att överleva både vi förlänger dess plåga och dödskamp, dessutom skiljer vi då också barn och mor åt. Därför får barnet följa sin mor, så får de vara nära varandra, fortsätter Edda.
Vind gör sig beredd att säga något, men så kommer hon ihåg att hon lovat att lyssna färdigt så hon stänger munnen.
– Nu har du redan börjat hålla den lille kvar, du har gett honom ditt bröst, du har gett honom av ditt liv. Genom denna handling har du, åtminstone delvis, slitit av bandet till Moln som var den som bar honom under sitt hjärta. Jag kan inte ensam besluta hur vi nu ska förfara – det är kvinnorådet och viskvinnan som beslutar. Därför är det ingen idé att vi samtalar om framtiden just nu. Jag kommer inte att ta den lille ifrån dig här, utan vill du så får du ta med honom till byn. Däremot vill jag veta vad som hänt.
Under tiden Edda talar är Vind väldigt vaksam och håller sina armar skyddande runt barnet. När Edda säger att Vind får ta med barnet till byn riktigt syns det hur Vind slappnar av. När så Edda ber henne berätta vad som hänt sätter sig Vind tillrätta.

– Jo, jag fortsatte massera Moln och försökte verka lugn trots att varghonan flyttade sig närmare så fort Mairo försvunnit. Så säger Moln att jag måste hjälpa henne upp på huk för barnet är på väg ut. Hon kommer upp på huk, jag måste sätta mig framför henne så hon kan stödja sig på mig. Då kan jag inte längre hålla vargen under uppsikt, men det var inget att göra något åt. Så föds barnet. Jag tar emot honom och ger honom till Moln. Så, efter en kort stund kommer moderkakan och när den är ute sätter sig Moln ner. Nu ser jag varghonan igen och hon har kommit ännu närmare. Plötsligt kastar hon upp huvudet och börjar yla. Moln vänder sig så häftigt att hon tappar balansen och faller omkull. Samtidigt börjar blodet forsa ur henne. Det enda jag kommer på att göra är att knipa åt runt navelsträngen, bita av den och kasta moderkakan till varghonan. Moderkakan som ska ges till Modern som tack för livet. Istället fick varghonan den och Moln dog. Hur kunde jag! Hur kunde jag göra så att Moln dog – bara för att jag var rädd för vargen.
Under tiden Vind berättat har tårarna rullat. När hon kommer till slutet gråter hon hejdlöst.
Edda sätter sig hos henne, håller om henne och låter henne gråta. Vind gråter länge och när hon blivit lugn börjar Edda tala.
– Du var mycket, mycket modig, Vind, säger Edda. En ensam varghona som följer efter tre vuxna kvinnor är troligtvis desperat hungrig. Antagligen har hon en nyfödd valpkull här i närheten. Hon kunde faktiskt ha försökt komma åt Niris eller den lille. När hon fick moderkakan nöjde hon sig med den och gav sig av. Och Modern kallade inte Moln till sig för att hon inte fick moderkakan. Vi ger moderkakan till Modern som tack för livet. Det är inget Modern kräver av oss. Hon ger liv och tar liv oberoende av vad vi gör. När vi ger till Modern gör vi det för att vörda och hedra henne, och vi gör det med glatt hjärta. Det enda Modern kräver av oss är att vi ska leva som människor och helga livets lagar. Inte döda eller skörda mer än vi behöver för att leva. Inte leka kärlekslekar med nära släktingar. Inte orsaka onödigt lidande. Det kräver Modern. Överträder vi livets lagar får det på ett eller annat sätt följder. Djur och växter försvinner, barnen föds livsodugliga och glädjen blir borta. Om det är Modern eller livet självt som skapar dessa följder vill jag låta vara osagt.
När du gav varghonan moderkakan är det troligt att du förhindrade något mycket värre. Moln dog. Blodet och livet rann ur henne. Det händer ibland, mycket sällan, att det gör det när man föder. Antagligen hade det inte hjälpt om jag varit här. Ibland händer det, helt enkelt.
Edda vinkar till sig Mairo, tar Niris ifrån henne och säger åt henne och Erru att hämta mer vatten. Så vänder hon sig till Vind och håller fram Niris.
– Detta barn har du fött fram, hon har vilat i din livmoder, du har gett henne liv. Hon är frisk och stark och hon behöver dig. Gör vad du måste, men äventyra inte hennes liv för den lilles skull.
Vind nickar.
– När Mairo och Erru kommer tillbaka med mer vatten ska vi göra i ordning Moln. Du var med när hon dog och jag skulle vilja att du hjälper mig. Klarar du det?
Vind nickar igen.
Så sitter de tysta tillsammans tills Mairo och Erru kommer tillbaka.

Edda ger Niris till Erru och nickar till Vind att lämna den lille till Mairo. Vind tvekar en aning, sen lägger hon pojken i Mairos famn.
Vind stålsätter sig innan hon går fram till Moln. Hon undviker att titta på Moln utan tittar på marken runt omkring. Blod överallt men Molns ansikte är alldeles lugnt. Hon ligger med ögonen slutna och munnen lite öppen. Hon ser ut som om hon sover, lugnt och stilla. När Vind står och betraktar Moln börjar hon slappna av. Så kommer det en fluga och sätter sig på Molns mun – börjar gå in i munnen. Äcklad kommer Vind tillbaka till verkligheten och schasar bort flugan.
Så börjar hon hjälpa Edda att tvätta bort blodet. Hela tiden småpratar Edda kring vad de håller på med. Ofta talar hon direkt till Moln, och Vind blir kusligt medveten om att även om Moln är död så finns hon ändå här och är medveten om vad som sker.
Tänk om Moln vill att den lille ska följa henne? Tänk om hon tycker att jag stjäl hennes barn, funderar Vind och blir allt oroligare igen.
När Moln är tvättad lägger de ut ett skynke på marken och flyttar henne dit. Så sätter de på henne ett nytt höftskynke.
När de är färdiga säger Edda till Mairo och Erru att lämna kvar barnen och gå till byn och berätta vad som hänt.
Vind ammar Niris och Edda håller pojken. Vind brukar tycka det är skönt att amma, men nu när hon ser in i Niris ögon tänker hon ‘Om någon skulle ta Niris ifrån mig, säga att Niris inte var min utan en annan kvinnas...’
Till slut fattar hon mod och säger till Edda:
– Tror du att Moln tycker att jag stjäl den lille?
Edda tittar länge på henne, så säger hon:
– Den frågan måste du ställa till Moln, jag vet inte vad Moln tänker.
Vind har vetat det hela tiden, men värjt sig för det. Hon vill inte fråga Moln, för tänk om Moln säger att hon vill att den lille ska följa henne. Vind inser att när hon ställde frågan till Edda hoppades hon att Edda skulle säga ”Visst vill Moln att du tar hand om pojken.” Då hade hon kunnat stötta sig på det. Hade Edda däremot sagt att hon trodde att Moln ville att pojken skulle följa Moln hade det ju ändå bara varit Eddas åsikt och inte något hon var tvungen att bry sig om.
– Vind, du tränas till viskvinna, din mor har alla redan gett dig mycket av sin kunskap. Du kan resa och prata med Moln. Jag tror det vore bra om du gjorde det innan de andra kommer. Vill Moln att den lille ska följa henne finns det inget att diskutera. Eller hur, säger Edda.
Nej det gör väl inte det, tänker Vind. Det är så det brukas och om det då dessutom är vad Moln vill finns det väl inget att diskutera. Ett kort ögonblick känner hon revolten inom sig – ”men jag då, varför betyder det inget vad jag vill!”
Hon känner själv hur löjligt barnslig hennes tanke är och hon släpper den. Hon inser att Edda har rätt i att det bästa är att resa innan de andra kommer tillbaka. Tyst räcker hon över Niris till Edda.
Så sätter hon sig tillrätta. Rycker loss ett hårstrå från huvudet och lägger det på marken. Sen säger hon ‘Moder hjälp mig att tömma mitt hjärta på mina egna önskningar. Hjälp mig att möta Moln förutsättningslöst. Moder hjälp mig resa som viskvinna, som det tomma kärlet, att fyllas med vishet i de andra världarna. För livets helhet.’
Hon börjar nynna-sjunga ‘Hia na, hia na, na na, nia na’ medan hon vaggar sig själv in i trans.
Så släpper kroppen. Hon färdas in i ett stort mörker. Vilsamt. Hon känner hur hon löses upp och blir en del av det stora mörkret. Hon är mörkret, hon är vilan, upplöst. Hon finns inte, bara mörkret.
Hon vet inte hur länge hon var mörker – det känns som alltid – när en röd punkt fångar henne. Hon blir. Så reser hon in i den röda punkten, in i en myriad med färger. Förvirrande, ogripbara, gäckande färger. Hon låter sig följa med in i förvirringen även om hennes impuls är att gripa tag, hitta ett fotfäste. Efter en omtumlande evighet reser hon in i en varm solgul, vilsam färg. Så är Moln där. Innan Vind hinner säga något säger Moln ‘Jag blev så glad när jag såg att du lade honom till ditt bröst. Han såg så lugn och trygg ut. Jag tror inte att han ska följa mig, jag tror att jag ska göra en resa jag måste göra ensam. Det är allt jag vet nu. Res tillbaka till barnen och låt mig göra min resa.’
Vind vill sträcka ut armarna och omfamna henne, men innan hon ens börjat lyfta sina armar gör Moln en liten omärklig rörelse bort. Så Vind bara nickar, vänder sig och färdas tillbaka.

När hon återvänt till vanligheten berättar hon för Edda vad Moln sagt. Edda nickar tyst. Sen sitter de stilla och väntar på kvinnorna från byn.

– Jag vet inte vad som hände sen, men eftersom Varg var med i den första resan så förmodar jag att Vind fick behålla honom.
– Vad var det som var så konstigt med denna resan? Du berättade den förra på ungefär samma sätt, säger kvinnan.
– Eftersom jag verkligen var Niris i den förra resan så tyckte jag det var konstigt att jag inte var henne i denna. Jag var ingen, det var mer som om jag besökte de olika personerna så jag kunde höra vad de tänkte, svarar flickan. Niris hade jag ingen kontakt med alls, kanske för att hon bara var en bebis. Inte heller med Moln, och det är jag enbart tacksam för.
– Men varför dog hon, frågar Jena. Barnet var ju fött, moderkakan hade kommit och det verkade inte vara någon svår förlossning och så börjar hon störtblöda. Ibland tänker jag att jag aldrig vill föda barn.
– Det tänker nog de flesta kvinnor någon gång men vi gör det ändå och för det mesta går det bra och för det mesta är vi glada för våra barn. Att hon dog kan ha berott på att hon blev rädd och föll men kanske hade hon fått blödningen ändå. Däremot tror jag inte det gjort någon skillnad om jordemodern varit där eftersom hon förblödde så snabbt, säger kvinnan.
– Jag tycker det verkar vara sorgligt att resa till ditt avlägsna förflutna, säger Jena. Båda resorna har slutat med att någon dött. Men det var lite intressant också för ditt folk verkar ha gjort en del saker då som vi fortfarande gör nu.
– Just det, säger kvinnan, så nu vill jag att ni två går igenom de båda resorna och jämför det ni vet om den kulturen med vår nutida kultur.